Aftonbladet
Dagens namn: Magnus, Måns
STÖRST I SVERIGE - 3,5 MILJONER LÄSARE VARJE DAG

Det är detta vi borde vara rädda för

Ignacio Ramonet om det sociala kriget

  "De fattigas kandidat" i Brasilien - Ignacio "Lula" Da Silva. Foto: AP

Efter den 11 september 2001 och kriget i Afghanistan har vi som medborgare känslan av att ha kastats in i en värld som domineras av politiskt våld och terrorism. Med fruktansvärda bilder och ofattbara vittnesbörder sprider de stora mediebolagen sedan mer än ett år tillbaka fasa med sina skildringar av skräckinjagande attentat, dödliga explosioner och spektakulära gisslandraman "

Det går inte mer än en vecka utan bitter blodspillan i Israel och Bali, i Karachi och Moskva, i Jemen eller Palestina ... Intrycket är att vår planet drabbats av en or-kanliknande ny global konflikt - "kriget mot internationell terrorism" - som är än ohyggligare än de föregående. Ett krig där det förestående amerikanska mot Irak inte skulle vara mer än en episod.

Det intrycket är falskt. Det politiska våldet har, tvärtom, aldrig varit svagare än nu. Sällan har politiska uppror, krig och konflikter varit färre. Hur överraskande det än kan förefalla, och medierna till trots, är världen lugn, i huvudsak fredlig.

Det är bara att jämföra med det geopolitiska landskapet för 25 eller 30 år sedan. I stort sett alla radikala motståndsgrupper som förespråkade väpnad kamp har försvunnit. Och de flesta av de konflikter av låg eller hög intensitet som år efter år orsakade tiotusentals människoras död på alla kontinenter har lösts.

Nästan alla de härdar som tändes av den marxistiska tanken att skapa en bättre värld har släckts eller är på väg att falna. I globalt perspektiv finns knappt tio våldscentrum kvar: Colombia, Baskien, Tjetjenien, Mellanöstern, Elfenbenskusten, Sudan, Kongo, Kashmir, Filippinerna ...

Förvisso har en ny förespråkare för väpnad kamp - radikal islamism - trätt in på den massmediala scenen. Men hur spektakulära dess aktioner än är får de inte dölja det grundläggande: väpnad politisk kamp har blivit en ovanlighet.

Betyder detta att det inte skulle finnas andra verksamma former av våld? Nej, uppenbart inte. Den främsta är det ekonomiska våldet som de makthavande, inom ramen för den liberala globaliseringen, utövar mot de maktlösa.

Ojämlikheten har nått extraordinära dimensioner. Bokstavligen vämjeliga. Hälften av mänskligheten lever i fattigdom, över en tredjedel i misär, 800 miljoner lider av undernäring, närmare en miljard är fortfarande analfabeter, en och en halv miljard har inte tillgång till dricksvatten, två miljarder saknar elektricitet "

    Och hur obegripligt det än kan förefalla håller sig dessa miljarder av jordens fördömda politiskt lugna. Det är en av vår tids stora paradoxer: fler fattiga än någonsin - och färre revolter än någonsin.

En dylik situation är knappast bestående. Marxismen har levt ut sin roll som internationell motor för social revolution. Därmed har världen gått in i ett övergångsstadium mellan två cykler av politiska revolutioner. Och då orättvisorna är mer skandalösa än tidigare kan man observera hur vissa former av våld tar sig omvälvande dimensioner. I synnerhet fattigas våld mot fattiga och andra primitiva former av revolt, som tar sig uttryck i småbrottslighet, kriminalitet och osäkerhet - det finns på många håll och uppvisar de särmärken som kännetecknar ett veritabelt socialt krig.

Om en ung människa i Latin-amerika, eller i andra regioner i världen, för trettio år sedan fann en revolver så gick hon eller han med i en organisation som ägnade sig åt väpnad kamp för att förbättra mänsklighetens öde. Samma unga människa som hittar en revolver i dag spinner i första hand drömmar om sig själv. I känslan av att vara offer för ett brutet socialt kontrakt, bekräftar hon i sin tur kontraktsbrottet genom att råna en bank eller plundra en butik. Efter den stora ekonomiska krisen i Argentina i december 2001 och medelklassens ekonomiska kräftgång har "småbrottsligheten" fyrdubblats ...

    I Brasilien, ett av världens mest ojämlika länder, där väljarna nyligen röstade fram "de fattigas kandidat" Ignacio "Lula" Da Silva till en jordskredsseger, har det sociala kriget nått otänkbara proportioner. Bara i Rio de Janeiro dödades mellan 1987 och 2000 fler barn under 18 år av gevärs- och pistolkulor än i konflikterna i Colombia, Jugoslavien, Sierra Leone, Afghanistan, Israel och Palestina tillsammans. I till exempel konflikten mellan Israel och Palestina dog under dessa tretton år 1 000 unga människor; under samma period dödades 3 937 minderåriga i Rio (El País 11 sept 2001) ...

Ställda inför denna växande våg av vad medierna kallar "osäkerhet" har flera länder - Mexiko, Colombia, Nigeria, Sydafrika med flera - kommit att lägga större resurser på detta sociala krig än på sitt eget nationella försvar. Brasilien spenderar till exempel två procent av sin BNP på sina väpnade styrkor - och mer än 10,6 procent för att skydda sina rika mot de fattigas desperation ...

Av mänsklighetens historia kan vi lära oss följande: vidgade klyftor, ökad ojämlikhet leder förr eller senare till revolt. I såväl Nord som Syd är dagens växande brottslighet och kriminalitet - som ofta inte är något annat än primitiva och arkaiska uttryck för social oro - ett ovedersägligt tecken på de mest fattigas hopplöshet inför världens orättvisa. Än så länge handlar det inte om politiskt våld. Men vi kan alla känna att det är frågan om ett uppskov. Frågan är: För hur länge?

Ignacio Ramonet

Ramonet är chefredaktör på Le Monde Diplomatique, ur vilken texten är hämtad.

 

Översättning: Anders Forsberg

Senaste TV-klippen
SENASTE NYTT

Kultur

Visa fler
Om Aftonbladet