ÅSIKT

Ni kan stoppa kriget

Edward W Said reser från USA till Europa - och ser ett hopp, trots allt

KULTUR
Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.

Jag har besökt England dussintals gånger, men aldrig stannat mer än en vecka eller två i sträck. I år tillbringar jag, för första gången, nästan två månader vid Cambridgeuniversitetet, där jag gästar ett college och ger en serie föreläsningar om humanism.

Det första man kan konstatera är att livet här är mycket mindre stressigt och hektiskt än i New York, vid mitt universitet, Columbia. Möjligen beror detta något lugnare tempo delvis på det faktum att Storbritannien inte längre är en global stormakt, men också på den hälsosamma idén att de gamla universiteten här ska vara miljöer för eftertanke och studier snarare än ekonomiska centra för utexaminering av experter och teknokrater som ska tjäna storföretagen och staten.

Den postimperialistiska inramningen är således en miljö som jag uppskattar, särskilt med tanke på att USA nu härjas av en krigsfeber som både är fullständigt motbjudande och överväldigande. Om man sitter i Washington och har något slags koppling till landets maktelit så ligger resten av världen utbredd framför en som en karta, och det är fritt fram att intervenera var som helst när som helst. Tonläget i Europa är inte bara mer försiktigt och eftertänksamt: det är också mindre abstrakt, mer humant, mer nyanserat och subtilt.

Visst har Europa i allmänhet och Storbritannien i synnerhet en mycket större och demografiskt betydelsefull muslimsk befolkning, vars uppfattningar påverkar debatten om krig i Mellanöstern och mot terrorismen. Diskussionen om det förestående kriget mot Irak tenderar därför att reflektera deras åsikter och reservationer i långt högre grad än i Amerika, där muslimer och araber redan betraktas som "den andra sidan", vad nu det ska betyda. Och att höra till den andra sidan betyder ingenting mindre än att stödja Saddam Hussein och att vara "oamerikansk".

Bägge dessa idéer är motbjudande för arabiska och muslimska amerikaner, men föreställningen att den som är arab eller muslim också blint stödjer Saddam och al-Qaida består icke desto mindre. (För övrigt jag känner jag inte till något annat land där prefixet "o" används tillsammans med nationaliteten som ett sätt att benämna den gemensamma fienden. Ingen säger ospansk eller okinesisk: det rör sig om ett unikt amerikanskt hopkok som påstås bevisa att vi alla "älskar" vårt land. Hur kan man egentligen "älska" något så abstrakt som ett land?)

Den andra stora skillnaden som jag har noterat är att religion och ideologi spelar en mycket större roll i Amerika än i Europa. En opinionsundersökning som gjordes nyligen i USA avslöjar att 86 procent av den amerikanska befolkningen tror att Gud älskar dem.

Det har förekommit en hel del orerande och klagomål om det fanatiska islam och våldsamma jihadister, vilka uppfattas som ett universellt gissel. Det är de naturligtvis, i likhet med alla fanatiker som påstår sig utföra Guds vilja och som utkämpar krig i hans namn. Men det underligaste av allt är det enorma antalet kristna fanatiker i Förenta staterna, som utgör kärnan i George W Bushs väljarstöd och som med sina 60 miljoner utgör det enskilt mäktigaste väljarblocket i USA:s historia. Kyrkobesökandet har minskat drastiskt i England men har aldrig varit högre i Förenta staterna, vars besynnerliga fundamentalistiska kristna sekter utgör ett hot mot världen, som jag ser det, och förser Bushs regering med dess föregivna motiv att bestraffa ondskan samtidigt som den självrättfärdigt dömer hela befolkningar till underkastelse och fattigdom.

Det är samverkan mellan den kristna högern och de så kallade nykonservativa i Amerika som driver på utvecklingen mot unilateralism, arrogant stormaktspolitik och en allmän föreställning om ett gudomligt uppdrag. Den nykonservativa rörelsen började på 1970-talet som en antikommunistisk strömning vars ideologi gick ut på aldrig slocknande fiendskap med kommunismen och amerikansk överhöghet.

"Amerikanska värderingar", den fras som nu används så lättvindigt för att tyrannisera världen, uppfanns då av personer som Irving Kristoll, Norman Podhoretz, Midge Decter och andra som hade varit marxister men som konverterat fullständigt (och religiöst) till den andra sidan. För samtliga bland dem var förbehållslöst stöd för ett Israel som sågs som ett bålverk för västerländsk demokrati och civilisation mot islam och kommunism en central trosartikel. Många men inte alla av de främsta nykonservativa tänkarna har judisk bakgrund, men under Bushs presidentskap har de välkomnat det extra stödet från den kristna högern, som visserligen är rabiat proisraelisk men också djupt antisemitisk (det vill säga dessa kristna - många av dem sydstatsbaptister - anser att alla judar måste samlas i Israel så att Messias kan återvända; de judar som konverterar till kristendomen kommer att bli frälsta, resten kommer att dömas till evig förtappelse).

Det är nästa generation av nykonservativa, som exempelvis Richard Perle, Dick Cheney, Paul Wolfowitz, Condoleeza Rice och Donald Rumsfeld, som ligger bakom kampanjen för ett krig mot Irak, ett krig som jag knappast tror det går att avskräcka Bush från att genomföra. Colin Powell är en alltför försiktig figur, alltför intresserad av att rädda sin karriär, han är inte tillräckligt principfast för att utgöra något vidare hot mot denna grupp som har stöd av Washington Posts ledarsida och av dussintals kolumnister och kommentatorer på CNN, CBS och NBC, liksom av de nationella veckomagasinen som upprepar samma klichéer om behovet av att sprida den amerikanska demokratin och bedriva det godas kamp, oavsett hur många krig som måste utkämpas runtom i världen.

I Europa finns inte ett spår av sådant här vad jag har kunnat upptäcka. Inte heller hittar man här den dödliga kombination av pengar och storskalig makt som fritt kan kontrollera allmänna val och den nationella politiken. Minns att George Bush spenderade över 200 miljoner dollar för att bli vald för två år sedan, och Michael Bloomberg, borgmästaren i New York, satsade 60 miljoner dollar bara på sin valkampanj: detta ser knappast ut som den sorts demokrati som andra länder skulle sträva att efterlikna.

Men den tanken accepteras okritiskt av vad som förefaller vara en överväldigande majoritet av amerikanerna, som jämställer allt detta med frihet och demokrati, trots systemets uppenbara nackdelar.

Mer än något annat land idag kontrolleras Förenta staterna på stort avstånd från de flesta medborgarna; de stora företagen och lobbygrupperna gör som de vill med "folkets" suveränitet och lämnar nästan inget utrymme för verkligt oliktänkande eller politisk förändring. Demokrater och republikaner röstade till exempel för att ge Bush ett öppet mandat för krig med sådan entusiasm och så förbehållslös lojalitet att man tvivlar på att beslutet föregicks av någon som helst tankeverksamhet.

Den gemensamma ideologiska positionen för nästan alla inom systemet är att Amerika är bäst, dess ideal är perfekta, dess historia fläckfri, dess samhälle höjden av mänsklig utveckling och storhet. Att ifrågasätta detta - om det överhuvud taget är möjligt - är detsamma som att vara "oamerikansk" och skyldig till kardinalsynden antiamerikanism, och det inte på grund av ärligt menad kritik utan på grund av hat mot det goda och det rena.

Det är således inte att undra på att Amerika aldrig har haft någon organiserad vänster eller något verkligt oppositionsparti så som fallet har varit i samtliga europeiska länder. Kärnpunkten i den amerikanska offentliga diskussionen är att världen är uppdelad i svart och vitt, ont och gott, deras och vårt.

Det är en livslång uppgift att åstadkomma en förändring i denna manikeiska dualism, som tycks för alltid innesluten i en oföränderlig ideologisk dimension. Det gäller även för de flesta européer som ser Amerika som en räddare i det förflutna och nu som sin beskyddare, men en vars omfamning är både betungande och besvärlig på samma gång. Tony Blairs helhjärtat proamerikanska hållning framstår därför som än mer förbryllande för en utomstående som jag. Det känns betryggande att han till och med för sitt eget folk framstår som en humorbefriad avvikelse, en europé som i praktiken bestämt sig för att utplåna sin egen identitet till förmån för denna andra identitet, representerad av den erbarmlige Bush.

Jag väntar fortfarande på att få veta när Europa ska ta sitt förnuft till fånga och inta den roll av motvikt till Amerika som dess storlek och historia ger det rätten att spela. Intill dess rycker kriget obönhörligt närmare.

Edward W Said