ÅSIKT

Mannen som inte flydde

Lennart Bromander om överlevaren och Nobelpris-
tagaren Imre Kertész

KULTUR
Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.
Imre Kertész.
Foto: ULLA MONTAN
Imre Kertész.

Att skriva dikt efter Auschwitz är en omöjlighet. Det är ett ofta citerat påstående som har tillskrivits flera olika personer. Sant är snarare att efter Treblinka, Sobibor eller Belzec var dikt en omöjlighet, eftersom det inte fanns några överlevande kvar som kunde vittna. Tusentals fångar överlevde däremot Auschwitz, som inte bara var ett utrotningsläger utan också ett arbetsläger. Många av dem har efteråt försökt berätta vad de varit med om, och knappast några vittnesmål under hela det förra seklet har varit så viktiga att ta del av och om möjligt också ta till sig.

Tre av dessa skrivande vittnen har nått världsrykte för sina konstnärligt och mänskligt omskakande skildringar av den extrema mänskliga förnedring och utsatthet som Auschwitz innebar: Elie Wiesel, Primo Levi, samt Imre Kertész, som nu alltså fått årets Nobelpris i litteratur. Ingen kan eller vill väl rangordna dessa tre författare vars författarskap handlar om just detta enda: vad är en människa i Auschwitz genom Auschwitz och efter Auschwitz.

Elie Wiesel är den av dessa tre överlevare som agerat mest utåt, och han fick också Nobels fredspris 1986. Sedan han nedtecknat sina minnen har han flytt undan dem in i en intensivt odlad judiskhet. Primo Levi däremot fann aldrig något sätt att fly utan tog sitt liv sedan han med glasklar skärpa och mänsklig resning tecknat ner sina erfarenheter - man vill gärna tänka sig Levi som postum delare av Kertész pris.

Imre Kertész har inte flytt vare sig in i religionen eller döden. Han har i stället i sitt författarskap både subjektivt och objektivt, intellektuellt och känslomässigt fortsatt att försöka fånga innebörden av sina ohyggliga upplevelser. De präglar allt han skrivit men han har med märklig konsekvens lyckats hålla isär då och nu, omedelbar upplevelse och analytisk reflexion. Hos Kertész möter man en absolut trovärdig gestaltning av hur den totala utsattheten kändes och inte minst har han en nästan kuslig förmåga att befria sina minnen från efterrationaliseringar.

Det är just denna självklara omedelbarhet som slår en när man börjar läsa Mannen utan öde, den första delen i Kertész stora självbiografiska trilogi, som sedan följdes av Kaddish för ett ofött barn och Fiasko. Det tog Kertész trettio år innan han förmådde fullborda den romanen, och den kom ut på ungerska 1975. Den kommunistiska regimen var dock helt ointresserad av en så oheroisk skildring av ett offer för nazismen och Kertész bok tegs ihjäl. Om detta har Kertész skrivit i romanen Fiasko. Tio år senare kom en svensk översättning av Mannen utan öde ut på Fripress förlag, då under titeln Steg för steg, men utgavs på nytt av Norstedts 1998 under sin nuvarande titel sedan man börjat ge ut de övriga delarna i trilogin.

I Mannen utan öde är landet Ungern och året 1944, men för den femtonårige pojke som berättar historien, finns ingen av de associationer som vi automatiskt lägger in i den upplysningen om tid och plats. Han är tvungen att bära en stjärna på bröstet, och det är inget mer med det. Han tar dagen som den kommer, och när han tilldelas arbetstjänst i en fabrik utanför Budapest, så är det bara normalt; det händer ju också så många av hans kamrater. Normalt är det också när bussen blir stoppad av polisen och alla judar uppmanas att följa med. Jaha, en ny arbetstjänst, sånt händer. Så fortsätter det, och inte reagerar han heller på namnet Auschwitz-Birkenau på stationsskylten vid den slutgiltiga destinationsorten, den platsen har han aldrig hört talas om.

Samtidigheten och autenticiteten är total, läsaren känner sig sedan länge helt identifierad med den här pojkens medvetande när helvetet så småningom uppenbarar sig för honom. Med lugnt stadigt tempo utan indignation eller anklagelser fortsätter Kertész att berätta om pojkens upplevelser och hans olika sätt att försöka överleva. Kertész uppnår här i sin lägerskildring samma mästerskap som den Solzjenitsyn som skrev En dag i Ivan Denisovitjs liv, samtidigt som han är helt överlägsen den Solzjenitsyn som senare i sina stora Gulag-skildringar förtar effekten av sin egen framställning med ironier och hånfullheter. Sådant gör sig aldrig Kertész skyldig till. Det finns visserligen ironier också i Kertész texter, men de är mycket finstilta.

Kertész har inte stannat vid sin självbiografiska trilogi. I våras kom på svenska hans Galärdagbok, och det är en dagbok som reflekterar författarens kamp att komma till rätta med sitt öde. Att det är en omöjlighet inser han naturligtvis, men hans enda sätt att hålla det slut som blev Primo Levis ifrån sig är att ständigt fördjupa och försöka formulera innebörden av vad han upplevt. Det är en gruvligt svår intellektuell kamp Kertész här redovisar. Han sammanfattar i sitt eget öde ett helt civilisatoriskt sammanbrott, och resultatet blir ett slags knivskarpt formulerad nihilism. Han skildrar den mänskliga tillvaron som en tragedi utan katharsis, och han är lika skoningslöst uppriktig som oemotsäglig i sina ofta aforistiskt formade slutsatser och iakttagelser.

Här ett exempel på den obönhörliga precisionen i hans formuleringar:

"Sanningen är ett bräckligt ting. Om tusen unga stålklingade, med kasernfett smorda strupar vrålar ut den i varje gathörn, förvandlas även den mest ostridiga sanning genast till lögn, våld, terror och förr eller senare till förevändning för mord."

I Kertész eget författarskap ges dock en form av katharsis, inte i innebörden av hans mörka reflexioner eller i de människogestalter han tecknar utan i själva den rena stil och den tankens klarhet som kännetecknar hans prosa. Visst är Imre Kertész romaner tunga att läsa men de är aldrig tunglästa. Kertész är ingen litterär banbrytare men han har något oerhört viktigt att förmedla, och han gör det med maximal skärpa. Det är sannerligen gott nog för ett Nobelpris.

Lennart Bromander