ÅSIKT

...och samma gamla idéhistoria

KULTUR
Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.

Den samtida humanistiska forskningen befinner sig i dag i vad man skulle kunna kalla ett dynamiskt pessimistiskt tillstånd; gamla sanningar är inte längre självklara och goda fors-kare söker skärskåda sina egna såväl som de institutionella förutsättningarna för sin akademiska verksamhet. Att skriva handböcker i sådana tider är inte lätt.

I flerbandsverket Europas idéhistoria har professor Ronny Ambjörnsson dristat sig till att på knappa 400 sidor, under titeln Tankens pilgrimer, berätta om medeltiden; från apologeterna och kyrkofäderna under 300-400-talen till och med det italienska 1300-talet när humanister som Dante, Boccaccio och Petrarca anträder den historiska scenen.

Jag läste idéhistoria för drygt tjugo år sedan och det är inte utan häpnad jag tycker mig känna igen allt. Större utrymme ägnas Bysans och islam, kvinnans undanskuffade position markeras, men i övrigt är det samma gamla idéhistoria, låt vara framställd i en mer populär form till fromma för en intresserad allmänhet och sämre förberedda universitetsstuderande.

Medeltidsstudiet har de senaste decennierna vitaliserats, inte minst genom nyhistoricismen, och studier av vad som tidigare betraktades som perifera texter - kommentarer, prologer, översättningar - har fördjupat kunskaperna och få, om ens någon seriös medeltidsforskare dras längre med den från renässansen nedärvda föreställningen om medeltiden som en mörk epok.

Dessvärre syns föga av denna forskning i Ambjörnssons verk. Litteraturlistan (som för att vilja täcka 1000 års idéhistoria måste anses mager) nämner förvisso nyare sekundärlitteratur, men sällan tycks den ha påverkat framställningen. Hur kommer det sig, till exempel, att när Ambjörnsson slutar i det italienska 1300-talet, så står det liksom ett ljus kring Dante och Petrarca? Äntligen, tycks det författaren, lämnas om inte mörkret, så i alla fall det skolas-tiska skumrasket och en grumlig antikuppfattning därhän. Intill dess så har också de medeltida tänkarna presenterats som individer som närmast på trots mot sin tid funnit idéer som pekar framåt; som vore idéernas historia målinriktad.

I samband med det italienska 1300-talet nämner Ambjörnsson kort den medeltida auktoritetstron och hävdar att de medeltida skolastikerna inte var "särskilt medvetna" om de antika texternas ursprungliga förutsättningar, samt att något intresse för författarna som personer inte existerade förr-än med Petrarca och humanisterna. Detta är nu inte riktigt sant.

För det första är auktoritetstron betydligt viktigare och dessutom mer skiktad, än vad som framgår av Tankens pilgrimer. Det är riktigt att de antika författarnas texter anpassades och adapterades till den kristna idévärlden, men intresset för författaren (liksom dennes medeltida översättare och kommentator) växer gradvis fram under 1200- och 1300-talen. Likaså finns det under högmedeltiden en både komplicerad och avancerad historiesyn, något som med all önskvärd tydlighet framgår om man ger sig i kast med den engelske 1300-talsförfattaren Geoffrey Chaucer, ett namn som över huvud inte nämns hos Ambjörnsson.

Jag förvånas också en smula över Ambjörnssons syn på texter. Han nämner pliktskyldigast att medeltiden var en minneskultur (men kunde gott tagit till sig mera av Mary Carruthers böcker i ämnet), men läsaren får lätt den uppfattningen att de antika texterna vandrade ograverade genom seklerna, inramade av tydligt avskilda kommentarer och ordförklaringar. Också detta är en förenkling som underlåter att påpeka hur exempelvis översättandet var ett sätt att både inkorporera antika texter, och - viktigare - ett sätt att problematisera nuets förhållande till det förflutna. Här finns nyanser och tankeformer som borde stå högt på en idéhistorikers agenda.

Tack vare arbeten av exempelvis forskare som Alistair Minnis, Brian Stock, Rita Copeland eller Lee Patterson, är medeltiden inte längre vad den har varit. Den problematisering som dessa (och många andra) inlett, borde åtminstone påtalas i en handbok anno 2002. Rimligen borde den också prägla framställningen.

Idéhistoria

Claes Wahlin