ÅSIKT

Har ni sett, en moské mitt i Nässjö

Anders Paulrud går på vernissage i ett gammalt kulturhus i ny dräkt

1 av 2 | Foto: TORD LUND
Under sommaren har kulturhuset i Nässjö fått nya kläder, ritade av konstnären Peter Johansson.
KULTUR
Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.

Solen skiner och skratten glittrar. Och därframme står Arne Weise och invigningstalar från skrivet manuskript. Morgonljus, säger han. Och så talar han om Dalarna och dalahästarna, och om konstnärens moder och fader.

Sedan blir det musik, både Bob Dylan och gamla örhängen framförda av Rödja dragspelsklubb. Ungdomar bär omkring brickor med baklavas och röd saft - ja, detta är småländska höglandet i Bibelbältet och här serveras inget alkoholhaltigt alternativ.

Det är så svenskt som någonting kan bli. Svenskt så in i Norden. Om det inte vore för moskén.

Konstnären Peter Johansson, denne det svenska konstlivets trevligaste och flitigaste provokatör, har vernissage. Vad har han nu hittat på? Jo, han och arkitekten Nike Karlsson har klätt in det gamla fina kulturhuset i Nässjö i en dräkt som för tankarna till en moské. Dock saknas minaret, men inne i huset finns fullt av kurbitsmålade föremål. Från Ikea, förstås. Det är kurbitsmöbler, kurbitsgardiner, kurbitsmattor.

Ja, jag tror nog att Peterson skulle tyckt om det, hör jag en dam säga.

Peterson är Carl Peterson, (1840-1910) mannen som bodde i huset. Nässjös store son, styresmannen, donatorn, källarmästaren. Nu står han staty i Stadsparken, mitt i sin hembygd och med ryggen åt Ingsbergsjön och med blicken stadigt riktad mot järnvägsstationen.

Peter Johansson är ingen enkel konstnär. De frågor han provocerar fram är svåra på många nivåer. Ta det här med hembygd. Vems hembygd? Svenskflaggornas hembygd, den räddhågade, solkiga vardagsrasismens hembygd som snart finns överallt i Europa? Eller allas, den multietniska hembygden?

När man står där i trädgården med ett glas saft i handen är det svårt att föreställa sig att detta bygge, denna skulptur, har orsakat en så omfattande debatt i lokaltidningarna; de första artiklarna publicerades i slutet av förra året och sedan dess har pennorna varit glödheta.

Det riktigt svåra med begrepp som hembygd har att göra med tolkningsföreträdet, att ge hembygden ett sammanhang och en gräns.

Det låter trögt och torrt, men är det inte. De politiskt radikala krafterna har inte varit särskilt ivriga att definiera begreppet, och resultatet har blivit att den allt aggressivare och farligt vilsna nyhögern tagit frågan om hembygden som sin. Och bara sin.

En del tänkare, som Julia Kristeva till exempel, har gått längre i sitt resonemang; om vänstern inte varit så fixerad vid de stora internationella sammanhangen, utan i stället brytt sig om just hembygd och de nationella frågorna hade högern inte kunnat lägga beslag på denna sektor.

Det är lätt att skratta åt Peter Johanssons konst. Visst, moské och dalakurbits, men det är ett skratt som fastnar. Och det är meningen. Skrattet ska bara komma upp, och sedan klinga av. Till en av skrattets stora kvaliteter hör att det öppnar ens sinnen, gör en för en kort stund alldeles försvarslös, men sedan står man där ensam med det stora allvaret.

Det är med det allvaret i minne man ska se Peter Johanssons konst.

Anders Paulrud