ÅSIKT

Nedstigning i låglöneträsket

Pia Bergström-Edwards läser en rapport från de fattigas USA

KULTUR

Barbara Ehrenreich

Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.

BARSKRAPAD

Övers. Kerstin Gustafsson

Leopard Förlag

Journalisten Barbara Ehrenreich gav upp sitt ekonomiskt trygga liv och wallraffade som fattig medborgare i fyra månader. Bild från boken
Journalisten Barbara Ehrenreich gav upp sitt ekonomiskt trygga liv och wallraffade som fattig medborgare i fyra månader. Bild från boken

När Barbara Ehrenreich, välbeställd amerikansk journalist och författare, själv sänker sig ner i fattigdomen för att testa hur det är, som Wallraff, och Jack London på sin tid, överraskas hon av en sak: tabut att tala om pengar. Ingen, inte ens de sämst betalda städerskorna eller servitriserna som måste ha två jobb för att klara hyran och som inte har råd med sjukförsäkring eller ens östrogentabletter, och bara unnar sig ett kex med jordnötssmör eller lite chips till lunch, talar om pengar.

Tjänar man inte mer än 5-6 dollar i timmen, vilket är vanligt för okvalificerade jobb i USA, talar man om vad man åt (eller drack) i helgen, om släktingar och giftermål, om fötterna som värker, man skvallrar och retas - men gnäller inte om pengar. Det är en skam att vara fattig. Ett misslyckande.

Efter socialbidragsreformen 1996 (som både demokrater och republikaner var eniga om) sparkades fyra miljoner, främst ogifta kvinnor med barn, ut på arbetsmarknaden. Vem som skulle sköta barnen var en fråga för familjen, inte staten, sa Clinton.

Vad Ehrenreich främst undrade över när hon 1998 gav sig ut för att arbeta i låglöneträsket, som servitris på ett snabbmatshak, butiksbiträde på ett lågprisvaruhus, som villastäderska och biträde på ett hem för dementa, i Maine, Florida och Minnesota, var hur man fick ihop det, rent matematiskt. Hur kunde man leva på 5, 6 eller högst 8 dollar i timmen, vilket 30 procent av den amerikanska arbetskraften tvingades till efter "the welfare reform"? Har fattiga några särskilda knep?

Hennes undersökning går mycket ut på att bara kolla och räkna, timpenning, mat- och klädkostnader, faktiska hyror på de sunkiga rum i de husvagnsparker, lägenhetshotell och motell som är möjliga på hennes "budget". I USA måste man ofta lägga en hög depositionsavgift plus förskottshyra för att kunna hyra vanliga lägenheter vilket gör att de riktigt utblottade ofta dväljs i tillfälliga och mycket dyrare bostäder.

Visst kan man känna sig skeptisk till ett sånt här journalistiskt gästspel som kan avbrytas när som helst. Men Barbara Ehrenreichs skildring av svettdrypande hektiska arbetsdagar, av kränkande anställningstester och krav från arbetsgivarna (särskilt de stora företagen) som liknar livegenskap, av sadistiska småchefer men framförallt av de olika arbetskamraterna är så redig, medkännande och bistert ironisk att alla såna invändningar faller.

Hennes bok är konkret politisk och ett blixtrande försvar för såna som Gail, Melissa, den plikttrogna haltande Holly och andra kvinnor jorden runt med samma hårda villkor: pigor, sömmerskor av lågpriskläder, serveringspersonal, allsköns skit- och smutsborttagare, barnavårdare, butiks- och vårdbiträden. De som tar hand om "reproduktionen" och ändå av enögda ekonomer kallas "tärande". Kvinnor som ofta möts med förakt och får så lite tillbaka, som ändå bekymrar sig mer om att de inte kan göra jobbet bra än att företaget suger ut dem, kvinnor som skurar toaletterna som man ska fast de ombeds fuska och bara gnida runt colibakterierna så att ytan blänker, som lägger på lite extra på tallrikarna bakom chefens rygg och som stannar kvar på de nedersta betjäningsjobben för att de helt enkelt inte har nån lust att hunsa andra:

"De arbetande fattiga, som de så passande kallas, är i själva verket vårt samhälles största filantroper. De försummar sina egna barn för att andra ska få omvårdnad, de bor i undermåliga bostäder för att andras hem ska bli skinande rena och fina, de försakar för att inflationen ska kunna hållas nere och aktiekurserna uppe. Att tillhöra de arbetande fattiga är att vara en anonym donator, en namnlös välgörare för alla andra."

Varför gör de inte uppror? frågar sig den drygt femtiofemåriga journalisten, som tackar sina många träningspass på gymmet för att hon överhuvudtaget pallade i fyra månader. Varför väljer de inte andra jobb, varför kräver de inte mer betalt, anständiga arbetsvillkor, åtta timmars arbetsdag, daghem åt alla?

Ja, varför?

Pia Bergström-Edwards