ÅSIKT

Gud, ett sånt bråk!

Niklas Nåsander om tro, vetande och en gammal debatt i nya böcker

KULTUR
Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.

Tecknen är många på att en mentalitetsförändring håller på att ske i vårt land. Plötsligt är det okey för både kulturredaktörer, fotbollsspelare och fackförbundsordföranden att tro på Gud. I boklådor frodas tidskrifter med inriktning mot existentiella frågor och andlighet. Den svartvita världsbild som tidigare byggts upp kring motsatsord som "tro och otro", "protestant och katolik", "kristen och muslim" får långsamt vika för ett friare sökande.

För de flesta är det viktigt att kunna ställa frågor, men få vill ha färdiga svar. Så har det inte alltid varit. När Ingemar Hedenius för drygt femtio år sedan gav ut sin Tro och vetande stod sanningsfrågorna i centrum. Som grund för tänkandet avgav Hedenius maximen att man inte bör tro på något som det inte finns förnuftiga skäl att hålla för sant.

Inför allmänheten fick kyrkans män - det var faktiskt bara män på den tiden - svara på frågor av typen: "Hur kan Gud vara god om han dömer dem som inte tror att brinna i helvetet? Hur kan ni tro att någon skulle kunna gå på vatten eller uppstå från de döda? Hur kan Gud var god och allsmäktig med tanke på ondskan i världen?"

Angreppet var egentligen varken nytt eller originellt. Frågor av den typen har förekommit i den inomkyrkliga debatten i ett par tusen år men också diskuterats ingående av sekulariserade filosofer som Hume och Russell. Men denna gång väcktes ett engagemang långt utanför den inre kretsen. Tro och vetande gick ut i massupplagor, vilket inte direkt hör till vanligheterna när det gäller filosofisk facklitteratur - och en rad kulturpersonligheter kastade sig in i debatten.

I mötet med den svavelosande Hedenius stod de troende handfallna. Inte blev det bättre av att tidigare undanskymda teologiska meningsskiljaktigheter bröt upp försvarslinjen.

I allmänhetens ögon var det Hedenius som avgick med seger. Men det var flera omständigheter som bidrog till att Tro och vetande kunde förvandlas från bok till bomb - till exempel den officiösa ställning kyrkan då hade. Fram till 1951 var det förbjudet att gå ur svenska kyrkan utan att inträda i annat samfund, morgonbönen var obligatorisk fram till 1964 och först 1968 ersattes kristendomskunskapen av det konfessionslösa religionsämnet.

Hedenius skrift föll in i maktstriden som rasade. Kritiken framstod som modern, väl lämpad ett demokratiskt och sekulariserat samhälle. Den fångade dessutom upp mycket av den radikala energi som låg och jäste i samhället - kulturradikalismen kretsade vid denna tid kring frågor som religion, kungahus och ordensväsen. Till detta kom en annan omständighet: vid universiteten hade positivismen tillskansat sig en stark ställning.

I denna moderörelse använde man sig av en enkel kunskapssyn där bara rena fakta erkändes som vetande. Ett utopiskt hopp var knutet till tanken på att samhällsvetenskaperna skulle närma sig en naturvetenskaplig metodik. I förlängningen skulle de politiska ideologierna (och naturligtvis de religiösa tankesystemen) ersättas av en ren allmännyttig vetenskap. Idealet kan egentligen föras tillbaks på August Comte, men fick efter andra världskriget förnyad aktualitet, framför allt genom de negativa exempel på ideologibesatthet som de tyska och sovjetiska erfarenheterna bjöd.

I Sverige var Herbert Tingsten en av förespråkarna för denna positivism. Hans hat mot nazismen övertrumfades bara av hatet mot kommunismen. Han drev en engagerad kampanj för ideologiernas död och hade, som kulturradikal, också ett ont öga till kyrkan. Ideologiskt stod Tingsten och Hedenius varandra nära. De blev vänner och vapendragare i en gemensam kamp mot det som de såg som oförnuft. Som chefredaktör på Dagens Nyheter gav Tingsten Tro och vetande en panegyrisk recension och hade även makt att redigera debatten som följde. Hedenius har själv konstaterat att boken aldrig skulle nått en sådan framgång Tingsten förutan.

Hade Tro och vetande publicerats efter 1968 hade den med all sannolikhet inte givit upphov till samma sprängverkan. Visserligen var nyvänstern ofta antikyrklig men intresset för Tingstens och Hedenius kulturradikalism var i avtagande. Hela tredjevärldenproblematiken hade seglat upp och stod nu i blickfånget, liksom de social rättvisefrågorna. Det viktiga var inte vilken Gud man trodde på utan hållningen i klasskampen. Marxismen stod också främmande för den typ av religionskritik Hedenius sysslat med.

Enligt Marx var inte religionen ett resultat av simpla tankefel, utan ett uttryck för alienation. Marx tänkte sig att människan i det kapitalistiska samhället varken fick utveckla sina anlag eller förverkliga sina önskningar och drömmar. Religionen blev i stället den plats dit hon förlade sin längtan. Marx kallade religionen "bojornas blommor" och "hjärta i en hjärtlös värld". Men också "ett folkets opium".

Men han talade inte om religionen som "ett opium för folket". I den språkliga nyansen ligger avgränsningen mot den form av religionskritik Hedenius bedrev. Enligt Marx var religionen något förtryckta människor själva producerade, inte något som överklassen prackade på dem och som med automatik försvann om utbildningen förbättrades eller kyrkorna stängdes. Frågan om Guds existens brydde han sig som vetenskap över huvud taget inte om.

De radikala sextio- och sjuttiotalen följdes av två decennium där samhällets mer välsituerade representanter återtog initiativet. Mycket av den energi som jämlikhetsvisionen genererat stjälptes nu över i ett tilltagande intresse för religiösa frågor. Trenden denna gång blev dock inte att de etablerade samfunden fick vind i seglen. I stället växte individualistiska religionstyper fram, en rik flora vi vanligen talar om som nyandlighet. Samtidigt fortskred reformeringen av Svenska kyrkan. Å ena sidan fullbordades skilsmässan från staten, å andra sidan sökte man anpassa teologin efter nya förhållanden.

I dessa omvälvningar blev inte mycket kvar av den lutherska stortron, inte heller mycket av den gamla överhetskyrkan. När moderaternas partiledare häromåret näpsade ärkebiskopen för bristande engagemang i amerikanska krigsprojekt - denna gång i Afghanistan - var det ett tidens tecken.

Samtidigt visar kyrkorna, både de protestantiska och den katolska, ett allt djupare engagemang för de globala rättvisefrågorna. Forum syd är bara ett av många exempel på det. Det är en paradoxal utveckling: å ena sidan har kyrkan förlorat mycket av den prestige den förr uppbar, å andra sidan ökar dess möjligheter att återvända till urförsamlingens proletära förkunnelse i takt med att dess sociala bas förändras.

Vad hade hänt om Hedenius sänt ut sin stridsskrift idag? Inte mycket. För det första hade den försvunnit i det mediala bruset - DN:s kultursida har inte samma inflytande som förr. För det andra hade den inte tagits på samma allvar eftersom den "rationalismens stortro" Hedenius förfäktade med åren blivit rätt luggsliten. Att graden av religiositet inte står i omvänd proportionalitet till antalet högskolepoäng i analytisk filosofi torde i dag vara en allmänt omfattad sanning.

Inom vetenskaperna pågår också en ständig revision. Delvis handlar det om modenycker, delvis om fördjupad kunskap. Men helt klart är att Hedenius egen syn på förnuft och försanthållande i dag inte håller måtten. För den som vill göra en djupdykning i de teoretiska frågor tro och vetande-debatten väckte finns tre färska böcker att tillgå. Rainer Carls Om tro och vetande - Ingemar Hedenius kristendomskritik i ett halvsekelsperspektiv (2001), Sebastian Rehnmans Gud, kunskap och vara - Kunskapsteori och metafysik hos Ingemar Hedenius (2002) och slutligen När ateismen erövrade Sverige - Ingemar Hedenius och debatten kring tro och vetande (2002) av Johan Lundborg.

Av dessa torde Carls och Rehnmans böcker inte vara av intresse utanför en snävare krets - för en filosofiskt otränad läsare är de alltför snåriga. Lundborgs bok är mer tillgänglig (om än något träig) och ger en idéhistorisk redogörelse för debatten och dess följder. Lundborg refererar i huvudsak olika teologers ståndpunkter men lyfter även fram en del invändningar från icke kristna skribenter. De stötte sig alla på Hedenius pretentiösa anspråk och brist på ödmjukhet inför problemen som diskuterades.

Ett meningsutbyte utbröt till exempel med Aftonbladets Karl Vennberg som påpekade att religionskrigens tid för hans del var slut och att den typ av kulturradikalism Hedenius gjorde sig till tolk för var ett "neurotiskt surrogat för folk som vill vara radikala utan att ta några sociala eller moraliska risker." För detta blev han kallad "halvkommunistisk kverulant."

Vennberg beskrev å sin sida Hedenius tänkande som ett utslag av "despotisk rationalism" och ansåg att hans "geometriska utopi förtjänade samma aktning som andra fanatiska och puritanska religionsformer."

Gemensamt för de tre nya böckerna är att de utifrån olika perspektiv granskar Hedenius syn på förnuft och kunskap. Förenklat kan man säga att teologerna grupperar sig kring två försvarslinjer. Protestanterna argumenterar i allmänhet för en åtskillnad mellan tro och vetande. För att försvara sin rätt till tro hänvisar de antingen till en särskild kunskapsform, vid sidan om det rationella tänkandet eller så talar de om ett vidgat kunskapsbegrepp som också inrymmer tro - tron skulle då vara den instans som strukturerar enskilda fakta i olika grundmönster.

Katolikerna erkänner inte denna åtskillnad mellan tro och vetande utan pläderar för ett sammanhållet kunskapsbegrepp. Carls till exempel ställer sig i långa stycken positiv till Hedenius krav på rationalitet men menar att denna rationalitet mycket väl går att integrera med en kristen tro - vad som inte låter sig förenas med kristendomen är enligt honom en oreflekterad vetenskapstro.

Debatten är som sagt inte ny. Även denna gång anser sig skribenterna ha "löst" både det ena och andra av trons grundläggande problem. En välgrundad gissning är att sista ordet ännu inte är sagt i denna debatt som varje generation på nytt måste genomleva. Djupt där inne speglas ju två av våra djupaste drömmar - den om förnuftets allmakt, och den om kärleken och det eviga livet.

Religion

Niklas Nåsander