ÅSIKT

Snäll scenrapsodi om ett äktenskap

Opera

KULTUR
Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.

Olof Lagercrantz kallar En dåres försvarstal för en stor kärleksroman, men inte är det kärleken mellan August Strindberg och Siri von Essen, som genomsyrar denna egenartade romantext. Snarare Strindbergs enastående, nästan patologiska behov av att urskulda sig själv och demonisera motparten. Möjligen kan romanen kallas en studie i passionerad livshållning men inte i kärlek.

När Inger Wikström nu gjort opera av En dåres försvarstal missar hon den poängen. Miriam Gutman har i sitt libretto utgått även från andra texter och tycks närmast vara ute efter att ge en balanserad, objektiv bild av äktenskapet. Det innebär en trivialisering av hela stoffet. August Strindbergs och Siri von Essens äktenskapliga slitningar är naturligtvis inte intressanta i sig, bara Strindbergs konstnärliga förvandlingar av dem.

Med Strindbergs vilt passionerade och deformerade verklighetstolkning insvept i fräna klanger och expressionistiska scenbilder vore det inte svårt att tänka sig en fungerande operaversion av romanen. Nu har det bara blivit en snäll scenrapsodi om ett äktenskap som går i kvav efter några år. Förvånande också, att man avstått från baron Wrangel, Siris förste make, som spelar stor roll i romanens första hälft. För att kunna lägga all skuld på Siri bemödar sig Strindberg energiskt om att visa hur ridderligt han och Wrangel behandlat varandra, och deras egenartade trekantförhållande hade kunnat göra sig ypperligt på scenen. I stället för baronen har till Michael och Gunilla Bartovs sångliga porträtt av August och Siri fogats en dansande musa i Anna Kochs eleganta gestalt.

Inger Wikström har bakom sig en lång karriär som konsertpianist, och här i En dåres försvarstal har hon frestats att helt ersätta orkestern med en konsertflygel trakterad av henne själv. Det är ingen bra idé. Musiken präglas nämligen helt av detta tonsättarens pianistförflutna. Det bubblar av pianoformler från den stora pianolitteraturen. Rachmaninovs, Prokofievs, Debussys och andra pianotonsättares handgrepp ger sig ideligen till känna, och musiken förlorar sig i alltför stor pianistisk eklekticism. Hade tonsättaren tvingat sig att tänka mer i stråk- och blåsartermer, skulle säkert också musiken automatiskt hamnat i litet självständigare banor.

opera

Lennart Bromander