ÅSIKT

Fallet Strindberg

Claes Wahlin om en fascinerande Strindbergsbok - som inte handlar om Strindberg

KULTUR

JAG BLIR GALEN - STRINDBERG, VANSINNET OCH VETENSKAPEN

Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.

av Ulf Olsson

Symposion

August Strindberg.
Foto: AFTONBLADETS BILDARKIV
August Strindberg.

Det är inte nog med att August Strindberg, denna Sveriges enda nationalförfattare, en gång ansågs komplett galen och av litteraturkritiken rekommenderades vård i samma andetag som ungdomen varnades för hans skrifter; galenskapen kunde ju smitta. Än i dag, ett sekel senare, ses Strindberg som en smula konstig och vad märkligare är, fortfarande tycks detta ha betydelse för hur vi läser hans texter.

Den biografiska tendensen är fortfarande stark när författares verk beskrivs, tolkas och behandlas, kanske allra tydligast i fallet Strindberg. Se bara på Nationalupplagan, som kring verk som En dåres försvarstal eller Svarta fanor nogsamt redogör för författarens privata situation och därmed lägger ett biografiskt raster över texten.

Också de som sent omsider har friskförklarat Strindberg kommer sällan förbi personen, få läser väl Tjänstekvinnans son Johan som någon annan än August och i dramatiken, visst är kvinnohatet och den stackars Mannen fasetter av Strindberg själv.

Mer tid och kraft verkar ha ägnats åt att förklara, diagnostisera och psyko-analysera Strindberg, än att, ja, läsa de texter detta "fall" producerade. Det är på tiden att någon vänder på steken och undersöker vad detta intresse för Strindbergs person egentligen betyder.

Just detta är vad Ulf Olsson gör med sin Jag blir galen - Strindberg, vansinnet och vetenskapen. Denna bok handlar alltså inte om Strindberg eller hans eventuella vansinne, utan om varför vetenskapen, såväl litteraturvetenskapen som psykiatrin och psykoanalysen, funnit det nödvändigt att diskutera frågan över huvud.

Strindbergs samtid tar ofta starkt avstånd från hans galenskaper, kritikens roll av uppfost-rare skall läsas i ett sammanhang där kulturen, enkannerligen litteraturen, tjänar staten. Individen skulle ännu anno sent 1800-tal fostras till ansvarsfull medborgare och den författare som i stället beter sig som en olydig slyngel missbrukar sin position och skall ställas i skamvrån, i värsta fall botas.

Ett sätt att skydda sig mot slyngeln Strindbergs offentliga tal, är att se honom som icke-normal, till den grad att Strindbergs förmenta vansinne blir ett slags frånsida av själva normaliteten. Det friska, sunda och svenska kan helt enkelt definieras med hjälp av den sjuka, galna och osvenska som Strindberg i sina värsta stunder frambringar. Det handlar, som Olsson skriver, om vem som har rätt till talet.

Tiden står knappast på Strindbergs sida. Han verkar ju parallellt med uppkomsten av psykiatrin och psykoanalysen, vetenskaper i vardande som dessutom (framför allt psykoanalysen) står i ett närmast symbiotiskt förhållande till skönlitteraturen. Trafiken mellan litteraturvetenskap och psykoanalys växer också under 1900-talet från enskild väg till sexfiliga motorvägar utan hastighetsbegränsningar. Psykoanalys och psykiatri blir det modernas sätt att uppfostra och definiera en alltmer påkallad normalitet. Strindberg, den största elden i riket, omges av brandföreskrifter i versaler.

Denna imponerande utredning kring mottagandet, traderingen och historiseringen av Strindberg och hans galenskap kompletteras inte bara av idéhistoriska utflykter kring vansinnet och litteraturen, diskussioner kring text- och själsvetenskaper och kring relativiseringar av den människosyn som lurar under såväl psykiatrins som litteraturvetenskapens humanism.

Ulf Olssons receptionskritiska undersökning har också konsekvenser för litteraturvetenskapen, han tvingar oss att söka betrakta de institutionella förutsättningarna och vad för slags makt som utövas när texter om texter produceras. Följaktligen bedrivs en balansgång, en sämre forskare hade lätt själv hamnat i just den position som han uppmärksammar och kritiserar.

Det är fascinerande läsning Olsson presenterar, och om redan Strindberg fann sig leva i Det Stora Dårhuset, så visar Olsson i varje fall en utgång ur denna anstalt: Följ skyltarna som stavar text och diskurs, undvik de personliga utgångarna.

Claes Wahlin