ÅSIKT

Dokument Bergman

CLAES WAHLIN om en ihärdig mästare

1 av 4
Max von Sydow och Bibi Andersson i "Värmlänningarna" på Malmö stadsteater 1958.
KULTUR
Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.

För teatern gäller truismen att en uppsättning lever en kort tid, för att sedan i bästa fall existera som ett nyckfullt minne hos åskådarna. En karriär så lång som Ingmar Bergmans blir svår att sammanfatta just av det enkla skälet att få har sett allt han har gjort, och av Henrik Sjögrens genomgång av hans teaterverksamhet i Lek och raseri - Ingmar Bergmans teater 1938-2002, förstår man också att inte ens Bergman själv minns allt.

Men Sjögren minns, i varje fall ända sedan 1945 då han i Helsingborg såg Bergmans iscensättning av Olle Hedbergs Rabies, fram till Ibsens Gengångare på Dramaten, premiär i våras. Innan Rabies krigsårsslutet hade Bergman signerat närmare fyrtio pjäser, alltså nära en tredjedel av de till dags dato 125 som han sedermera har satt upp, först i Helsingborg och sedan huvudsakligen i Malmö och Stockholm.

Nu hör prestationerna under åren 1938 till 1945 kanske inte till de varken Bergman eller andra helst vill minnas. Arbetet på Mäster Olofs-gården i Gamla stan, Medborgarteatern eller Stockholms studentteater var väl främst den praktiska utbildning som ersatte den akademiska för Bergman. Av de recensionsklipp som Sjögren har spårat upp tycks det ändå stå klart att här var något speciellt, en teatermakare med känsla som skulle låta tala om sig.

Fragmenten av Bergmans tidiga teaterverksamhet kan med fördel ställas bredvid Maaret Koskinens I begynnelsen var ordet, där hon presenterar och diskuterar Bergmans tidiga författarskap, en verksamhet som knappt var bekant. Förvisso publicerade sig Bergman i tidskriften 40-tal med ett kortare prosastycke, samma decennium trycktes också några av hans pjäser. Bergman författaren är ju annars, vid sidan av film- och tv-manus, någon som dök upp 1987 med Laterna Magica.

Koskinen har haft ett stort material att bringa reda i, som också förtecknas i bilaga, och hennes entusiasm är inte att ta fel på. Ur manusbuntar och vaxdukshäften framträder en Bergman som valp, en konstnär i vardande med stort intresse för teman som Kvinnan, Modern och Författaren. Också Sjögren finner en konstans hos Bergman i dennes teaterpraktik. Verktroheten och vikten av rätt skådespelare för sina uppsättningar tycks ha varit genomgående, till och med under exilåren i München i slutet av 70-talet utkristalliserades en grupp Bergmankinder på Residenztheater. I Tyskland mötte han också kritik just för att vara alltför verktrogen.

Det hör väl till sakens

natur, när objektet ännu lever och i varje fall i någon mån är i färd med att söka regissera sitt eftermäle, att det som finns runtomkring Bergman endast glimtvis belyses. Koskinen erinrar om fyrtiotalismen som en självklar bakgrund till Bergmans skrivande, medan Sjögren inte har plats att säga något om hur den teater Bergman bröt mot eller ogillade såg ut. Olof Molander och Alf Sjöberg var förebilder, det vet vi, men hur avtecknar sig Bergmans insats i jämförelse med annan, samtida teater? Vi som inte var med i Helsingborg eller Malmö när det begav sig blir en smula nyfikna.

Trots generösa recensionsklipp och ett avundsvärt gott minne naggas Sjögrens genomgångar av att hans teatersyn så alldeles sammanfaller med Bergmans. Där är Koskinen bättre, hennes beundran till trots tvekar hon inte att söka problematisera exempelvis den rent privata tematiken hos Bergman, hon ser också teatern och filmen som två sammanhängande uttryck, något Sjögren värjer sig emot.

Teaterhistoria

Claes Wahlin