ÅSIKT

Till fettpärlans försvar

Jan Myrdal om något som bantningsprofessorn Stephan Rössner aldrig kan förstå

KULTUR
Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.

I tre veckor har vi rest runt och provat vin i Frankrike och Tyskland. När vi nu kört in i Sverige vid Helsingborg lyssnar jag under färden upp genom Småland på radio. Professor Stephan Rössner diskuterar fetmans frågor.

Det professor Rössner sade var väl inte fel. Matvanor betyder en del. Se på nordamerikanerna numera. De skvalpar fram sedan några år. Förr var det bara underklassen som fick sådan kropp men nu är de sådana mest allihop, medelklass och intellektuella och alla. Det beror på Macdonaldiseringen. Den för fabrikanterna lönsamma men för konsumenterna osunda industriella snabbmaten deras.

Detta vet alla. Jag kom ihåg att Donna Leon också hon i sin nya detektivroman påpekade detta med nordamerikanernas sedan en tid alltmer uppseendeväckande osunt skvalpande kladdfetma. Jag tycker om hennes böcker och den nya, Wilful behaviour, hade jag just läst i Toulouse. Jag hade strukit för hennes kommentar om den nya nordamerikanska fetman.

Sådan mat har jag aldrig ätit. Det skulle inte kunna falla mig in att äta en Big Mac.

Men så enkelt är det inte.

När jag kommer hem ligger Fettpärlan bland posten. Det är de överviktigas förbunds tidskrift. De har pub-licerat ett avsnitt ur Barndom, ett där jag skriver om hur jag som barn djupt avskydde att min far skämtade – hånade, upplevde jag det då – med mig om att jag var tjock. Jag vet att den tidskriftens läsare exakt förstår vad jag skrivit. Var gång jag kommer ihåg de skämten får jag blodsmak i munnen. Så är det också för dem.

En Rössner kan aldrig förstå det som vi förstår det. Han är mager och då hjälper honom inte hans vetenskap att svara på sådant som gäller mig och min släkt. Farfar blev smällfet innan trettio. Själv är jag viktperiodare, växelfet och växelmager och sådan har jag varit sedan jag var sju år gammal. Ibland har jag legat något under den vikt som med min kroppsbyggnad och benstomme är normal och ibland över, varit tjock alltså. På gränsen till – och över – fetma.

Det vet alla som ser på tidningsfoton av mig från olika tider. Under de senare fyra, fem decennierna har jag brukat pendla mellan 72 och 110 kilo. Om detta vill jag skriva då nästan allt som skrivs om fetma är som det Rössner säger. Skriver om det gör jag trots att jag vet att han och andra kommer att hävda att jag har fel.

Det går mig väl nu som det gick mig när jag i Aftonbladet skrev om min ordblindhet (den jag lämnat i arv till mina barn). Då fick jag ett allvarligt brev från Dyslexiförbundet. Jag är ingen äkta dyslektiker. Min ordblindhet – som det inte får heta numera – som får bokstäverna att rulla, som omöjliggjorde min skolgång och ännu tvingar mig kontrollera orden när de skrivs är bara ett vulgärt ögonfel. Alls ingen fin och äkta dyslexi. Så är det väl med min fetma också.

Ty periodvis är jag fet. Periodvis normal eller något under. Ibland finns förklaringar. När jag hade amöbadysenteri gick jag ned. (Sket nästan livet ur mig.) När jag var hjärtsjuk blev jag orörlig och kroppen samlade vatten och jag blev tjock. (Och Aftonbladets dåvarande Innerspalt hade lika roligt åt detta som min far haft med min barnatjocklek.)

I höstas fick jag ischias, fick svårt att gå, sedan dog Florry och jag tog färre långpromenader och nu har vi provsmakat och provdruckit oss igenom Europa och nu väger jag 95 kilo. Jag har alltså gått upp sju kilo sedan förra sommaren. Sådant tycks begripligt. Relationen mellan kaloriintag och förbränning.

Men det är inte hela sanningen. Tag den senaste svängningsperioden. Från hjärtoperationen 1988 efter vilken jag gått ned från 110 kilo till 85 kilo gick jag åter upp till dess jag 1993 vägde 112 kilo men 1994 slog det om och på några månader gick jag ner 30 kilo. Ja, det brukar ta sju år mellan perioderna.

Ibland har jag roat mig med att väga mig var morgon och rita upp kurvan. En genom åren regelbundet svängande viktkurva.

Det skapar ett elände med kläder. Jag får ha tre uppsättningar. En för varje stadium i perioden.

Men det viktiga är att dessa svängningar under decennierna har dåligt sammanhang med intag och förbränning. Det är lätt att konstatera. Inte nog med att jag ända sedan barnaåren ätit vad som kallas sunt och grönt och jag aldrig ätit mellanmål eller snask; jag och Gun äter samma mat.

Relationen mellan storleken på hennes portioner och mina har varit desamma under åren. Hennes vikt förändras inte. Den har nu nästan på grammet varit samma sedan hon återhämtat sig efter sanatorievistelsen i Kina 1976. Min vikt svänger under samma tid våldsamt än åt det ena och än åt det andra hållet. Men som hon ofta påpekat äter jag lika mycket – eller lika litet – oavsett var i viktcykeln jag befinner mig.

Jag misstänker att det har något med gener från farfar att göra. Det skulle antagligen då vara en hormonstorm med sjuårsintervaller.

Men vilka hormoner? Produktiviteten påverkas inte av svängningarna. Det är lätt att se i bibliografien. Produktivitetskurvan är relativt rak.

Goethe hävdade att han kom i puberteten vart sjunde år. Kanske kan man säga något liknande om mig. Ser jag närmare på vad jag skriver tycks det mig att dessa stormar också kan spåras i texters något olika känslofärg under olika tider.

Varför skriver jag detta?

Av samma skäl som jag medarbetar i Fettpärlan. Visst kan och bör man undvika amerikansk skräpmat. Visst kan man iaktta måtta med mellanmål och hellre ta ett äpple än en chokladkaka. Men var gång jag är inne i en fet period känner jag djup upprördhet över den falska moralism med vilken de magra talar om oss. Var gång jag är i en mager period söker jag hålla minnet levande av hur det nyss var och snart blir.

Rössner är säkert en hygglig karl och en bra läkare men han vet inte hur det är.

Jan Myrdal