ÅSIKT

Som om snaran skulle kunna lyfta upp oss

Eduardo Galeano om Uruguay – ett land

KULTUR
Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.

Är vi så lättrörda? President Bush blev gripen av det uruguayanska dramat, även om det inte finns något som tyder på att han skulle kunna peka ut vårt land på en karta. Blev han överväldigad av vår presidents försakelseanda, denne gode man som alltid är redo att stå i främsta ledet i angreppen mot Kuba, Argentina, eller vilken som helst måltavla som befälhavarna utser?

Vem vet. Faktum är att Bush sade: ”Vi måste räcka en hjälpande hand.” Och omedelbart efter det sade de internationella kreditorganisationerna, som fyller samma funktion som papegojan på piratens axel, exakt samma sak.

Och så möttes våra lagstiftare, i en kamp mot klockan. Och majoriteten av dem, en majoritet som var döv för varje diskussion, röstade genast igenom en lag som skulle ge nådastöten åt Uruguays statliga bank. Lagen var välmotiverad: antingen skulle den godkännas eller så skulle alla pengarna försvinna.

Så människor sträckte på halsen och tittade efter flygplan på himlen. Dollarsedlarna kom inte med flygplan, men de kom i alla fall: ”mil quinientos millones de dolores” (1,5 miljarder bedrövelser), sade Förenta staternas ambassadör, som inte talar ett ord spanska. Hans lilla misstag avslöjade sanningen.

När Latinamerikas länder vann sin självständighet var de helt och hållet intecknade hos den brittiska centralbanken. Med tiden bytte vi fordrings-ägare. Och nu är vi skyldiga mycket mer. Ju mer vi betalar, desto mer blir vi skyldiga. Och ju mer vi blir skyldiga desto mindre får vi bestämma. Vi hålls som gisslan av utländska banker och kan inte ens andas utan tillstånd.

Latinamerikaner lever för att betala räntorna på utlandsskulden – räntor på en skuld som förökar sig som kaniner. Skulden växer med fyra dollar för varje dollar vi får, och ändå firar vi varje ny dollar som om den vore ett mirakel. Som om snaran som dras åt om halsen på oss skulle kunna lyfta upp oss från botten av brunnen.

Sedan några år tillbaka har Uruguay försökt upphöra att vara ett land för att i stället bli en bank med stränder. Och Förenta staterna har, genom sin ambassadör, just bekräftat denna funktion och detta öde för oss.

Så går det för Uruguay. Ett räntebetalande land, eller ett land som upphörde att vara ett land för att komma in i den globaliserade världen via ränteingången? Ett förtjusande sätt att integreras i marknaden, samtidigt som vi desintegreras. Bankerna går omkull medan bankirerna berikar sig. Regeringen, som regeras, låtsas regera. Stängda fabriker, övergivna åkrar; vi producerar tiggare och poliser. Och emigranter. Mitt i vintern, natten lång, köar människor på gatorna för att få ett pass. De unga lämnar landet för Spanien, Italien, varthelst de kan ta sig; de följer sina far- och morföräldrars resväg – åt motsatt håll.

Sparpengar är grunden till den förmögenhet som bankirerna som lägger beslag på sparpengarna besitter. Den här biografen har visat samma film år efter år: banker som töms av sina ägare, gigantiska skulder som lämpas över på hela samhället.

I skydd av bankhemligheten lyckas de finansiella trollkarlarna få pengar att försvinna lika effektivt som militärdiktaturerna fick människor att försvinna. Deras framgångsrika skojarverksamhet leder till att massor av människor blir svindlade på alla sina sparpengar och till att anställda tvingas frukta för sina jobb, och den skapar en enorm offentlig skuld vilket gör att alla får betala för ett litet fåtals bedrägerier.

Privata banker, som förtjänade så många räddningsaktioner för miljontals dollar, lånar ut pengar till dem som redan har pengar och inte till dem som behöver dem, och de blir allt mer åtskilda från produktion och arbete – eller den lilla produktion och det begränsade arbete som ännu återstår. Ändå har denna utomjordiska finanssektor just blivit belönad med den nya lag som dödförklarar den statliga banken.

Om saker och ting fortsätter så här slutar det snart med att de statliga bolagen blir vår enda gångbara valuta när den omöjligt stora utlandsskulden ska betalas. Det kommer att likna en avrättning av staten, med fordringsägarna som exekutionspluton. Och då kommer det inte att spela någon större roll vad folket anser – det folk som till 70 procent, i en folkomröstning för tio år sedan, röstade emot privatiseringar.

Mer stat, mindre stat, nästan ingen stat alls? En stat vars uppgifter reducerats till övervakning och bestraffning? Bestraffning av vem?

Den internationella finansiella diktaturen kräver att staten nedmonteras, men bara avskaffandet av offentliga kontroller kan förklara den skandalösa straffrihet med vilken vissa av Uruguays banker plundrades. ”Övervakare är inte upptäckare”, sade en av det styrande partiets parlamentariker för att rättfärdiga det som hänt. Det högsta ansvaret för övervakning av bankerna låg hos en svåger till presidenten. Hans tjänster åt nationen belönades med en ny hög offentlig post.

Men än mer talande var den spektakulära kollaps som drabbade några gigantiska amerikanska företag. Till slut händer detta i det land som tvingar på andra länder så kallad avreglering, eller, annorlunda uttryckt: förpliktelsen att blunda för affärsvärldens synder och förseelser. I USA har den största konkursen i historien just inträffat, en bekräftelse på att ”avreglering” ger fria händer att ljuga och stjäla i gigantisk skala. Enron, Worldcom och andra storföretag kunde enkelt utföra sina kolossala kupper genom att framställa förluster som intäkter och göra små bokföringsmässiga misstag på flera miljarder dollar.

De metoder som president Bush nyligen tillkännagav för att få ordning på felande direktörer och deras medbrottslingar är verkligen farliga. Om de verkligen tillämpas, retroaktivt dessutom, så kommer han och nästan hela hans regering att sluta i fängelse.

Hur länge till kommer länder i Latinamerika att fortsätta ta order från marknaden som om den vore ödets makt? Hur länge kommer vi att fortsätta stå och tigga i kön av supplikanter? Hur länge kommer varje land följa principen rädda sig den som kan? När kommer vi till slut att övertyga oss själva om att förödmjukelser inte lönar sig? Varför bildar vi inte en gemensam front för att försvara våra tillgångar, om vi vet att vi blir söndrade för att vi ska kunna erövras och kontrolleras? Varför går vi inte samman mot denna ockerskuld? Vilken makt har snaran om den inte hittar någon hals att hängas kring?

Eduardo Galeano , Översättning: Tor Wennerberg