ÅSIKT

Ett krig byggt på lögner

John Pilger om Bushs planer och Europas tystnad

KULTUR
Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.

USA:s regering har meddelat den brittiska regeringen och andra allierade att det inte finns något giltigt skäl att angripa Irak inom ramen för "kriget mot terrorismen", och att USA:s huvudsakliga syfte är att bli av med Saddam Hussein som står i vägen för västvärldens kontroll över Mellanösterns oljetillgångar.

Enligt trovärdiga underrättelsekällor i ett annat västland, som hade tillgång till samma kommunikationer, har CIA gjort klart att det inte finns "några trovärdiga bevis" som rättfärdigar ett angrepp mot Irak.

Även om George W Bush och Tony Blair har fortsatt att upprepa propagandan om att Irak utgör ett hot mot regionen och mot det som Blair kallar "civilisationen", så har sanningen länge varit en öppen hemlighet. Den 5 februari i år rapporterade New York Times: "CIA har inga bevis för att Irak har medverkat i terroroperationer mot Förenta staterna på nära ett decennium, och underrättelsetjänsten är också övertygad om att president Saddam Hussein inte har försett al-Qaida med kemiska eller biologiska vapen."

Blair har länge hävdat att Irak har återuppbyggt sin arsenal av "massförstörelsevapen". Hans rådgivare vet mycket väl att detta är lögn.

Den 23 juli vederlades Blairs påstående av Scott Ritter. Efter att ha tjänstgjort sju år som FN:s högste ansvarige vapeninspektör i Irak har han unika möjligheter att bedöma vilken fara den irakiska regimen utgör. Ritter, som är amerikan och en internationell auktoritet på nedrustning, ledde personligen inspektionerna, undersökningarna och förstörelsen av Iraks kemiska och biologiska vapenprogram.

Han sade: "Det finns inga skäl för krig. Jag säger detta, inte som pacifist, eller som någon som är rädd för krig. Jag har tjänat i USA:s marinkår. Dessutom är jag medlem i det republikanska partiet, och jag röstade på George W Bush i presidentvalet. Vad som är viktigare är att jag tror på sanningen. FN:s vapeninspektörer nådde enastående framgångar i Irak. När vår verksamhet upphörde hade vi lyckats säkerställa en 90-95-procentig nedrustning."

Det internationella atomenergiorganet IAEA rapporterade att det hade eliminerat Iraks kärnvapenprogram "effektivt och fullständigt". Det som Blair och Bush undviker att nämna när de "kräver" att FN:s vapeninspektörer ska få återvända till Irak är att inspektörerna aldrig blev utkastade ur Irak, utan beordrade att lämna landet av FN sedan det avslöjats att de utnyttjades som en täckmantel för amerikanskt spioneri.

Absurditeterna är aldrig långt borta i Bushs värld. Hans försvarsminister Donald Rumsfeld hävdar att frånvaron av bevis bara bekräftar att den nedrige Saddam listigt har gömt sin arsenal i grottor och på lastbilar. "Avsaknaden av bevis", säger Rumsfeld, "är inte bevis på avsaknad."

Den näst största lögnen är den om Irak som ett "regionalt hot". Blair och Bush upprepar gång på gång detta påstående som om de återgav de regionala ledarnas farhågor.

I mars sände Arabförbundet från sitt toppmöte i Beirut ett tydligt budskap om att samtliga 22 regeringar ville se ett slut på konflikten med Irak. Saudiarabien och Irak har därefter åter öppnat sin gemensamma gräns. Irak har gått med på att återlämna Kuwaits statsarkiv och att diskutera frågan om saknade personer. Syrien och Libanon har återupprättat fullvärdiga relationer med Irak. Jordaniens nationella flygbolag flyger fem gånger i veckan mellan Amman och Bagdad.

Den onämnbara sanningen är att hela Gulfregionen och Mellanöstern håller på att vändas upp och ner, inte på grund av något upplevt hot från Irak utan på grund av USA:s fixa idé om att byta ut Saddam Hussein.

Han var tidigare USA:s man, en skurk vars Baathparti fördes till makten av CIA i vad den operativt ansvarige tjänstemannen beskrev som "vår favoritstatskupp" - en skurk som hölls kvar vid makten under 1980-talet av Ronald Reagan, George Bush den äldre och Margaret Thatcher, som gav honom alla vapen han ville ha, ofta hemligt och illegalt; i Washington gick relationerna till tyrannen i Bagdad under beteckningen "kärleksaffären".

Dessa dagar hälsas en rad Saddam Hussein-kopior välkomna i USA:s State Department och det brittiska Foreign Office. Flera av dem är generaler som tjänstgjort under tyrannen och som, om det funnes internationell rättvisa för västvärldens vänner såväl som för dess fiender, skulle dömas för krigsförbrytelser. En ny, lydig skurk trimmas för att härska över Irak, som har världens näst största oljetillgångar - det "fynd" som den rika världens omättliga ekonomier, i synnerhet Förenta staternas, är beroende av.

Varför är den här attacken så brådskande? Det är sant att Bush-administrationen behöver en framgång i sitt härjningståg mot "terrorismen". Det finns ett annat skäl, som sällan rapporteras. Detta skäl har att göra med det besvärliga läget i det land som producerar mest olja i världen, Iraks grannland Saudiarabien. Denna medeltida stat är USA:s viktigaste klient i regionen, nästan lika viktig som Israel, och Washington håller på att förlora kontrollen.

Saudiarabien är också hemort för al-Qaida, merparten av 11 september-flygkaparna och Usama bin Ladin. Landets betydelse för USA visas också av att många medlemmar av Bushadministrationen har nära kopplingar till de stora oljebolagen och de saudiska schejkerna. George Bush den äldre, som arbetar som konsult åt oljekonsortiet Carlyle Group, har träffat familjen bin Ladin vid flera tillfällen.

Föga förvånande fälldes inga amerikanska bomber över Saudiarabien; det utfattiga Afghanistan var det lätta alternativ som USA föredrog.

På grund av denna amerikanska koppling till Saudiarabien har reaktionerna och motståndet inom det djupt fundamentalistiska kungadömet vuxit. Det påstås att al-Qaida åtnjuter ett subversivt stöd bland en majoritet av de härskande familjerna. Amerikanerna uppmanar desperat övergångs-

härskaren, prins Abdullah, att "modernisera" - som det är nu får kvinnor inte köra bil och den som döms för religionsbrott kan få huvudet avhugget. Men de amerikanska påtryckningarna får motsatt effekt; det folkliga stödet för al-Qaida är oförminskat.

George W Bush och hans egna fundamentalistiska regim står inför ett dilemma. Ett angrepp på Irak och en konflikt i Mellanöstern skulle ge en läglig skjuts framåt för det amerikanska militär-industriella komplexet, för vilket senaten har röstat igenom en historisk utgiftsökning på 24 miljarder dollar. Det skulle också avleda uppmärksamheten från en sjuk ekonomi och från de storföretagsamhetens korruptionsskandaler i vilka Bush och hans vicepresident är insyltade upp till hårfästet.

En attack mot grannlandet Irak skulle emellertid också kunna ge al-Qaida det tillfälle organisationen har väntat på och göra det möjligt för den att ta över Saudiarabien genom ombud och få kontroll över de viktigaste oljefälten i världen.

I Bushs dilemma ingår inte några hänsynstaganden gentemot de tusentals irakier som kommer att dödas av amerikanska multipelbomber och uranhaltiga granater.

Den fråga som européer bör ställa sig är: Varför håller de tyst när det gäller detta absurda skådespel? "Slutet på våra liv börjar den dag vi håller tyst om saker som har verklig betydelse", sade Martin Luther King.

John Pilger