ÅSIKT

Vad vore Bush utan 11 september?

Slavoj Zizek om den nya världsordningens demokrati

KULTUR
Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.

Till många vänstermänniskors stora förtret åtnjöt USA faktiskt ett visst moraliskt kapital efter 1990: segern i det kalla kriget var också en moralisk seger – åtminstone i den meningen att den avslöjade misären och den inneboende korruptionen i de kommunistiska regimerna. Den 11 september gav ytterligare en ökning av detta moraliska kapital: för första gången var USA ett offer och drabbades av massivt mänskligt lidande jämförbart med de humanitära katastroferna i tredje världen.

Ett år senare är det moraliska kapitalet förbrukat – hur skedde denna förlust, som var mycket mer förödande än Dow Jones ras under samma period?

En av de stora populärkulturella händelserna under 2002, premiären på Star Wars II, kan kanske ge ett svar. I en intervju inför filmens premiär förklarade George Lucas vad den först och främst handlade om: ”Hur förvandlades Republiken till Imperiet? En parallell fråga är: hur förvandlades Anakin till Darth Vader? Hur blir en god människa ond, och hur blir en demokrati en diktatur? Det är inte det att Imperiet erövrade Republiken, det är det att Imperiet ÄR Republiken? En dag vaknade prinsessan Leia och hennes vänner upp och sade: Det här är inte längre Republiken, det är Imperiet. Vi är de onda.”

Häri ligger den fara som USA löper i sitt ”krig mot terrorismen”, en fara som insågs klart och tydligt för ett århundrade sedan av G K Chesterton när han beklagade den återvändsgränd som många religionskritiker hamnade i: ”Människor som börjar bekämpa kyrkan för frihetens och humanitetens skull slutar med att slänga bort frihet och humanitet om de kan bekämpa kyrkan på det sättet? Sekularisterna har inte krossat gudomliga ting; men sekularisterna har krossat sekulära ting, om nu det är någon tröst för dem.”

Gäller inte samma sak även för religionens förespråkare? Hur många fanatiska försvarare av religionen började med att våldsamt angripa den samtida sekulariserade kulturen och slutade med att avsäga sig varje slags meningsfull religiös erfarenhet?

På liknande sätt är många liberala krigare så ivriga att bekämpa den antidemokratiska fundamentalismen att de kommer att sluta med att själva slänga bort frihet och demokrati om det kan hjälpa dem att bekämpa terrorismen. De har en sådan passion för att bevisa att den icke-kristna fundamentalismen är det främsta hotet mot friheten att de redan är beredda att använda sig av argumentet att vi måste begränsa vår egen frihet här och nu, i våra föregivet kristna samhällen.

Om ”terroristerna” är beredda att ödelägga den här världen av kärlek till en annan värld, så är våra terrorismbekämpare beredda att ödelägga sin egen demokratiska värld på grund av hat mot den muslimske andre. Vissa av dem älskar människans värdighet så högt att de är beredda att legalisera tortyr – den ultimata förnedringen av den mänskliga värdigheten – för att försvara den? Här följer ett par politiska initiativ som tagits på senare tid och som pekar i denna riktning:

På den internationella politikens område: det kompromisslösa förkastandet av idén att den permanenta krigsförbrytardomstolen i Haag skulle ha någon domsrätt över amerikanska medborgare, med argumentet att domstolen skulle inkräkta på den nationella suveräniteten och att detta skulle kunna leda till politiskt motiverade åtal mot amerikanska tjänstemän eller soldater som verkar utanför USA:s gränser – kongressen överväger till och med lagstiftning som skulle ge amerikanska styrkor rätt att invadera Haag i händelse av att åklagarna skulle lägga vantarna på en amerikansk medborgare.

Den beaktansvärda paradoxen här är att denna domstol upprättades med fullt stöd från USA. Varför skulle då inte Milosevic, som nu sitter i Haag, ges rätten att hävda att eftersom USA förkastar lagligheten i Haagtribunalens internationella jurisdiktion så ska samma argument gälla även för honom? Är amerikanska medborgare i själva verket ”mer jämlika än andra”?

Apropå Haagtribunalen skrev Timothy Garton Ash patetiskt: ”Ingen Führer och Duce, ingen Pinochet, ingen Idi Amin och ingen Pol Pot ska längre kunna räkna med att undkomma den folkliga rättvisans intervention bakom statssuveränitetens palatsgrindar.” Man bör lägga märke till vad som saknas i denna rad av namn som, förutom standardparet Hitler och Mussolini, innehåller tre diktatorer från tredje världen: varför finns det inte ett enda namn från något av de sju stora i-länderna – någon som, till exempel, Kissinger?

Liknande motsägelser har det funnits gott om på sistone. Det rapporterades nyligen att ett hemligt amerikanskt program under Reaganadministrationen försåg Irak med avgörande strategiskt understöd vid en tidpunkt när amerikanska underrättelsetjänster visste att irakiska befälhavare skulle använda kemiska vapen i de avgörande slagen i kriget mellan Iran och Irak. Nu åberopas emellertid Iraks användning av gas i den konflikten gång på gång av president Bush för att rättfärdiga ”regimförändring” i Irak.

På det inrikespolitiska området finns naturligtvis Operation Tips (Terrorist information and prevention system), ett nationellt system för rapportering av misstänkta och potentiellt terroristrelaterade aktiviteter som kommer att omfatta de många miljoner amerikanska anställda som, i sitt dagliga arbete, har möjlighet att se ovanliga eller misstänkta aktiviteter på offentlig och privat plats.

I juli 2002 presenterade John Ashcroft också nya och utvidgade uppgifter för Neighborhood watch program. Hittills har Neighborhood watch program varit en återhållsam verksamhet inriktad på att förebygga brott; nu har Bushadministrationen öronmärkt den för en mer omfattande roll: övervakning inom ramen för ”kriget mot terrorismen”. Grannskapsorganisationer ska rapportera om människor som är ”obekanta” eller som agerar på ett sätt som är ”misstänkt”.

Nyligen startades en debatt om behovet av att legitimera tortyr genom Jonathan Alters kolumn ”Time to think about torture” i Newsweek. Artiklar som Alters, som inte öppet förespråkar tortyr utan bara uppmanar oss att ha ”ett öppet sinne” i frågan, är farligare än direkt stöd för tortyr: åtminstone ännu så länge skulle uttryckligt stöd vara alltför chockerande och därför förkastas, medan blotta införandet av tortyr som ett legitimt diskussionsämne gör det möjligt för oss att föra fram tanken och samtidigt bevara ett rent samvete (”Naturligtvis är jag mot tortyr, men det gör väl ingen skada om vi bara diskuterar det!”). Är vi medvetna om att det är på detta sätt som själva den etiska substansen i våra samhällen gradvis och ofta omärkligt fräts sönder?

Tyvärr är USA inte ensamt om denna tendens. Nyligen togs nästan obemärkt ett olycksbådande beslut inom EU: planen att upprätta en alleuropeisk gränspolisstyrka för att säkra isoleringen av unionens territorium och på så sätt stoppa inflödet av immigranter. I det starkt hyllade fria flöde som upprätthålls av den globala kapitalismen är det ”saker” (varor) som flödar fritt medan flödet av ”personer” kontrolleras allt hårdare.

Denna de rikas nya rasism är på ett sätt mycket mer brutal än den tidigare: motiveringen för den är varken naturalistisk (den utvecklade västvärldens ”naturliga” överlägsenhet) och inte heller längre kulturell (vi i västvärlden vill också bevara vår kulturella identitet). I stället frambesvärjer den ogenerat ekonomisk egoism: den fundamentala skiljelinjen går mellan dem som är inneslutna i det (relativa) ekonomiska välståndets sfär och dem som är utestängda från den.

Det som ligger bakom dessa skyddsåtgärder är den enkla insikten om att den nuvarande modellen för kapitalistiskt välstånd inte kan göras universell – en insikt som formulerades med brutal uppriktighet för mer än femtio år sedan av George Kennan:

”Vi har 50 procent av världens rikedomar men bara 6,3 procent av dess befolkning. I denna situation är vårt verkliga jobb under den kommande perioden? att bevara denna ojämlika position. För att göra det måste vi befria oss från all sentimentalitet? vi bör sluta tänka i termer av mänskliga rättigheter, höjning av levnadsstandarden och demokrati.”

Och det sorgliga är att när det gäller denna insikt finns det en tyst pakt mellan kapitalet och arbetarklassen (det som finns kvar av den) – arbetarklassen är om något snarast mer känslig när det gäller bevarandet av sina relativa privilegier än storföretagen. Detta är således den dolda sanningen bakom diskursen om universella mänskliga rättigheter: muren som delar upp dem som täcks av de mänskliga rättigheternas paraply och dem som är utestängda från dess skyddande tak.

Vad ska man då säga om frasen som genljuder överallt: ”Ingenting kommer att vara sig likt efter 11 september”? Det är betecknande att denna fras aldrig utvecklas närmare – den är bara en tom gest som ska få det att verka som att vi säger något ”djupt” utan att vi faktiskt vet vad vi vill säga. Så vår första reaktion när vi hör den bör vara: Verkligen? Tänk om det i stället är så att ingenting epokgörande hände den 11 september? Tänk om – som den massiva uppvisningen av amerikansk patriotism tycks visa – den förödande erfarenheten från den 11 september i sista hand tjänade som en möjlighet för den dominerande ideologin att ”återgå till grunderna”, att åter hävda sina premisser gentemot globaliseringskritiken och andra kritiska frestelser?

Kanske bör man ändå modifiera detta uttalande: Den 11 september innebar ett unikt tillfälle för USA att inse vad för slags värld det är en del av. USA skulle ha kunnat ta vara på detta tillfälle – men gjorde det inte, utan valde i stället att åter hävda sina traditionella ideologiska åtaganden: bort med ansvaret och skuldkänslorna i förhållande till den fattiga tredje världen, det är vi som är offer nu!

I ett klassiskt replikskifte ur en Hollywoodkomedi frågar flickan sin pojkvän: ”Vill du gifta dig med mig?” ”NEJ!” ”Sluta kringgå frågan! Ge mig ett rakt svar!” På sätt och viss är den underliggande logiken korrekt: det enda acceptabla raka svaret för flickan är ”Ja!”, så allt annat, inklusive ett rakt ”Nej!”, räknas som ett undvikande av frågan.

Denna underliggande logik är naturligtvis identisk med det påtvingade valets logik: du är fri att bestämma, på villkor att du gör det rätta valet. Skulle inte en präst förlita sig på samma paradox i en dispyt med en skeptisk lekman? ”Tror du på Gud?” ”Nej.” ”Sluta kringgå frågan! Ge mig ett rakt svar!” Återigen, i prästens ögon består det enda raka svaret i att man bedyrar sin tro på Gud: långt ifrån att representera en symmetrisk och tydlig hållning utgör det ateistiska förnekandet av tron ett försök att kringgå frågan om det gudomliga mötet.

Och är det inte samma sak i dag med valet mellan ”demokrati och fundamentalism”? Är det inte så att inom ramen för detta val så finns helt enkelt ingen möjlighet att välja ”fundamentalism”? Det problematiska med hur detta val framställs är inte ”fundamentalismen” utan i stället demokratin själv: den demokrati som erbjuds oss – den nya världsordningens demokrati – som det enda alternativet till fundamentalism.

Och vad med amerikanerna själva? Man frestas att dra sig till minnes talibanledaren mulla Mohammad Omars ord i hans tal till det amerikanska folket den 25 september 2001: ”Ni accepterar allting som er regering säger, oavsett om det är sant eller falskt? Har ni inga egna tankar?? Det skulle vara bättre för er att använda ert förnuft och er klokhet.” Visserligen är detta uttalande utan tvekan cyniskt manipulativt (vad sägs till exempel om att ge afghanerna själva samma rätt att använda sitt eget förnuft och sin klokhet?), men är det inte ändå, om man uppfattar det bokstavligt, i verklig mening träffande?

Vad ett sådant användande av förnuft och klokhet visar är att de yttersta offren för de åtgärder som vidtas för att främja ”kriget mot terrorismen” är amerikanerna själva. Det är USA:s regering som effektivt manipulerar händelserna den 11 september i syfte att tvinga igenom sin egen politiska agenda. Det som i själva verket har förändrats under de senaste månaderna är inte världen utan den politiska utvecklingen i USA. Ett enkelt tankeexperiment – fundera bara på: Vad vore president Bush utan 11 september?

Slavoj Zizek är forskare vid Ljubljanauniversitetet i Slovenien. På svenska finns utgivet Njutandets förvandlingar.

Slavoj Zizek , Översättning: Tor Wennerberg