ÅSIKT

Det fattiga, vita slöddret i det svarta landet

Martin Holmström om författarna som ger röst åt de fattiga vita

KULTUR
Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.

När du vaknar upp i den här världen, min lilla gosse, måste du vakna upp tuff. Du går ut genom den där dörren tuff om morgonen och håller dig tuff tills solen går ner. Har du fattat det?

Rådet ges från mor till son i Daniel Woodrells roman The death of sweet mister, men skulle kunna ha sagts av vilken mor som helst i de fattiga områden som skildras av en ny generation amerikanska författare.

När Woodrell kallade sin roman Give us a kiss för country noir skapade han inte en ny genre, men satte namn på en strömning inom den amerikanska prosan där författare som Larry Brown, Dorothy Allison, Jeremy T LeRoy och Annie Proulx ger röst åt den fattiga vita landsortsbefolkningen. En strömning där författarnas rötter går att spåra i kriminalromaner från trettiotalet. Stilmässigt utgör de en spretig samling, men alla har det gemensamt att de förmedlar smärtsamma erfarenheter från det amerikanska samhällets skuggsida.

Om man tar en nypa country och blandar det med noir får man se pickup-bilar riva upp damm längs nergångna bakgator och män som inte drar sig för att använda jaktvapnen på krogen. Man får en fattigdom och en hunger som driver människor att löpa amok när kylskåpet gapar tomt. Man får en värld där rika människor sällan visar sig utanför tv-rutan och där livet sakta rinner undan i en ström av obehag. Men man får också en vacker prosa och berättelser om människor som håller samman inom familjen och inte skäms över sin bakgrund. Country noir handlar om de fula, skitiga och elaka - de som bär Amerikas våldsamma historia inom sig.

Traditionell noir utspelade sig i USA:s metropoler, medan country noir skildrar livet på landsbygden och i småstäder - de mest oattraktiva områdena på ekonomiska kartor. Det är dock inte bara den geografiska detaljen som gör country noir till vad det är. Att lämna storstäderna är nämligen också att lämna det mediala och politiska blickfånget. Precis som när det gäller Norrland och den svenska glesbygden får dessa områden inte den uppmärksamhet de borde. På så sätt blir Annie Proulx noveller om cowboys i ett fattigt och kargt Wyoming och Larry Browns våldsamma berättelser från Mississippi, om män som aldrig åker någonstans utan öl och skjutvapen, politiska. Inte för att de moraliserar, inte för att de kommer med några lösningar på problemen, utan för att de skildrar en förbisedd verklighet med ett så kraftfullt uttryck att ingen kan blunda för den.

Country noir vittnar om dem som inte själva kan föra sin talan, de marginaliserade, stumma, de som inte har ett språk att beskriva sin värld med. Annie Proulx novellsamling Close range tecknar ett vindpinat Wyoming som för tankarna till gamla cowboyfilmer. Männen rider på hästar över prärien, driver boskap och följer i släktens fotspår. Några av kvinnorna drömmer sig bort, men flera av dem har liksom männen landskapets karghet inristat i sina hjärtan. De talar inte i onödan, och när de talar, talar de helst om saker som finns tillgängligt för ögat och handen. Jag läser Annie Proulx novellsamling med förundran över att det här är USA i dag, att hon skildrar en liten bortglömd ö som ännu inte har införlivats i det moderna samhället.

Något liknande känner jag även inför Larry Browns hårdkokta berättelser från Mississippi. I inledningen av romanen Joe vandrar en familj längs en dammig väg under en brännande het sol. De är nära att falla ihop av utmattning och skosulorna är lövtunna. När kvällen kommer övernattar de vid en flod, lagar mat över öppen eld för att sedan sova hopkrupna på marken. Dagen efter flyttar de in i ett övergivet, fallfärdigt hus fullt av getingbon och råttor. Familjens tröstlösa sökande efter mat och husrum påminner om den misär som Erskine Caldwell skildrade i Tobacco road, och det tog mig nästan hundra sidor att inse att det verkligen är sin samtid Larry Brown dokumenterar.

Flera av Browns romaner är våldsamma och befolkas av rednecks. Könsrollerna är strikta och traditionella, men som läsare får man se vad som sker under ytan. Brown mjukar upp sin prosa med tankar och drömmar på ett sätt som den tidiga noirförfattaren Raymond Chandler aldrig tillät sig att göra. Han låter karaktärerna fördjupas och bli mänskliga, även när det är mördare och våldtäktsmän som skildras. Och även om de flesta av Browns romanfigurer är våldsamma män, har han liksom flera av sina moderna kollegor vågat bryta mönstret för hur en hårdkokt roman skall se ut och skriver om både barn och unga kvinnor, deras initiering i vuxenvärlden.

I det universum som målas upp av de främsta företrädarna för country noir är att förlora oskulden detsamma som att förstå sin plats i tillvaron. Jeremy T LeRoys roman Sarah handlar om en 12-årig pojke, Cherry Vanilla, som bor på en lastbilsparkering efter en motorväg någonstans i Södern. Hans mamma är prostituerad och Cherrys högsta dröm är att själv bli en berömd trucker-hora. Boken är skriven i en magisk, drömlik stil och hallicken Glad beskrivs närmast som ett helgon. Cherry hamnar dock på villovägar och degraderas från att vara en ung pojke som bara kelar med lastbils-chaufförerna till att bli en regelrätt manlig prostituerad med drogproblem. Hororna skämtar ofta om yankees, nordstatare, men humorn till trots drömmer många av dem om en bättre tillvaro någon annanstans än just där de är. För Cherry leder vägen bort dock bara nedåt, vilket utvecklas i uppföljaren The heart is deceitful above all things som är än mer smärtsam i sin stramare, mer avskalade skildring av barnets utsatthet.

Dorothy Allison slog igenom med boken Bastard out of Carolina, som handlar om flickan Bones uppväxt tillsammans med sin mor och hennes våldsamt svartsjuka pojkvän. Liksom i Daniel Woodrells The death of sweet mister kastar en felande sexualitet mellan vuxna och barn en mörk skugga över romanen. Men till skillnad från i Woodrells roman finns en stark samhörighet inom släkten att luta sig mot. Bones mostrar beskrivs som starka kvinnor och männen är visserligen tjuvar och suputer, men det är något man är stolt över. När männen är ute och slåss skrattar kvinnorna mest åt dem och ofta behandlar de dem som barn. Det är också denna sammanhållning i vått och torrt som räddar Bone från undergången.

Dessa tre romaner är alla klassiska berättelser om förlorad oskuld, men ger på samma gång en bild av ett land med enorma klassklyftor. Att förlora oskulden är att sjunka ner i det underklassträsk som stora delar av USA är, och som ingen kommer upp ur utan hjälp utifrån. I amerikanska medier parodieras ofta den fattiga vita landsortsbefolkningen som bortkommen och dum. Kända komediprogram som Seinfeld och Simpsons deltar gärna i pajkastningen. Liknande nidporträtt av fattiga svarta män vore otänkbart. Som Jim Goad påpekar i The redneck manifesto väljer medierna i USA ofta att diskutera sociala och ekonomiska problem i termer av rasism och segregation för att slippa erkänna att det verkliga problemet är klassskillnaderna. På så sätt maskerar man en sanning som skulle skaka samhället i dess grundvalar - att kapitalism inte bara skapar arbete, utan också bidrar till rashatet, fattigdomen och våldet. Och att medelklassen skrattar åt människor som faktiskt är fattiga på deras bekostnad och inte kan försvara sig. Människor som inte ens fått lära sig att peka ut Washington på kartan. I bok efter bok blåser författare som Daniel Woodrell och Dorothy Allison liv i dem och skildrar deras mödor på en karg och vacker prosa. De visar att de vita slumområdena inte befolkas av tecknade figurer.

Under ytan bär många av människorna på en stark längtan efter närhet. I den underbart skruvade öppningsscenen i Daniel Woodrells roman Tomato red gör huvudpersonen inbrott för att ställa sig in hos några nyfunna vänner från den lokala slumpuben. Inte ens när de kör iväg med bilen och lämnar honom ensam på brottsplatsen ger han upp. Att hans våldshandlingar och brott egentligen är ett sökande efter närhet löper som en röd tråd genom romanen. På ett liknande sätt är det tydligt att Bones styvfar i Bastard out of Carolina slår för att han älskar, att känslan slår över i sin motsats.

Men även om romanerna låter läsaren närma sig människor som i grund och botten längtar efter att bli älskade, kyssta, så har inga av dessa människor en tanke på att vända andra kinden till eller be om ursäkt för vilka de är. Det går inte att överleva i det vita trasproletariatet med en sådan attityd. Om någon av böckerna inom country noir hittar fram till Hollywood är David Allen Coes skildring av sin uppväxt given på soundtracket:

”Det var 50 hål i vårat gamla plåttak, för folk som hade glömt bort det fattiga vita slöddret var jag och min familj levande bevis - och om inte det är country ska jag kyssa ditt arsle.”

Martin Holmström