ÅSIKT

Här är årets bästa fackbok

Göran Hägg blir uppiggad av Sture Linnér

KULTUR
Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.

Sture Linnérs bana är märklig. Först docent i klassisk grekiska, sedan företagsledare, sedan FN-diplomat och, särskilt på senare år, lysande populärvetenskaplig författare i klassiska ämnen. Nu, 85-årig, utger han sitt största verk hittills, Europas ungtid - Nedslag i Europas kulturhistoria fram till cirka 500 f Kr.

Det är den europeiska kulturens rötter i olika förkristna civilisationer som skildras. Därigenom kommer Europas ungtid också i viss mån att inträffa utanför Europa. Stort utrymme ägnas åt Mesopotamien, dagens Irak, med sumerer, babylonier och assyrier. Vi besöker den minoiska kulturen på Kreta och Troja i Mindre Asien, innan vi i Mykene och Pylos möter en grekisk-europeisk fastlandskultur.

Tanken är dels att ge den historiska bakgrunden och informera om de många nya rön som på sistone via arkeologin gjorts kring fornkulturerna. Dels att visa myternas och upptäckternas inverkan på senare konst och litteratur.

Bland sensationella nyheter noterar vi att man så sent som 1995 faktiskt fått Troja att "tala". Fynd av skrivtecken visar att platsen under sin storhetstid kring år 1200 f Kr hette "Wilusa" (grekernas "Ilion") och beboddes av ett folk som talade luviska - ett språk besläktat med hettitiskan längre in i Mindre Asien. Därpå har man kunnat identifiera stadens kungar och politik i hettitiska källor.

Efter den mykenska kulturens fall och "de mörka seklen" följer ett av de intressantaste avsnitten, som undersöker de förr oftast förbisedda influenserna från Mesopotamien i den grekiska kulturen. Många av Homeros gudamyter och hjälteäventyr har motsvarigheter i babylonisk epik. Grekernas tideräkning, astronomi och musik var hämtade österifrån, liksom en stor mängd lånord i språket.

Via den arkaiska lyriken och tidlösa brottstycken från poeter som Archilochos och Sapfo, som jämförs med Tranströmer och Ekelöf, når vi den grekiska kulturens stora tid. De tidiga filosoferna, särskilt Herakleitos och Pythagoras, skildras, liksom vetenskapens uppkomst och den klassiska litteraturens bakgrund.

Därpå når vi Italien. Gåtan kring etruskerna består. På sistone tycks man rentav ha underkänt indicierna för deras ursprung i Mindre Asien. Det är nog etrusker västerifrån som varit där borta och klottrat inskrifter. Här liksom i Grekland och Mellanöstern ökas nöjet av författarens förtrogenhet med platserna även i modern tid.

Etruskernas arvtagare är romarna. Och arbetets slutkapitel ägnas Roms legendariska fornhistoria, kungatiden, i jämförelse med de arkeologiska rönen.

För den som vill gå vidare och bekanta sig med källmaterialet till det avsnittet utges samtidigt en ny version av Linnérs egen, redan smått klassiska översättning av Livius krönika om Roms kungatid, skriven ca 20 f Kr. Först och främst är Livius bok en rent litterär text som inspirerat Shakespeare, Corneille, Goethe och otaliga andra. Här finns berättelsen om Romulus och Remus, om sabinskornas bortrövande, om den dygdiga Lucretia och den grymme kung Tarquinius Tyrannen. Egentligen är det nog mest saga och skröna. Men den berättar ändå om människors undran inför ålderdomliga sedvänjor och om eviga motsättningar mellan makt och rätt, lystnad och lagar.

Översättningen är lättflytande, fri från den arkaiserande stelhet som ofta utmärker svenska latin-översättningar. Dessutom försedd med bra förklaringar. Linnér måste ha gjort den första versionen ungefär samtidigt som han var Hammarskjölds medhjälpare och FN-representant i Kongo i början av 60-talet. Det ger onekligen perspektiv på saken.

Nu, fyrtio år senare, knyter han alltså samman Livius med trådar från sina andra arbeten i Europas ungtid. Den boken är, förutom att antagligen vara årets bästa svenska fackbok, också en optimismväckande humanistisk upplevelse.

Visserligen hotas överallt arvet från det förflutna. Som i Irak, där USA under Gulfkriget hade bombsiktena inställda på sumerernas tempel i Ur i tron att det var en bunker byggd av Saddam Hussein. Linnér varnar i avslutningen för missbruk av språket. Men samtidigt visar hans framställning hur nya rön hela tiden ger röst åt det man trodde evigt förlorat. Troja började nyss tala. I morgon kanske vi äntligen får höra av etruskerna.

Historia

Göran Hägg