ÅSIKT

Och så påstår de att folk inte bryr sig!

John Pilger om den nya stora folkrörelsen - och om gammal rutten politik

KULTUR
Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.

Författaren Graham Greene beskrev en gång en "underjordisk värld, där hoppen och drömmarna hos den stora massan av människor bor, utan samband med den förfinade världen ovanför, till dess att de däruppe går ett steg för långt".

Det rör just nu på sig i denna folkets värld när de däruppe går många steg för långt.

Fram till mitten av oktober genomfördes, enligt Institute for Policy Studies, minst 400 större demonstrationer i USA mot ett angrepp på Irak. "Vi ser en stigande våg av aktivism", rapporterade Washington Post, "en spirande nationell antikrigsrörelse som växer sig starkare för varje dag... Det pratas om att många människor demonstrerar som aldrig har demonstrerat förut."

Det erkännandet var ovanligt. Ett mått på de folkliga, etablissemangskritiska rörelsernas styrka är att det inte rapporteras om dem i medierna. Miljontals människor gick ut på gatorna runtom i Italien för tre veckor sedan och vi i Storbritannien visste knappt om det. I lördags ledde den största antikrigsdemonstrationen i mannaminne i Europa till att Florens befolkning fördubblades. I London den 28 september samlades 400 000 människor i stadens centrum. Det märkvärdiga med den dagen var det faktum att en ny, olikartad och växande grupp arga människor gick till direkt aktion, utan att längre intressera sig för den parlamentariska politikens små skådespel som upptar spaltkilometer i tidningarna.

Jag förmodar att många människor skulle instämma, av helt andra skäl, i den förutsägelse som Peter Mandelson - arkitekten bakom Tony Blairs "nya labour" - gjorde om att "den representativa demokratins epok närmar sig sitt slut". Detta har länge varit bevisligen sant i Förenta staterna. Endast 39 procent röstade i kongressvalen, och det var endast en femtedel av väljarkåren som gav George W Bush hans "seger" i kongressen.

Denna "underjordiska" sanning undgår många journalister i de västerländska demokratierna, förståeligt nog, eftersom det huvudsakliga syftet med så mycket politisk rapportering är att blåsa upp skillnader mellan nästan identiskt lika partier och att ge spridning åt regeringars "spinn".

Allmänheten förstår detta, och det är därför som tv-nyhetsprogrammens tittarsiffror har sjunkit runtom i Europa. Att klandra allmänheten för dess "bristande intresse för politik" är den bedrägliga ursäkt som framförs av mediedirektörer som påstår sig känna de folkliga stämningarna, men som i själva verket föraktar sin publik. I själva verket har allmänheten aldrig varit mer intresserad av riktig politik, som den inte förknippar med en vald oligarkis bedrägerier och skvaller.

I Storbritannien har Tony

Blairs besatthet av Irak tillhandahållit den snabbast framväxande offentliga arenan. Men problemen går djupare än så. Den folkliga ilskan över den reella demokratins död har länge felaktigt uppfattats som apati av medierna, på samma sätt som allmänhetens "medlidandesutmattning" uppfanns för att täcka över redaktörernas bekväma cynism när de underlät att rapportera om hur majoriteten av mänskligheten lever och kämpar för sin tillvaro. Att Tony Blair är beredd att riva upp FN-stadgan och tillsammans med Bush attackera ett land som inte utgör något hot mot Storbritannien, i det uppenbara syftet att möjliggöra för Amerika och Storbritannien att lägga vantarna på Iraks olja, uppfattas nu som ett brott mot anständigheten och mot själva demokratin. Nästan 80 procent av britterna är emot.

Människor förstår, tror jag, att en premiärminister som är beredd att utnyttja det kungliga prerogativet, "kungars gudomliga makt", för att illegalt angripa ett annat land i strid med önskemålen hos majoriteten av det brittiska folket, uppenbarligen inte är en demokratisk ledare. Ta till exempel det senaste brittiska valet i år. Det framställdes mestadels felaktigt i medierna som en "jordskredsseger", när det i själva verket rörde sig om det lägsta valdeltagandet sedan den allmänna rösträttens införande. Människor var inte likgiltiga. De var arga eller avfärdande, och de strejkade på valdagen. Under Blair har en process som pågått i två decennier nått sin fullbordan. De två stora brittiska partierna har i praktiken gått samman. Storbritannien är nu en ideologisk enpartistat med två huvudsakliga konkurrerande fraktioner. De båda fraktionerna är överens i alla viktiga in- och utrikespolitiska frågor.

Under Blairs första år vid makten kämpade de som sentimentalt klamrade sig fast vid labourpartiet med nonsenspratet om en "moderniserande tredje väg". Konservativa frifräsare på en annan del av det politiska spektrumet såg klart och tydligt vad Blair handlade om. "Det är ingenting konstigt med att Blair lägger an på Formel 1-miljonärer, gangsteraktiga tidningsägare och svartabörshajar", skrev den syrlige författaren A N Wilson: "... han försätter Murdocharna i en absolut maktposition och skapar en subamerikansk värld där allting blir ödelagt - det förflutna, den naturliga miljön, vår anständighetskänsla".

För en månad sedan berättade fyra framstående geografer för Policies Studies Association i London om hur Blairregeringen ljög - hur den manipulerade och utelämnade statistik om i stort sett allting: utbildning, sjukvård, ekonomin. Finns det någon som tror på det Blair säger om Irak? Att ljuga om krigens syften har varit ett kännemärke för Blairs regering, som har lett Storbritannien in i onödiga krig fler gånger än Thatcher. Dessa äventyr har saluförts som "humanitära interventioner" av Blairs hovmän, som på så vis försökt dölja kopplingen till den brittiska imperialismens historia. Det handlar inte bara om oljeintressena: Storbritannien överträffas bara av USA som innehavare av utländska investeringar. Den nuvarande regeringen är en dödsregim. Storbritannien under Blair exporterar kemiska vapen till 26 länder och är den största exportören av vapen till USA: brittiska vapen står för 40 procent av den amerikanska vapenimporten.

De två viktigaste utrikespolitiska rollerna som Blairregeringen spelar är dels att förhindra ett samlat motstånd inom EU mot Bushs krigsplaner, dels att göra amerikanernas skoningslöshet respektabel. I egenskap av fikonlöv i den amerikanska "koalitionen" har den brittiska regeringen spenderat en miljard pund på att bomba Irak: en kriminell aggressionshandling enligt varje rimlig tolkning av de relevanta konventionerna.

"Man behöver inte leva i ett totalitärt land för att bli korrumperad av totalitarism", varnade George Orwell. Varje dag hålls välbesökta politiska möten någonstans i Storbritannien, och i resten av Europa. Där jag bor, i södra London, organiseras det någonting större varje kväll. Energin och organisationen är mycket större än på 1960-talet, precis som den politiska medvetenheten bland människorna själva, i synnerhet de unga.

Trots allt som uppnåddes av rörelsen mot kriget i Vietnam så kom den inte i gång förrän fyra år efter att USA hade invaderat. I dag kan den nya rörelsen, som samlar miljoner människor över hela världen under oräkneliga fanor, från antiglobaliseringsrörelsen till Stoppa Kriget-kampanjen, mycket väl vara den största någonsin. Vårt behov av den är stort.

John Pilger