ÅSIKT

Färgstarkt, lättsamt och stor dramatik

Gunder Andersson ser latin-
amerikansk film på Stockholms filmfestival

1 av 3
"Frida".
KULTUR
Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.

Det finns ett problem med att filma kända människors liv: är de inte kända av publiken måste berättelsen vara nog fängslande i sig så att okunskapen inte ska spela någon roll.

Reflektionen infinner sig inför Julie Taymors Frida, som handlar om målarinnan Frida Kahlos minst sagt stormiga förhållande med den mexikanske muralmålaren Diego Rivera, den största i branschen i modern tid.

Det är 1920- och 30-tal, med Sovjet, Stalin och kampen för kommunismen. Rivera leder det mexikanska kommunistpartiet, men är illa tåld av vissa fraktioner eftersom han är öppet kritisk mot Stalin. Inte blir det bättre när han låter den landsflyktige Trotskij bo i sitt hus.

Frida då? Hon drabbas som ung flicka av en svår trafikolycka som hon hela livet bär sviterna av i form av fysiska smärtor. Blir som ung, lovande målarinna efter konvalescensen Riveras hålldam innan de gifter sig - ett äktenskap det slår gnistor om. Rivera har egentligen bara tre intressen: färgen, flaskan och fittan, och det är inte så noga vilken.

Vissa delar av Frida är säkert obegripliga för den som inte känner historien. Samtidigt lever den i dramat mellan två karismatiska personligheter: Rivera, i sitt måleri idealistiskt arbetarklassromantisk, Frida gestaltaren av en smärta, individuell men tidlös oavsett socialt sammanhang. En färgstark film, även om Trotskij mest liknar en gammal adjunkt som inväntar pensionen.

Latinamerika är en i stort sett okänd kontinent på svenska biografer. Därför är det roligt att Stockholms filmfestival ägnar en särskild avdelning åt just latinamerikansk film,

Klart sevärd är Madame Sata, regi Karim Ainouz, berättelsen om en ung kille med skådespelardrömmar i São Paulos hor- och knarkkvarter på 30-talet. Våld är regel och ett överlevnadsvillkor. Dubbelpipig till sinnelag och yrkesutövning och våldsam när det behövs är han samtidigt ömsint mot hustrun och barnet. En tät film med ett rakt och tydligt budskap: Villkoren gör överlevnadsnormen.

Berättelsen bygger på ett verkligt öde: sedan huvudpersonen skjutit en vit man som förolämpat hans ras och sexuella läggning döms han till tio års fängelse - varpå han återkom som segrare i tävlingen om bästa kostym vid Riofestivalen 1942 och levde in på 70-talet.

Helt annorlunda är kubanen Juan Carlos Cremeta Malbertis Nada, historien om den postanställda Carlas försök att hjälpa människor till ett lyckligare liv genom att ändra i brev de får. Sällan såg man en mer lekfull hållning till filmberättandet, lätt och luftigt, med groteskerier, slapsticksekvenser och överraskande visuella effekter som färgdetaljer i den svartvita grundstrukturen. Truffaut ler säkert roat i sin himmel.

Så olika filmer och ändå finns en given beröringspunkt: kampen mot odrägliga levnadsvillkor. Latinamerikansk film lever, fast för det mesta tyvärr bortom vårt synfält.

Gunder Andersson