ÅSIKT

Här krossas tron på börsen

...men vad gör vi sedan? Kenneth Hermele läser Ekonomihandboken

KULTUR
Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.

Om helheten varit större än delarna hade Johan Ehrenbergs och Sten Ljunggrens Ekonomihandboken varit en sensation: 124 kapitel i skilda ekonomiska och politiska ämnen, illustrerade med nästan 300 tabeller och diagram och däremellan inskjutna ironiska kommentarer signerade av tecknaren Ulf Lundkvist. Men trots många godbitar och en alltsomoftast lysande pedagogik storknar jag efter prick 391 sidor, inte för att jag tröttnat på klarsyn utan för att där tar den upplysande delen slut. Tyvärr återstår hundra sidor löst prat om politik och ekonomi som till sist föder en närmast overkligt platt slutsats: "Vi vill ha mer demokrati helt enkelt."

Dessförinnan har jag dock stor behållning av att myter och lögner i den ekonomisk-politiska debatten kläs av. Bäst är avsnittet om spekulationsekonomin, renodlad argumentationsglädje som krossar all tro på att börsen spelar någon som helst positiv roll för samhällsutvecklingen. Dessa sidor borde spridas som särtryck till alla landets gymnasister. Nästan lika givande är genomgången av den offentliga sektorns finanser efter den olycksaliga skattereformen, 26 sidor effektiv moteld.

Detta är lysande pamfletter, men sedan lämnar Ehrenberg & Ljunggren oss hängande i luften utan en aning om vad vi nu ska göra. Vi lider av en maktlöshetssjuka, skriver de, som leder till att vi inte tror att det går att göra det vi vill endast av den anledning att vi tutats i att det inte går. Men om vi kan förstå att detta är en sjuka - alltså inte verkliga hinder - då kan vi inse att det går om vi vill att det ska gå. Deras hjälte är fortsatt J M Keynes, sysselsättning och tillväxt kan upprätthållas, den offentliga sektorn måste växa, ingenting av det som var möjligt under efterkrigstidens tillväxtvåg är i dag omöjligt. Tvärtom: vill man så går det, bara man överger storbolagen, höjer skatterna, satsar offentligt.

Den sorgliga slutsatsen är att vi här har en handbok i ekonomi som undviker att ta in den ekonomiska grunden, omgivningen, de långa vågorna i världsekonomin, som förutsättning för den svenska utvecklingen. Blott i förbigående - och utan några följder för vad som sägs vara möjligt - får vi reda på att slutet för den internationella högkonjunkturen på 1970-talet kan ha bidragit när den keynesianska politiken övergavs till förmån för nyliberalismen på 1980-talet. En annan värld är möjlig upprepar de bara, endast de som lider av illusionen om maktlöshet saknar denna insikt. Men om nu grunden förändrats, kanske framtidens politik måste vara annorlunda än gårdagens.

Riktigt misslynt blir jag när de till slut pläderar för en traditionell tillväxtekonomi "baserad på tjänsteproduktion och miljövänlig energiproduktion", så likt den naiva tillväxtvurmen hos de ekonomer som Ehrenberg & Ljunggren annars sopar banan med. Det är inte en annan värld, det är ju samma gamla värld, den svenska modellen i repris, fast utan grund i en tillväxtvåg. Om de åtminstone varit lika klarsynta som Göran Persson och insett att ett grönt folkhem måste bygga på något nytt: omställningen till ett kretsloppssamhälle.

Alltså: många delar av Ekonomihandboken är mycket läsvärda. Men vad ska man använda helheten till?

Ekonomi

Kenneth Hermele