Aftonbladet
Dagens namn: Bernhard, Bernt
STÖRST I SVERIGE - 3,5 MILJONER LÄSARE VARJE DAG

Feltänkt, Myrdal!

Replik från MATS DELAND

    Om en brevbärare avskyr budskapet i den försändelse han ska dela ut - kan han vägra då? Och ska han till och med ha pris för sitt civilkurage?

    Nej, skrev JAN MYRDAL på kultursidorna den 16 oktober. Yttrandefrihet, tryckfrihet och församlingsfrihet är grundläggande värden. Den som vill begränsa motståndarens friheter är fascismens vägröjare.

    I dag får han repliker från MATS DELAND samt syndikalisternas LARS HAMMARBERG - och svarar direkt.

Bild: EDVARD DERKERT

MATS DELAND: Visselkonserterna är ett sista försvar för en anständig politik

Under en kort period, från Malexandermorden och mordet på Björn Söderberg 1999, fram till bråken i Göteborg i fjol, ägnade polis och press mer energi åt att bekämpa nazister än antinazister. Men det senaste året har ordningen varit densamma som den var under nästan hela nittiotalet. Det är åter antinazisterna som grips av polisen och fördöms i media, nazistiska våldsdåd förbigås med tystnad och högerextremistiska politiker möts av allt större respekt i de stora tidningarna.

På Aftonbladets kultursidor har den senaste veckan först författaren Magnus Utvik på fullt allvar hävdat att en av hans kamrater vid krogborden blivit rasist eftersom Ung vänster och Afa (och många andra, bör tilläggas) brukar störa rasistiska möten på gator och torg. Därefter har Jan Myrdal klumpat ihop antinazister med de statsbyråkrater som förhandlar bort demokratin, i en de politiskt korrektas konspiration mot den svenska grundlagen. Så dumt kan man bara argumentera när man vet att man skriver i medvind.

Jag minns att Jan Myrdal röt till redan i början av nittiotalet, när en skara antirasister, iranska socialister och vanliga Dalenbor jagade Ahmed Rami, förintelseförnekaren Robert Faurisson och nazisekten Riksfronten på flykten från Dalens Folkets hus. Detta att folk visar sin avsky för högerextremister har nämligen inget med politisk korrekthet att göra. Det är inte ens nytt. För några år sedan tillbringade jag ett par månader med att läsa lokaltidningar från Stockholms söderförorter under trettiotalet. Titt som tätt dök det upp notiser om sammanstötningar mellan traktens ungdom och nasseyngel från norr om Slussen eller villasamhällena vid Magelungen. Det kunde vara ett fotbollslag som stött ihop med stormtrupperna vid järnvägsstationen och jagat dem på flykten, eller någon som lät kristallradioapparaten i fönstret på högsta volym överrösta Furugårdarnas appellmöte. De gamla s-ministrarna

Torsten Nilsson och Sven Andersson berättar i sina memoarer om hur de skånska ungsossarna cyklade runt och häcklade på nassemöten, beredda med knytnävarna om det skulle behövas.

 

Trots de tillägg till den svenska diskrimineringslagstiftningen som Myrdal störs av har knappast det svenska samhället utvecklats mot en större grad av humanitet under det senaste året. Om någon utveckling varit skönjbar är det snarare att opinionen knappast längre låter sig påverkas av avslöjanden om övergrepp mot svaga grupper. Både Per Wirtén och Sanna Vestin har exempelvis gett ut böcker nu i höst med avslöjanden om den svenska flyktingpolitiken som för 5-10 år sedan skulle ha provocerat upprörda dementier från regeringskansliet. Men ingen har reagerat.

Snarare än ett hot mot yttrandefriheten markerar antinazisternas visselkonserter ett sista försvar för en anständig politik. Mötena brukar i allmänhet kunna genomföras ändå, med polisens, alltmer brutala, bistånd. Snarare än till att överrösta nazisterna tjänar motdemonstranternas oljud till att påminna oss andra att detta inte är något som får bli normalitet och vardag. Det är upp till var och en att slå dövörat till.



Mats Deland
Senaste TV-klippen
SENASTE NYTT

Visa fler
Om Aftonbladet