ÅSIKT

"Europa räddade mig"

GUNDER ANDERSSON om en odyssé i Woody Allens värld - och hela filmhistorien

KULTUR
Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.
Foto: TULIO PERICOLI

Att Woody Allen är betydligt mer än en självupptagen, lätt förvirrad New York-intellektuell har han bevisat otaliga gånger som aktör, författare, regissör.

Ståuppkomikern Allen debuterade som filmregissör 1969 med Ta pengarna och stick, och sedan har det rullat på i rasande fart. 33 långfilmer under lika många år, för det mesta med sig själv i huvudrollen och alltid efter eget manus även om han ibland samarbetat med andra. Tv-uppsättningar därtill, plus roller i and-ras filmer.

I det allmänna filmmedvetandet hör han till 70- och 80-talet. Det var då han radade upp den ena filmen efter den andra som tidigt nådde kultstatus: Död och pina, Annie Hall, Manhattan, Stardust memories, Zelig, Broadway Danny Rose, Kairos röda ros, Hannah och hennes systrar, Radio days, September...

Intressant är hur han förnyat sig, både till form och innehåll. Länge betraktades han som en skojfrisk spexare, och det tog tid innan kritiker och publik vande sig vid att det också fanns en annan, mer allvarlig Woody Allen.

Ja, den amerikanska publiken har egentligen aldrig gjort det. I Stig Björkmans lysande intervjubok berättar han om det ena fiaskot efter det andra på hemmaplan. Mellan New York och Kalifornien gapar en kontinent där Woody Allen är okänd. Det är Europa som räddat honom kvar i regissörsstolen, menar han.

Men så är han ju också så oamerikansk i ämnesval och upplägg som tänkas kan. Inga hamburgertuggande snutar, inget skjutande, inget blod - utom i vissa parodiska sammanhang. Själv jobbar han i New York och är fylld med förakt inför Hollywood-filmen. Där produceras i stort sett bara skitfilm, menar han - och med ett enda syfte: att tjäna pengar.

Den här utvidgade upplagan av Björkmans tidigare Allen-bok är mäktig läsning. Efter mönster från klassikern i genren, Truffauts Hitchcock om Hitchcock, betar han i tur och ordning av alla filmer, tv-uppsättningar och annat. Han har en närmast bedövande koll på detaljer och skådespelare och scenlösningar, samtidigt som han i förbigående noterar hur vissa filmer tycks spegla sig i varann. Till och med Woody Allen själv verkar ibland förstummad inför denna kunskap om detaljer där hans eget minne sviktar.

Men deras samtal blir samtidigt en odyssé genom filmhistorien. Woody Allen såg massvis med film redan som barn, något som satt åtskilliga spår i hans filmer. Inomcineastiska referenser är vanliga, mest bekant är kanske Casablancapastischen En gång till, Sam - som han inte regisserade själv fast alla tror det. Men den som sett honom skoja med Ingmar Bergmans Det sjunde inseglet - i Död och pina - glömmer det aldrig.

Samtidigt orienterar sig Stig Björkman, som den skickliga och filmkunniga journalist han är, mot det som kan ses som återkommande smärtpunkter i hela Woody Allens produktion: judendomen, förhållandet till kvinnor och inte minst en existentiell grundfråga som döden och glömskan.

Där sätter Björkman fingret på en underliggande ångest som, mer eller mindre tydlig, funnits i allt Woody Allen gjort. Han har inte mycket till övers för tanken att konstnären får evigt liv via sina verk. Som han själv uttrycker det: "Det hjälper inte Shakespeare ett dyft att hans pjäser spelas överallt, det hade varit bättre om han själv levat och pjäserna varit bortglömda."

Komikern kan förlösa sin ångest i skrattet, vilket Woody Allen alltid varit en mästare på. Samtidigt ger denna ångesttematik en självklar ingång till hans förkärlek, jag skulle vilja säga besatthet inför Ingmar Bergmans 50-talsfilmer.

Själv har jag alltid räknat Woody Allen till auteur-regissörerna, filmskapare som sätter sin personliga, tematiska prägel på allt han gör, oavsett om avsikten är att framkalla skratt eller gråt. Till slut formar sig Björkmans bok till en essä om ett konstnärskap som på ett oförtjänt vis kommit i skuggan av sensationerna för dagen, högröstat utbasunerade på filmens marknadstorg.

Att Woody Allen räknar "svenska filmer" till de godsaker i livet som han vill ha med sig på en öde ö kan man bara - fast något förvånat - tacka och buga inför.

Filmhistoria

Gunder Andersson (kultur@aftonbladet.se)