ÅSIKT

För mycket kön eller fel politik?

HANNA HALLGREN skriver ett PS till ett par debatter om poesin och samhället

KULTUR
Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.

”Även långt efter

hon blev en neger

och alla bägare liksom tömda, och hon levde

vidare i vetskap om vita bröder som blev

märkta för livet då de växte upp i när-

heten av henne, och en vit ordning störd

av hennes livslust, ser hon”

– skriver den norska poeten Eldrid Lunden i diktsamlingen Det omvendt avhengige (1989). I denna strof skuggboxar två fenomen av vikt för poesi som önskar kommunicera politiskt. Det ena fenomenet är intersektionalitet, det andra fenomenet uppträder eftersom dikten trumpetar ut att våra utsägelsepositioner (de platser varifrån vi talar och skriver) är politiskt impregnerade.

I mitt eget skrivande och fenomenologiskt puttrande känntänkande, har ovanstående fenomen – intersektionalitet och politiserad utsägelseposition – börjat karva sig fram ur skinnet, svålen och händerna.

Om intersektionalitet:

Själva termen har sitt ursprung i Black Women’s Studies och benämner ett försök att vidareutveckla forskningen kring politiska kategorier som genus, ras, klass, sexuella preferenser och ålder.

Själva grundidén är att kategorierna inte kan analyseras var för sig, utan kräver att utforskas som (förtryckar)system som ömsesidigt skapar varandra.

Eller sagt på annat sätt: intersektionalitet handlar om att undersöka hur en individ samtidigt nålas fast vid en mångfald av grupper som påverkar hennes identitet och existens.

I Lundens dikt

, som länge hoppat i hjärtat, skruvas det intersektionella ljuset upp genom kvinnan som blir en neger. Två politiska kategorier, genus och ras, krockas i en semiotisk metamorfos, och stör sannerligen den vita ordningen. Strofen avslöjar ju någonting om hur genus och ras görs; någonting om samtidigheten i konstruktionerna. Diktläsaren kan också lägga örat (och bränna sig) mot det syntaktiska ljuset: och de så typiska lundenska betydelseglidningarna; framhända ur ett syntaxkomponerande som hämtat den kulturella schizofrenin som bärande princip för sin meningsorkestrering.

Här slaktas bisatser, marineras kommateringar, wokas prepositioner och luktar bränt från branta strofändar. Få poeter genererar en så akutpolitisk (språklig-in-i-köttet-karvad) känsla av paradoxernas kollaps som Lunden – och att vad som återstår är ett evigt återkommande och halvtrassligt mycel av (säkert politiskt betydelsefulla) skillnader.

I mitt eget skrivande

, i relation till till exempel intersektionalitet och överhuvud – till önskan att kommunicera politiskt – finns ett grundläggande antagande: att den skrivande människan, och poesin, alltid har att hantera ett icke till medvetandets yta uppstiget begär. Detta skiljer i viss mån det poetiska subjektet från det politiska, eftersom den politiskt handlande (aktivistiska) människan kan låta sin handling styras av vilja. I aktionen, den politiska handlingen, placeras alltså viljan aktivt (medvetet) över begäret.

Men min ståndpunkt

är att poesi som (detta är en politisk markering) vägrar att avhända sig begärstrukturer – undervegetationer – på intet sätt avsvär sig möjligheten att kommunicera politiskt. Poesins politiska uttryck spänner över en mångfald språksegment och betydelsedimensioner. Och det är mycket möjligt att det just är i undervegetationen som visionerna lurar. Inte sällan politiska.

En skrivande människa som inte sticker under stol med sitt kladdiga begär har samtidigt ett viktigt uppdrag i medvetandets tjänst: att undersöka varifrån hon talar och skriver. Man kan säga att det handlar om att ifrågasätta maktens formeringar i relation till, och inom, det egna subjektet. Att veta att man närmast går runt i en sparkdräkt av politiska perspektiv: bärare av ålder, kön, sexualitet, klass och etnicitet.

Och att dessa, intersektionellt inflammerade, utgångspunkter påverkar hur man talar och skriver, och hur man blir lyssnad till. Men varför är det då så viktigt att förstå sin utsägelseposition som politiskt inflammerad?

Därför att man här

, invid belysandet av människors politiska perspektivtrassel, finner en vision om objektivitet. Ja, det handlar om en visionär sorts objektivitet, hämtad från teoretikern Donna Haraway. En objektivitet som knyts till människors samhälleliga positioner och förståelsehorisonter. Med andra ord: en partiell objektivitet, ett i bokstavlig mening situerat (platsanknutet) vetande. Ett vetande med etisk potential, eftersom det kommer någonstans ifrån: det är positionerat, knutet till levande och erfarande kroppar. Helt enkelt till människor som existerar i en orättvis värld.

Att Eldrid Lundens dikt (liksom hennes poetiska produktion i stort) talar om våra utsägelsepositioner som politiskt märkta, placerar diktens politik på flera språkliga nivåer. Naturligtvis kan man skönja politiken på en tematisk nivå: vad dikten verkar handla om. Men poesi som inte ser platsen varifrån människor skriver som oskyldig, skruvar också politik ur fonem och morfem. Den könar, klassar, rasificerar och sexualiserar språksystemet som sådant.

Ett exempel på sådan retorik

finns hos den franska filosofen Luce Irigaray, som belyser det feminina subjektets främlingskap i ett maskulint definierat symbolsystem (dit språket hör) – samtidigt som hon försöker skriva fram ett annat språk.

Ett annat exempel utgör författaren Monique Wittigs textproduktion. I romanen Le corps lesbien (Den lesbiska kroppen) gör till exempel den lesbiska kroppen (framställd som ett visionärt gränsuttryck mellan kött/kropp och skrift/språk) aktivt motstånd mot skriftens- och språkets falliska regim. För att erinra om den lesbiska kvinnans marginella – och av motstånd genomsyrade – ställning i relation till språket, bestyckar Wittig sin skrift: Je (jag) skrivs J/e, och ma (min) och mon(mitt) skrivs m/a och m/on. På detta sätt skapas i skriftspråket ett slags motstånd, omöjligt för läsaren att befria sig ifrån.

I Ord & Bild

nr 4-5/2000 sa Gabriella Håkansson (i anslutning till den norska litteratur- och politikdebatt som då rasade) att det kanske var så: ”att det politiska har förändrats, att världssituationen är så radikalt annorlunda att det inte går att skriva politiskt som man gjorde på 70-talet.

Man känner i så fall inte längre igen det politiska, för man läser med gamla glasögon. Måste vi inte omdefiniera vad som är politiskt?”

Antagligen har Håkansson rätt. Globalisering. Internet. Nasdaq. In vitro fertilisation. Tyskland. Genderfuck. Sydafrika. Schengen. Nysvenskar. Korståg. Woka. Telia. Kabel-tv. Vänsterpartiet. Mobil. Bredband. Självmordsbombare. Varken världssituationen, eller poesin som skrivs i världen, står stilla (om poesin har någon motsats är det statiskheten). Och det omdefinieringsarbete vad gäller politik som Håkansson föreslår, är förstås en (makt)kamp om att vinna tolkningsföreträde: Vad är politik och politisk poesi anno 2002?

Jag antar att maktmekanismerna var ungefär desamma på 70-talet, och att detta kan vara en av förklaringarna till att exempelvis varken Irigarays eller Wittigs produktion översatts till svenska och svallar som gemensamma politiska litteraturreferenser. För mycket kön, och för lite politik? Eller fel slags politik, som så att säga avpolitiserar politiken och (samtidigt) avlitterariserar litteraturen? Kanske. Misstanken finns, att Eldrid Lunden redan haft det på känn:

”Du måste bestämma dig nu

om du vill prata

eller om du vill överlämna åt språket

att uttala vem du är

ditt hemliga ord är

inte något hemligt ord, det tillhör

oss alla”

Hanna Hallgren