ÅSIKT

Herre Gud - konsten att frälsa

Claes Wahlin om medeltiden - som inte längre är vad den har varit

KULTUR
Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.

Var och en som har intresserat sig för medeltidens och renässansens minneskonst har med största säkerhet läst Frances Yates berömda böcker i ämnet. I så fall är också namnet Ramón Llull bekant, denne katalanske 1200-talsförfattare som utarbetade ett synnerligen komplicerat system - Ars Magna (Den stora konsten) - med vilket Gud, världen och hur allt hänger ihop skulle förklaras. Yates finner likheter mellan Llulls konst och minneskonsten, men inte minst på grund av svårigheterna att i dag förstå Llulls matematisk-symboliska system, förblir han något av en särling även bland minneskonstnärer.

Michael Nordberg har tidigare skrivit om Ramón Llull, i Eldsjälen från Mallorca (1998), och återkommer nu med en utmärkt översättning av dennes Boken om Evast och Blaquerna, ett digert verk om Blaquernas exemplariska liv från rikemansson till påve och eremit. Detta må låta teologiskt grått och dammigt, men det märkliga med litterära texter är att tiden ibland inte betyder någonting. Boken är underhållande, rent av rafflande, och utgör ett tidigt (men inte unikt) exempel på den folkspråkliga litteraturen som kommer att slå ut i full blom något sekel senare, med Chaucer, Dante och Boccaccio.

Under det sena 1200-talet och tidiga 1300-talet började den religiösa och världsliga litteraturen att mötas, latinet ersätts av översättningar till folkspråk och böcker skrivs med moraliska syften. Den anonyma, mycket spridda Ovide moralisé (tidigt 1300-tal), en fransk allegorisering av Ovidius Metamorfoser, inleds med att diskutera hur böcker kan lära oss att skilja mellan gott och ont, en omsvängning från att i de kommentarer som ledsagade översättningar under hela medeltiden diskutera texten ifråga, till att uppmärksamma läsningens nytta.

Ramón Llulls Boken om Evast och Blaquerna är ett praktexemplar på hur litteratur skall få oss att rata det onda och välja det goda. I alla de exempel som skildras omvänds den mest skamlöse syndare just av Blaquernas ord. Det räcker att han pekar ut det ogudaktiga beteendet för någon, så vips halleluja och ärad vare Gud. Den naivitet en nutida läsare kan känna handlar egentligen om retorik, ordets makt över själen.

Minneskonsten sätter också här sina spår. Varje kapitel förses med rubriker som De ira (Om vreden) eller Domine Deus, agnus Dei, Filius patris (Herren Gud, Guds lamm, Faderns son), varefter följer just ett exempel (i medeltida bemärkelse) i syfte att koppla ihop den lilla berättelsen med de välkända termerna från religionen. Nu har Nordberg fyllt ut kapitelrubrikerna med korta beskrivningar över respektive kapitel, varför just denna teknik skyms, dessutom har han uteslutit ett antal kapitel på grund av "otillräcklig njutbarhet". Liksom de medeltida översättningarna filtrerades genom omskrivningar, kommentarer och tillägg med religiösa förtecken, ur vilka en litteratursyn kan anas, sker liknande förvandlingar 800 år senare. I dag läser vi för att njuta. Det kan man förvisso göra av Boken om Evast och Blaquerna, men här finns också att lära. Lärdom har givetvis alltid varit ett slags njutning.

Prosa

Claes Wahlin