ÅSIKT

Allting är inte relativt

Anita Goldman om en attack mot feministisk filosofi

KULTUR
Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.

Den uppblossande – och delvis mycket hätska – debatten här i Sverige om hedersmord efter mordet på Fadime Sahindal var en av de mest intressanta på åratal. Här aktualiserades frågor om respekt för kulturers egenart å ena sidan och universella mänskliga rättigheter å den andra. Här prövades också de teorier om kulturrelativism som det akademiska – och framför allt feministiska – modet förespråkat som politiskt korrekta. Prövades och kuggades.

Vi blev vittne till en absurd situation där svensk-svenska feminister läxade upp modiga och förtvivlade svensk-kurdiska kvinnor som gick till storms mot sin egen kulturs kvinnosyn. ”Våld mot kvinnor är ett utslag av patriarkatet, det är inte kulturspecifikt.” De i ansvarig ställning som inte velat ”peka ut” enskilda kulturer av rädsla för att ”verka rasistiska” hade den goda smaken att revidera sina åsikter och började försvara de kurdiska flickornas medborgerliga rättigheter.

Hur infekterad frågan om propagerandet av universella värderingar är, inser man under läsningen av den välkända amerikanska filosofen Martha C Nussbaums nya bok Kvinnors liv och social rättvisa med underrubriken Ett försvar för universella värden.

Nussbaum, som vunnit stor uppmärksamhet med sina arbeten om antikens filosofi, om förhållandet mellan filosofi och litteratur och om etik och politisk filosofi, har nu bestämt sig för att bita i något alldeles oerhört konkret. Nämligen de hårda förhållandena som kvinnor i utvecklingsländerna lever under. Nussbaum koncentrerar sin problemframställning på Indien och blir konkret i två engagerande fallbeskrivningar.

För den som är intresserad av kvinnans ställning i Indien är boken en guldgruva. Men även för dem som har ett allmänt intresse av diskussionen om kulturskillnader visavi mänskliga rättigheter är boken av intresse.

Det är bekant att ju mindre vi vet om andra kulturer, desto mer generaliserar vi. När det gäller vår egen kultur, vet vi till exempel som feminister att den rymmer så mycket mer än de normer vi angriper, den rymmer till exempel oss själva! Generaliseringar har också diskrediterats av det sätt som koloniserade folk behandlades och beskrevs av kolonialmakterna. Det typiska antagandet var att de själva var progressiva och upplysta, medan de koloniserade folken var primitiva.

”Denna oförmåga att urskilja komplexa mönster har gjort att många kloka kritiker av den kolonialistiska ideologin har blivit skeptiska mot all slags universalism”, påpekar Nussbaum. ”Kulturrelativismen” har blivit gångbar, som svar på forna tiders överträdelser. Men, varnar hon, man skall inte ”förväxla relativism med tolerans av mångfalden. Genom att ge varje tradition sista ordet frånhänder man sig en mera generell norm för tolerans och respekt som skulle kunna bidra till att begränsa andra kulturers intolerans.”

Den i akademiska feministiska kretsar så omhuldade postmodernismen, där inga värden existerar eftersom allt är ”social konstruktion”, har ytterligare förstärkt rädslan att tala om universella värden. ”Vissa feministiska filosofer”, skriver Nussbaum, ”i synnerhet de som är påverkade av postmodern litteraturteori, företräder en sorts abstraktion som för tanken bort från verkligheten, och det gör det inte lättare att se och förstå det liv som verkliga kvinnor av kött och blod lever.”

Nussbaum uppmanar feministerna att närma sig verkligheten, även den som majoriteten av världens kvinnor lever i. Det är ovanligt, påpekar hon, att feministisk politisk filosofi inriktar sig på utvecklingsländerna. Att börja aktualisera ämnen som hunger och kost, läskunnighet och barnarbete och inte endast feminismens traditionella teman som diskriminering på arbetsmarknaden, familjevåld, sexuella trakasserier och bristande våldtäktslagstiftning är viktigt. Inte endast för kvinnor i utvecklingsländerna, utan även för att förstå fattiga kvinnors och invandrarkvinnors situation i industriländerna.

Nussbaum visar också hur kulturrelativismen kan användas mot de kvinnor i utvecklingsländerna som kämpar för kvinnornas rättigheter:

”Varje försök från internationella feministers sida att i dag använda ett universellt språk om rättvisa, mänskliga rättigheter eller mänskliga funktioner är dömt att beskyllas för ett förvästligande eller kolonialistiskt perspektiv. När feminister hänvisar till jämställdhet och frihet – till och med när dessa principer är inskrivna i författningen i det land där de bor, vilket till exempel är fallet med den indiska författningen – anklagas de ofta för att ha ett västerländskt perspektiv och brista i respekt för den egna kulturen, som om det inte fanns något mänskligt lidande, inga skäl att vara missnöjd, och ingen kritik innan främlingarna gjorde intrång i det fridfulla landskapet. Vi borde fråga oss vems intressen den nostalgiska bilden av en lycklig harmonisk kultur tjänar och vems motstånd och elände som suddas ut från kartan.”

Nussbaum menar att man inte kan utmönstra alla universella perspektiv för att några är dåliga. Hennes ärende är att försvara principen om universella värden. Dessa, menar hon, är en god grund för att nalkas kvinnornas problem i utvecklingsländerna. Hon ställer också upp en serie centrala ”mänskliga förmågor”, vilka är ett bättre mätinstrument för att göra jämförelser av livskvalité än standardmått som BNP per capita.

Bland dessa universella förmågor anger Nussbaum rätten till liv, kroppslig hälsa, kroppslig integritet. Men också rätten till ”sinnen, fantasi och tänkande”, ”känslor” och ”praktiskt förnuft”.

Nussbaums respektfyllda och hjärtskärande fallbeskrivningar visar hur långt vi är i många delar av världen från ett förverkligande av dessa mänskliga förmågor. Även hennes grunddevis ”att se varje person som ett mål” är ännu oerhört radikal i en värld där kanske en majoritet av kvinnorna fortfarande ses som en ägodel, ett föremål, någon att utnyttja och förgripa sig på.

Anita Goldman