Aftonbladet
Dagens namn: Bernhard, Bernt
STÖRST I SVERIGE - 3,5 MILJONER LÄSARE VARJE DAG

Kaffe med Norén och Fosse

    De två mest uppburna dramatikerna i Norden, Jon Fosse och Lars Norén, dricker kaffe i en hotellbar i Stockholm. De ska inte tala om konst. Vad talar de då om?

    YLVA LAGERCRANTZ på nättidningen Nummer ( www.nr.nu) skrev ner och redigerade deras samtal om livet, kritiken, bostäderna - och konsten.

Lars: När var det egentligen vi sågs sist?

Jon: Det var väl i Oslo?

Lars: Vi gjorde ett samtal inför November (Fosses översättning av Noréns pjäs med premiär på Det Norske Teatret 2001, red:s anm.) Och då pratade vi bara om konst, döden" Så jag tycker att vi struntar i det nu. Vi kan det.

Jon: Eller vi kan det inte.

Lars: Men varför ska vi prata om sånt vi skriver om? Det känns helt meningslöst. Vi pratar mer om praktiska saker.

Jon: Att prata om det jag skriver känns ofta ganska fel. Det är ju det som jag har skrivit som gäller. När du pratar om det blir det plötsligt något helt annat.

Lars: Men en sak jag undrar är, hur hinner du så mycket? Du skriver romaner, pjäser, reser till premiärer, gör uppläsningar" När vilar du?

Jon (lång tvekan): Faktum är att jag skriver väldigt lite - och väldigt sällan.

Lars: Men du är snabb när du skriver?

Jon: Ja, mer eller mindre. Men jag skriver nästan aldrig.

Lars: Komprimerar du det till ett par månader på sommaren då?

Jon: Ja, helst om sommaren. Så har det blivit de sista åren.

Jon: Men du skriver ju väldigt mycket själv, Lars. Ännu mer än jag. Och du sätter ju också upp pjäser.

Lars: Men nu har jag varit hemma från Riksteatern i åtta månader och skrivit skisser till pjäser. Nu repeterar jag. Jag håller på med en pjäs som heter Stilla vatten.

Jon: Ja, jag har läst den.

Lars (glatt överraskad): Har du läst den? Vad tyckte du?

Jon: Jag tyckte om den.

(PAUS)

 

Lars: Ser du fjorden från ditt hus?

Jon: Ja, nu bor jag i en lägenhet inne i Bergen, ganska nära fjorden.

Lars: Har du flyttat?

Jon: Ja, vi hade ett hus, men vi sålde det och köpte en lägenhet för att komma ner till sjön. På senare år har det byggts en del precis vid vattnet och då sålde vi huset och köpte en. När du sitter i lägenheten, så är det som om du sitter på en båt.

Lars: Men saknar du inte att ha ett hus?

Jon: Nej, inte alls. Jag har en stuga. Det får räcka. Det är väldigt mycket arbete med ett gammalt hus och är man inte praktiskt lagd, så blir den minsta sak ett stort problem - om man ska reparera något.

Lars: Men det är så många hus i dina pjäser.

Jon: Som metaforer.

Lars: " i Någon kommer att komma, Sommardag (Norsk titel: Ein sommars dag, red:s anm.). Man flyttar in i ett nytt hus, inte i lägenheter.

Jon: Nej, det är hus och det har ju med min uppväxt i gamla hus att göra. Jag är väldigt förtjust i dem. I det fallet är jag väldigt konservativ. Att ta vara på gamla hus, det är liksom att ta vara på det liv som har levts"

Lars: "som finns kvar.

Jon: Ja, det finns där"

Lars: "fantomskuggor.

Jon: Ja, jag märker det mycket väl när jag skriver. Några rum är bra att skriva i, andra är helt omöjliga för mig.

Lars: Så är det också när man kommer in i ett hus här i Stockholm. Man känner i trappuppgången att det har hänt hemska saker, ångest"

Jon: Det var en av anledningarna till att vi flyttade. Det var ett hus som var väldigt dåligt att skriva i. Jag flyttade runt i alla rum och försökte skriva, men fann aldrig ro någonstans.

Lars: Är den ny, lägenheten?

Jon: Den är helt ny. Det ska antingen vara helt nytt - eller gammalt. Det är det ena, rum. Och det andra, för mig, är vatten. Att jag ser en sjö eller är i närheten av vatten.

(PAUS)

 

Lars: Du, vad tyckte du om översättningen av Någon kommer att komma till svenska?

Jon: Den var väldigt fin. Den hade sin egen sång. Och det bör en bra översättning ha.

Lars: Tyckte du det? Den var otroligt svår. Vet du varför, jag jobbade med en sida varje dag i ditt manus, den var svår därför att jag tyckte att översättningen försämrade den. Lite grann. Den där högtidligheten och renheten som finns sjönk lite hela tiden. Så jag tänkte att vi måste spela den på nynorska.

Jon: På nynorska!

Lars: Jag pratade allvarligt om det, att bryta språkbarriärerna. Någon gång måste vi ju göra det.

Jon: Mitt översättningsproblem är det motsatta. Jag går upp. Språket drar den upp, vare sig jag vill eller inte. Jag kämpar emot och försöker få till det, men stiliseringen i nynorskan drar det den vägen.

Lars: Men vi klarade det. Vi jobbade ju med det när vi repeterade November. Vi försökte ju ta ner det lite då och då" Men vi måste bryta den barriären. Nynorskan är ju så otroligt vacker. Och dina pjäser är ju så otroligt beroende av den där lilla stiliseringen.

Jon: Ja, faktiskt.

Lars: Vad händer på tyska då?

Jon: Så långt jag känner tyskt teaterspråk, så har det ju också en stilisering, så på tyska går det bra. Och på franska. Men det är självklart svårt för mig att bedöma.

Lars: Vi läste Dom döda hundarna (på norska Dei døde hundane) häromdagen.

Jon (överraskat): Jasså!

Lars: Första gångerna tyckte jag att du tar om situationerna för ofta. Men så läste vi den med skådespelare. Och då växte den, bara steg upp.

Jon: Det är möjligt att den kan fungera, men jag är ofta, om inte alltid, osäker när jag har skrivit en pjäs - om den är bra eller dålig, om den kan spelas eller inte. När jag var ung författare kände jag mig alltid säker på det jag tyckte att jag hade fått till. Så är det inte längre. Men det har också något med genre att göra. Fortfarande känner jag mig ganska så säker på om en dikt håller eller inte - eller en roman. Med pjäser är det annorlunda. Någon jag litar på måste säga till mig om det är bra eller dåligt.

Lars: Det är en mycket bra pjäs.

Jon (glatt förvånad): Jag tackar för det! Jag har alltid tänkt att det är en dålig pjäs.

Lars: Vi kommer att göra den. Men det är svårt att läsa pjäser, det är enormt svårt.

Jon: Det är kanske det jag har upptäckt och som gör att jag är mer osäker på en teatertext än andra texter. Det som slog mig, när jag började skriva för teater, var att texten förvandlades, den blev så mycket mer. Och när den blir bra, så blir den så mycket bättre än den är på papperet. I den grad jag har talang för det här, så har det med det att göra.

Lars: Ja, men vi vill ha en ny pjäs. Har du någon?

Jon: Nej, nu skriver jag på en roman. Men annars är ju De döda hundarna en ny pjäs. Eller rättare sagt, den bygger på en pjäs som jag skrev för flera år sedan som jag lade åt sidan, men som jag tog fram igen och bearbetade kraftigt. Så det kan bli en urpremiär!

Lars: Nästa pjäs då?

Jon: Kanske, jag tackar för det. Det blir ju flera pjäser. Men jag försöker att inte tänka så. Är det slut med pjäser, så är det.

Lars: Jag skulle dö om de var slut.

Jon: Är det så för dig? Inte för mig. Då skriver jag dikt istället. Men skriva, det måste jag.

Lars: För mig finns bara teater. Det är mitt hem. Man säger om vissa människor att de inte kan skilja på verklighet och fantasi. Jag kan inte skilja på verklighet och verklighet.

Jon: Jag kämpar nog emot för att det inte ska bli så och försöker hålla mig lite utanför på många sätt och ha ett starkt privatliv. Och det har jag. Jag lever ett strängt familjeliv med fru och barn. Det är min första verklighet. Sedan kommer skrivandet.

(PAUS)

 

Jon: Jag hade precis premiär i Edinburgh (Flickan i soffan, regi Thomas Ostermeier, red:s anm.). Kritiken var allt från mycket god till slakt. Och det är ganska normalt för mig. Det brukar faktiskt vara så. Men det som man kan bli lite förbannad på är, att när norsk press skulle citera recensionerna, så blev det en av "slakterna".

Lars: Men du får gå igenom det. Jag ser beröm och uppmärksamhet som en form av hat. Det ligger alltid bakom, det är samma mekanism.

Jon: Ja, det är en slags hat i det. Och därför ställer jag också allt mindre upp på intervjuer och jag har faktiskt också slutat att läsa norska tidningar i perioder.

Lars: Min första bok publicerades när jag var sjutton år. Det är snart fyrtio år sedan, så jag har gått igenom hela skalan. Men man har det från barndomen, att det skrivna är en slags sanning. Så läser man sådana där saker och så är det dom som fastnar.

Jon: Så är det nästan aldrig sanning. Det finns mycket som har sagts att jag har sagt som helt enkelt är felcitering eller missförstånd!

Lars: Det låter som om du upptäckte det för första gången, som om det var nytt. Man kan aldrig skydda sig, det går inte.

Jon (höjer rösten): Du kan aldrig skydda dig, men du kan försöka genom att säga nej och att inte läsa det som skrivs om dig. Då och då läser jag kritik, men oftast inte. Det har också att göra med att det har blivit så mycket. Men det är ju så, att det inte är den goda kritiken man minns, utan den dåliga" (skratt).

(PAUS)

 

Lars: Jag har en sista fråga. Kan du föra ett normalt samtal med människor, eller blir det att det handlar om att du är Jon?

Jon (dröjande): Det kan jag, jag hoppas det i varje fall. Men jag kan det nog inte när jag blir intervjuad. Som när vi sitter här och blir filmade (samtalet gjordes också som ljudfil för NR.NU. red:s anm.) och pratar samtidigt. Jag är inte en så bra skådespelare.

Lars: Men kan du prata utanför det?

Jon: Ja, med mina vänner. Men nu är jag ju i rollen Jon Fosse. Och det är ju inte jag.

Lars: Ja, och jag vill ju inte det!

Jon: Men annars blir det ju så privat. Och skyddslöst.

Lars: Visst är det jobbigt. Jag upplever samma sak, jag tycker det är skitjobbigt. Men vi får väl träffas en gång när vi inte spelar roller. Jag kommer till Oslo för att sätta upp en pjäs på Nationalteatret. Någonting av Ibsen. Antingen När de döda vaknar eller Lille Eyolf. Vilken är hans bästa pjäs?

Jon: Lille Eyolf, tycker jag.

Lars: Den ligger nära dina pjäser också. Jag tror jag ska göra den - 2004. Men vi ses innan dess.

Jon: I Stockholm - eller Oslo"

Ylva Lagercrantz
Senaste TV-klippen
SENASTE NYTT

Visa fler
Om Aftonbladet