ÅSIKT

Ett skratt som fördjupar livet

Ragnar Strömberg om Paul Austers senaste verk - en fulländad feberdröm

KULTUR

Paul Auster

Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.

ILLUSIONERNAS BOK

Övers: Ulla Roseen

Bonniers

Paul Auster är en stor och fullständigt uppriktig diktare, skriver Ragnar Strömberg.
Foto: ULLA MONTAN
Paul Auster är en stor och fullständigt uppriktig diktare, skriver Ragnar Strömberg.

Paul Auster får alltid sin läsare att från första meningen tänka att det här är en författare som vill mig något avgörande, som om allt hänger på att jag lyssnar.

Och det som håller kvar läsaren i historiens grepp är den aldrig påflugna men intensiva rösten som gör hans prosa på en gång undflyende skuggrik och hypnotiskt klar, så klar att den aldrig för ett ögonblick blir stil.

Paul Austers berättelser är mysterier inuti mysterier inuti mysterier, som de där ryska dockorna man vränger ut-och-in bara för att hitta nästa docka och nästa och nästa.

Handlingens struktur är därför nästan alltid labyrintisk, nyckfull men aldrig planlös. Det som gör Austers romaner omisskännliga är att de alltid är historier om och ur en förlust, en förlust av själva livet: de säger att vi lever efter döden.

Tanken att verkligheten är postum och var och en sin egen gengångare, spöket i maskinen som tillverkar - spöken - är samtidigt det som gör berättandet nödvändigt och utsiktslöst.

Något mer otidsenligt än att här och nu när hedonismen övergått i kannibalism, hävda en systematiskt genomförd pessimism som den enda hållbara överlevnadsstrategin, är svårt att tänka sig. Som att producera stumfilmer och mena blodigt allvar.

Liksom för Quinn i New York-trilogin är denna belägenhet "ground zero" också för David Zimmer, berättaren i Austers nya roman Illusionernas bok, som mycket väl kan vara hans främsta.

Universitetsläraren och författaren Zimmer som förlorat sin hustru och sina två söner i en flygkrasch - hos Auster är slumpens musik växelvis hänförande och bestialisk - har retirerat in i en självbedövning av lika delar sprit och arbete, en cocktail av ritualiserad tomhet som gör att han inte ens förmår känna självömkan.

En kväll framför tv:n händer något oväntat: en gammal stumfilm med den sedan ljudfilmens genombrott spårlöst försvunne skådespelaren och regissören Hector Mann i huvudrollen får honom att skratta.

Efter premiären på den sista av tvåaktsfarserna Mann gjorde i slutet av stumfilmseran, lämnade han huset han hyrde, utan att lämna efter sig något brev eller berätta om sina planer för någon. Hyran är betald tre månader i förskott, Manns blå De Soto står kvar i garaget, mat finns i kylen och inte så mycket som ett par strumpor fattas i garderoberna. Zimmer går igenom den nu vissnade ryktesfloran (Mann kidnappades av utomjordingar, föll offer i ett triangeldrama, begick självmord när han insåg att hans korta tid i rampljuset var till ända) och får en stark känsla av att Manns öde har något att lära honom.

Zimmer börjar snart arbeta på en bok om Mann, som när den publiceras i slutet av 80-talet får stor uppmärksamhet också utanför de snäva kretsar av entusiaster och filmhistoriker som alls visste att Mann någonsin funnits.

En kort tid senare får Zimmer ett brev från en kvinna som påstår sig vara Manns hustru: "Hector har läst Er bok och skulle gärna vilja träffa er." Zimmer tvekar, men en kväll står en kvinna utanför hans dörr och historien tar en dramatisk vändning.

Mer ska inte sägas om handlingen, bara att Auster behärskar sina uttrycksmedel så fullständigt att berättelsens inre logik aldrig fallerar, det blir aldrig rörigt.

Illusionernas bok är en stor och fullständigt uppriktig diktares verk, en klarvaken feberdröm där komikens kolsvarta hjärta bankar på sorgens port och vill in, för att avlocka människans elände, som har sin rot i hennes "många liv, i rad efter varandra", som romanens motto från Chateaubriand hävdar, ett skratt som inte förlänger, men väl fördjupar, livet.

Ragnar Strömberg