ÅSIKT

När allt är för sent

Gunder Andersson ser tre lysande dokumentärer

KULTUR
Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.

Det finns tusentals filmer om andra världskriget. Ändå finns vita fläckar som kan fyllas med nya fasor och mänskligt lidande.

Gunilla G Bresky, dokumentärfilmare från Luleå, har gjort en mästerlig trilogi om ryska öden i en av krigets glömda avkrokar: den norra fronten på nordkalotten och Kolahalvön.

Den första, Blodsvägen (som går i repris i SVT 1 kl 23.50 i kväll) handlar om ryska soldater i tysk fångenskap i nord-Norge. Den andra, Under en rostig stjärna, berättar om två ryska idealister som ägnar sina liv åt att gräva fram stupade soldater i den så kallade Dödens dal på Kolahalvön. I alla år har kropparna fått ligga kvar där de föll utan att någon brytt sig.

Den tredje filmen, Kära Vera - till ditt minne, berättar om en ung partisankvinna som ströks ur historien sedan hon begått självmord av olycklig kärlek.

Det slår mig hur mycket i den ryska historien som handlar om återupprättelse efteråt, när allt är för sent.

Som de hundratusen fångarna det berättas om i Blodsvägen - namnet kommer sig av att den under stor människospillan byggdes av fångarna. När de som överlevt svält och oerhörda fysiska umbäranden äntligen befriades och åkte tillbaka till Sovjetunionen väntande nya förödmjukelser och lägren i Gulag. Detta i enlighet med Stalins perversa syn att de som lät sig tillfångatas var landsförrädare.

Den man vars porträtt inspirerade till filmen, och som genom efterlysning i rysk tv kunde identifieras, överlevde fångenskapen i Norge men dog i Stalins läger.

I Under en rostig stjärna handlar återupprättelsen helt enkelt om att ge dem som offrat sina liv en anständig begravning. Många, kanske de allra flesta, kommer aldrig att få det. "Säg aldrig att vi hittat alla", säger en av dem som oförtrutet arbetar vidare för att återge de stupade någon form av mänskligt värde långt efteråt.

Och samma sak med Kära Vera - till ditt minne. Självmordet innebar att hon grävdes ned utan ceremonier, hon hade aldrig funnits. Hennes namn fick inte nämnas. Självmord var förbjudet under Stalin, misslyckade försök straffades med döden. Först långt senare, in på 1990-talet, fick hon sin återupprättelse. Graven letades fram och hon fick en sista vila bredvid de andra som dött i partisankriget mot tyskallierade Finland.

Det är fantastiska, rörande, gripande människoöden Gunilla Bresky letat fram, ur levande livet och med hjälp av arkivens gömmor. Som tittare drabbas man av sorg och vrede över hur mycket livslust, hur oändligt många liv som alldeles meningslöst malts sönder under historiens hjul. Att dessa filmer formar sig till anateman mot kriget är så självklart att det knappast behöver sägas.

Men man grips också av beundran över den överlevnadskraft som människan ibland kan uppbåda under de mest vidriga omständigheter.

Breskys tonträff är därtill suverän: den dokumentära sakligheten i kombination bildpoesi och väl valt musikaliskt understöd. Och när man hör en gammal soldat sjunga sorgsna, vemodsfyllda och poetiskt starka texter om kriget, då vet man: legenden Vysotskij hade en hel del att luta sig mot.

dokumentär

Gunder Andersson