ÅSIKT

Krigets musik

- och fredens

KULTUR
Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.

Musik för fred? Eller krig?

I sin senaste bok, Klänge des Friedens. Ein Hörbericht (Suhrkamp Verlag) gör den tyske freds- och konfliktforskaren Dieter Senghaas en systematisk sammanställning av kompositioner kring krig och fred.

Fred, menar Senghaas, förknippas med politisk och social ordning. Detta finns i musiken framför allt hos Mozart, men också i harmoniska verk av Georg Friedrich Händel, Georg Muffat och Bach (Mässa i h-moll) samt i balettoperor från samma epok.

Samma längtan efter ordning återkommer i den pastorala musiken, bland annat i Beethovens Pastoralsymfoni (Nr. 6) och i tredje satsen av Hector Berlioz Symphonie Fantastique (1830).

Två samtida verk som väckerliknande känsla av en ordnad, fredlig värld är den lettiske kompositören Peteris Vasks Cantabile for String Orchestra (1979) och Leif Segerstams Moments of Peace (1987).

Senghaas ser också flytande klanger, utan avbrott och övergång, som fredsmusik: ett ”allt” i samma enhet. Bland hans favoriter finns ungraren György Ligeti, vars Atmosphères (1961), blivit stilbildande för andra musikskapare.

Men vanligare än dessa musikaliska ”fredsbilder” är de verk som beskriver spänningen mellan krig och fred.

I musik från 1500– 1800-talet är det vanligt att gestalta fältslag, där slagets musikaliska förlopp följer en viss ordning: från revelj till uppmarsch, framryckning, drabbning, seger eller nederlag, omsorg om de sårade, sorg över de stupade – till segerfirande eller tillbakatåg. En musikaliskt fulländad komposition på detta tema är Beethovens Wellingtons seger, Slaget vid Vittoria, under Beethovens egen tid hans mest spelade verk. För vissa musikhistoriker är verket en höjdpunkt, för andra är det Beethovens enda fiasko.

Kanske kan man kalla Wellingtons seger en situationsbetingad komposition i motsats till Beethovens anti-krigsverk Missa Solemnis, som – särskilt i Agnus Dei – mer än något annat verk dramatiserar människors skräck att förlora freden i krigets avgrund. I styckets eskalerande tvekamp mellan krig och fred segrar till slut freden, men utan jublande fanfarer. Den fred som kommer är trött och bräcklig.

Trots de äldre kompositörernas ofta liturgiskt förankrade mässor, med dess starkt religiöst färgade passager i bön om fred, i veklagan och tacksägelse, finns en förbindelse till vår egen tids kompositörer.

Bland samtida verk med en liknande musikalisk uppbyggnad och ett liknande anti-krigsbudskap som Haydns och Beethovens finns Anton Bruckners Sinfonie Nr 9 (1894), Arthur Honeggers Sinfonie Nr 3 (1946) och den kinesiske kompositören Isang Yuns Sinfonie Nr 2 (1985).

Senghaas ger en bred överblick och jag har fått nya bekantskaper: den georgiske kompositören Giya Kanchelis verk med dess abrupta växlingar mellan lyriska och vredgade passager och den kinesiske musikskaparen Bright Shengs Nanking! Nanking! Threnody for Orchestra and Pipa (2000), om Nanking-massakern 1937–38.

Som en kontrast till dessa mörka klanger lyssnar man gärna till Olivier Messiaens positiva, glädjefyllda toner, bland annat Un Sourire (Ett leende), som Messiaen komponerade inför 200-årsdagen av Mozarts död 1991.

”Inte en enda ton hos Mozart kan användas för ett omänskligt eller reaktionärt syfte”, hävdade den ungerske filosofen Georg Lukács för snart ett halvsekel sedan.

Och den världsbekante regissören Georg Tabori sätter i dagarna upp Mozarts opera Enleveringen ur Seraljen i Berlin – men inte på teaterscenen utan i en kyrka, en synagoga och en moské.

”Denna opera bär på ett toleransens budskap som är ojämförbart och som i dag har en särskild aktualitet”, förklarar Tabori.

Häromdagen hänvisade också den tyske utrikesministern Joschka Fischer till Mozart: ”Allra mest tycker jag om Mozart när någon av hans sonater för två pianon spelas gemensamt av en israelisk och en palestinsk pianist.”

Lisbeth Lindeborg , Marburg