ÅSIKT

En symfonisk dikt

Claes Wahlin om konsten - och nöjet - att läsa Claude Simon

KULTUR
Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.

Möjligen är det ett föga exakt tillvägagångssätt, men frestelsen att skildra Claude Simons prosakonst med musikaliska metaforer är stor. De olika teman som kommer och försvinner, rytmväxlingarna, ett slags linjeföring där saker och ting (bokstavligen) med tiden (detta simonska tema) faller på plats.

Jardin Des Plantes kom 1997 och är ett moget verk, ett slags sammanfattning (fel ord), en återblick (alla Simons böcker ser tillbaka) och en ovanligt, ja, öppenhjärtig roman. Många av Simons tidigare ämnen och teman återkommer, som reträtten till (och utan) häst under kriget (Vägen till Flandern) eller den meningslösa konferensen i Asien (Inbjudningen).

En viss S. medverkar också, uppenbarligen en språkvariant av författaren själv, som av en envis journalist leds till att beskriva rädslan. Minnen från resor, som från en viss prisfest i Stockholm där berättaren (registratorn?) för samtal med Brodsky, bildar ett biografiskt skikt, och enstaka bilder från en barndom (S:s?) finns utspridda som en orgelton. Proust, bland andra franska författare ( Stendahl, Flaubert), ligger och gnager i form av citat från korrekturändringskrav i På spaning efter den tid som flytt, en vacker ironi av en sentida efterföljare som också sysslar med Historien och Minnet.

Den parisiska park som romanen lånat sin titel från har därifrån också hämtat den nyckfulla klassificering som naturen där undergått. Alla försök att organisera verkligheten bygger på överenskommelser, ofta kallade vetenskapliga. Saker och ting finns där (rimligen), men deras inbördes förhållanden, själva ordningen, är inte naturgiven utan ett människans försök att bringa reda i kaos.

Claude Simon ser sitt liv (som text) på ett liknande sätt. Minnena är pregnanta, men alla omtagningar och små perspektivförskjutningar tycks vända på hierarkin. Vem styr? Om Minnet inte låter sig inordnas i den rådande klassificeringen, vad kan man då inte säga om Historien, det stora, kollektiva minnet? I romanen kompliceras dessutom tiden. En del av romanen har parallella textblock (som i denna recension) vilka uppenbarligen (förmodligen) återger simultana bilder, så där som en tanke kan ge en helt annan, till synes ologisk men likväl utgör en stark association.

Simon måste man, liksom med musikverk, ta sig an åtminstone två gånger. Det händer saker vid en omläsning. Alla detaljer, så mästerligt skildrade att den tvekan man kan känna vid första läsningen inför vad som egentligen pågår blir sekundär; de långa meningarna (alla parenteser), vindlande men aldrig svajande och alltid färgade av en stilla skönhet, ett slags melankoli (men osentimental) som emanerar ur texten. Vid omläsning sker samma sak som när man lyssnar in sig på ett musikstycke. Vartefter blir teman tydliga, rytm och tempi får sina förklaringar och, ja, allt hör plötsligt ihop. Partier som föreföll falla vid sidan om, visar sig vara centrala. Ett stycke som framstod som gick det i andante, är ju ett allegro! Alla frågetecknen förvandlas till utropstecken och förtjusningen står ogrumlad.

Egentligen är det C G Bjurström som borde stå i centrum för en recension av Claude Simons Jardin des Plantes. Detta blev hans sista översättning, ännu en bragd av sådan dignitet att man nästan hoppas att Simon inte skriver några fler romaner. För vem kan, vem vågar ta över den stafettpinnen (detta blev den trettonde romanen av Claude Simon Bjurström översatte)?

Bjurström, så berättar Erland Törngren i ett efterord till romanen, lade ned en oerhörd möda på Simon; färglade avsnitt, spred ut arken över golvet, ja, allt för att hålla partituret intakt i överföringen till svenska. Det handlar om en klassisk översättare, att troget försöka ge nya kläder åt texten, utan att därför ge avkall på snitt eller kvalitet.

Originalets musikaliska egenskaper tycks har varit det överordnade fokus Bjurström valde: att skifta tempo (men minnas tempi i de föregående och kommande avsnitten av samma art), att översätta stämföringen utan att fuska med de enskilda noterna eller glömma bort om där ska vara pianissimo eller forte. Och därtill den omfattande, men exakta meningsbyggnaden. I fallet med Jardin des Plantes lades dessutom ner stor möda att respektera originalets grafiska specialiteter; det i sådan grad att Bjurström emellanåt verkar ha räknat bokstäverna.

Det är svårt att finna ord för denna bjurströmska konst. Metaforfloran har dock, kan vi trösta oss med, grasserat sedan antiken när översättning skall beskrivas. Så har också översättarverksamheten, men få av dess utövare ges en plats i annalerna. C G Bjurström hör till undantagen.

Roman

Claes Wahlin