ÅSIKT

Lobbyister eller forskare?

BO ROTHSTEIN om intressenas kamp på universiteten

KULTUR
Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.

Frågor om forskningsetik har i ljuset av många av de problem som den nya biomedicinen ger kommit att få plats i den offentliga diskussionen. Birgitta Forsmans nya bok Vetenskap och Moral (Nya Doxa 2002) är därför ett mycket välkommet bidrag i diskussionen. Forsman är docent i filosofi och har särskilt inriktat sig på frågor om de etiska problem som uppstår i forskningen om till exempel djurförsök. Hon går emellertid mycket djupare i frågan om forskarsamhällets etik.

I stället för att traggla principer (som tragglats så många gånger förr) tar hon ett originellt metodologiskt grepp på problematiken. Boken bygger nämligen på en analys av en lång rad djupintervjuer med äldre och mycket etablerade forskare som har stor erfarenhet av dessa problem, särskilt av att bedöma andra forskares alster vid fördelning av forskningsanslag och tillsättning av forskartjänster. Tack vare att de varit med länge kan de se utvecklingen över tid. Många av dem är oroade över den utveckling som skett vid universiteten under det senaste decenniet.

Klart är att vi lever med två helt olika idéer om vad universitetsforskning är till för.

Den ena är att den enbart är en fortsättning på den kamp mellan olika intressen som förs ute i samhället. Så ges näringslivet kontroll över den ekonomiska och tekniska forskningen, läkemedelsindustrin ges makten över den medicinska forskningen, livsmedelsindustrin kontrollen över forskningen om mat och hälsa, trossamfunden dominerar den religionsvetenskapliga forskningen och den feministiska rörelsen tar makten över forskning om relationen mellan män och kvinnor.

Det är då egentligen ingen skillnad mellan den kunskap som produceras av köpta "think-tanks", lobbyister eller utredningsavdelningarna inom företag och intresseorganisationer - och vad som produceras av universitetsanställda forskare. Allt är medvetet avsett som partsinlagor.

Forsmans bok är framför allt en kritik av att forskare alltmer enbart tar fram sådana fakta som de från början vet stämmer överens med de teorier de av ideologiska, politiska eller ekonomiska skäl önskar driva.

Den som tror att detta är någon slags skräckvision saknar kunskaper om hur forskningspolitiken utvecklats de senaste tio åren. Den forna LRF-basen Bo Dockered är ordförande (och en synnerligen maktfullkomlig sådan) för Lantbruksuniversitetet, Volvodirektörer styr över Göteborgs och Umeå universitet, ägaren till ett av Hallands största företag styr över högskolan i Halmstad där han är med och fockar kritiska rektorer, den förra TCO-ordföranden Inger Olsson är chef för Arbetslivsinstitutet (där hon just nyligen vägrat tillsätta en professorstjänst för att de sakkunniga kom fram till en annan kandidat än den hon önskade).

Inom den ekonomiska forskningen har detta gamla anor. Två av Sveriges ledande nationalekonomer under efterkrigstiden, professorerna Erik Dahmén och Erik Lundblad, stod på storbankernas lönelista under stora delar av sin yrkesverksamhet vid Stockholms Handelshögskola. Exemplen kan, som jag visat i andra sammanhang, mångfaldigas.

I längden blir det naturligtvis onödigt med offentligt finansierade universitet om olika ekonomiska, religiösa och politiska intressen tar makten över kunskapsbildningen. Följden blir att enbart genom att solidarisera sig med sådana ideologiska, politiska och ekonomiska intressen har man en roll som forskare.

Forsmans syn, som jag till fullo delar, är den rakt motsatta. Denna bygger på ett antal principer som formulerades av den legendariske sociologen Robert Merton. Utgångspunkten är att universitetsforskningen skall bygga på fyra etiska normer som skiljer ut den från kommersiellt och ideologiskt styrda verksamheter av ovan nämnda slag. En av dessa är universalism, det vill säga att det är vad du gör som forskare som ska räknas, inte din politiska, religiösa, ideologiska tillhörighet, sexuella läggning, etnicitet, kön eller vilka maktgrupperingar som står bakom dig.

Den andra principen är organiserad skepticism, det vill säga att allt får och skall kunna ifrågasättas även om det kommer i strid med olika etablerade intressen. Motsatsen, som man enligt min erfarenhet ibland träffar på vid till exempel de nationalekonomiska, arbetslivssociologiska och de genusvetenskapliga miljöerna, är en slags "organiserad dogmatism". Verksamheten styrs av ett antal ideologiskt bestämda grundsatser som inte får ifrågasättas eller utsättas för empirisk granskning.

Den tredje av Mertons principer är oegennyttighet, att vi som forskare inte själva skall ha ekonomiska, ideologiska, religiösa eller politiska intressen som är så starka att bara vissa forskningsresultat kan accepteras - eller att bara vissa typer av frågor får ställas.

Detta leder till Mertons fjärde princip för universitetsforskningen, nämligen kommunism. Med detta menade han att forskningsresultaten skulle vara en slags "public goods", en gemensam egendom, och inte hemlighållas på grund av kommersiella, politiska eller andra intressen.

Jag vill som medborgare och skattebetalare ha forskning om miljö, ekonomi och läkemedel som inte är uppknuten av ekonomiska intressen inom dessa områden. Att forskare som alla andra människor har intressen är naturligt och ofta en viktig drivkraft för dem i deras forskning. Men dessa intressen får enligt Merton inte vara så starka att de kommer i konflikt med dessa fyra etiska principer.

Robert Mertons principer är naturligtvis ideal, och har från bland andra näringslivsintressen och radikalfeminism kritiserats för att de inte alltid respekteras. Men det är inget skäl att kassera idealen - vi kastar inte FN:s deklaration om de mänskliga rättigheterna på sophögen bara för att de inte alltid uppfylls av alla överallt.

Mertons principer har stor betydelse inte bara som ett argument för forskningens oberoende av externa maktcentra, utan också för dess inre organisering. Följden av intressemodellen är att forskarna grupperar sig i olika ideologiska kampgrupper för att enbart diskutera med dem som redan är övertygade eller uppköpta. De lägger ner betydande energi på att finna strategier och allianser för att bekämpa forskare från andra läger.

Mertons principer innebär i stället att forskare med olika perspektiv anser det berikande att diskutera även med forskare som har andra utgångspunkter än de själva. Man argumenterar med hjälp av vetenskaplig logik och gemensamma metodologiska normer om vad som är god vetenskap.

Mertons ideal har ibland tagits som uttryck för en från samhället isolerad forskning. Det är en missuppfattning. Forskarna har naturligtvis inget monopol på vilka frågor och problem som det är angeläget att forska om.

Därför är Mertons principer fullt kompatibla med en demokratisk styrning av forskningen där till exempel riksdag och regering fördelar medel till olika områden och ställer krav på forskning om problem som man funnit angelägna. Men denna styrning måste respektera forskningens integritet när det gäller hur frågorna skall besvaras.

Att vi nu har statliga myndigheter och ekonomiska intressen som talar om för forskarna vilka teorier de skall använda och vilka resultat de förväntas komma fram till är därför synnerligen illavarslande.

Bo Rothstein