ÅSIKT

Ett tillstånd som livet befinner sig i

Jenny Tunedal läser Birgitta Lillpers tunga, skimrande roman

KULTUR
Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.

Poesins verkan har att göra med dess sätt att vara främmande i språket. Det finns någonting oigenkännligt i dikt, som spjärnar mot genomskinlighet och omedelbar (blind) förståelse.

Man skulle kunna tänka på det som ett sätt att tala, en dialekt. Birgitta Lillpers, som nu kommer med sin trettonde bok, romanen Alla dessa liv och våder, skriver både dikt och prosa på en sådan poetisk dialekt. Hennes ord har en säregen tyngd, som får läsaren att lystra:

”Vattnet, som någon gång faktiskt slog upp och ihärdigt vätte en sten. Vattnet som hon levde ovan. Vattnet som här och var gjorde marken sådan, att hus började sjunka och luta eller slets isär. Ändrade om bland det som växte, ordnade skifte i förutsättningarna.

Ja: flödena. Som aningar. Eller faktiska, klafsiga pölar”.

Alla dessa liv och våder handlar om Väninnan och Lilla Hanna, två kvinnor vars förutsättningar förändras i mötet med varandra. Deras egentligen mycket olika liv närmar sig varandra tills de alltmer flyter samman. De bor i en enslig bygd, och när de möts är Lilla Hanna i färd med att försöka bryta sig loss från Banditen, den man som är far till hennes barn och som hon på många sätt varit beroende av under lång tid.

Väninnan är ny i trakten och, till skillnad från Lilla Hanna, van att klara sig själv; hon promenerar med sina hundar, två ”lätta bestar”, rattar sin Jaguar och gräver efter vattnet som finns under marken i trädgården.

Intill varandra, och på grund av varandra, kommer Lilla Hanna och Väninnan att se sina liv forma ”Mönster som börjat förändras, kanske drastiskt, fler mönsterfärger nu, som rörde sig in i och över varandra: komplicerat redan när man stod mitt inne i skeendet och utgjorde en del av det ? men om man försökte se på det utifrån och innan man då fick riktigt klart för sig konturerna och vad som inom dem varierade sig och upprepades ? då blev det överrikt, mycket svårt.”

Dessa svårbegripliga mönster avtecknar sig mot ett skogslandskap, befolkat av travtränare, jägare och andra karlar; ett (i alla fall utomhus) mycket manligt revir, som dessa kvinnor gång på gång kommer att genomkorsa. Lillpers skild-rar landskapet och dess väderlekar med stor skärpa och språklig skönhet. Omgivningarna blir alltings villkor, ett tillstånd som livet befinner sig i. Det är en plats där man med Travgubbens ord måste ”tillstå, att nog är vår ensamhet större”.

Närheten mellan Birgitta Lillpers prosa och lyrik ger mig en känsla av att hennes dikter ibland helt enkelt sträcker sig längre än en diktsamling, och övergår i en roman. Den mäktiga prosan i Och jag grep årorna och rodde, som kom 1998, var genomlyst av ett strävt, gult ljus av längtan och honung, som verkade komma ur lyriken i Propolis från 1995.

Nu är det som om Silverskåp, Lillpers senaste diktsamling, har runnit över i en berättelse. Platser och tonfall går att känna igen; det som förut var röster och ögonblicksbilder, får i romanens form kroppar, ansikten och kläder, och börjar röra sig längs en linje. Samtal som inleddes i dikten pågår här mellan romangestalterna.

Silverskåp är skriven på ett glittrande, skälvande språk, högspänt av oro över det mänskliga; hur vi ser och bortser från varandra, hur vi missförstår varandra intill utplåning. Denna oro befinner sig även Lilla Hanna och Väninnan i. Deras darrhänta dialog om livet, barnen och männen, äger rum helt nära järnvägen, där tågen rusar förbi varandra i mörkret, ett i varje riktning. Dikten talar till punkt i romanens form, och ställer på nytt frågan om ”tyngden som var i att med ögonen göra någon synlig // eller förlusten som var i att / inte bli sedd, // hur skulle den räknas, ofullständigheten / i ett sådant möte ? hur / skall ofullständigheten mätas, klar och strålande”.

Jenny Tunedal