ÅSIKT

Politiken är tillbaka

Gunder Andersson ser raseri och klara ställnings-
taganden på filmfestivalen

1 av 3
”Sweet sixteen”.
KULTUR
Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.

Länge talades det tyst

om det autraliensiska samhällets behandling av urbefolkningen aboriginer. På senare år har en ändring skett. Nu är den historien och den kvardröjande rasismen även ett tema på filmduken.

I Rabbit Proof Fence (regi Philip Noyce) är tiden 1930-tal. Barn med vita fäder och mödrar som är aboriginer rövas från sina hem och sätts i militärt organiserade läger med baktanken att de senare ska gifta sig "vitt", varvid de aboriginska dragen ska utplånas. Detta enligt grundtanken att dessa, genetiskt sett, är mindre dominanta än de vita. Denna rasistiska verksamhet pågick till 1970.

I Philip Noyces film möter vi tre systrar, nio till fjorton år, som flyr från lägret för att ta sig hundra mil över kontinenten hem till mamma.

Titeln syftar på ett tusentals mil långt kaninstängsel som de följer för att hitta rätt. Filmen formar sig till en bitvis dramatisk och rörande - om än lite långtråkig - australiensisk Barnen från Frostmofjället, där snön ersatts av öken och milsvida öde hedar. Men barnskådespelarna är duktiga och landskapet åtminstone ibland lockande som en turistbroschyr.

En rasande attack på den kvardröjande rasismen möter man i Paul Goldmans Australian rules. Den utspelar sig i en landsortshåla där det lokala, rasmässigt blandade juniorlaget i rugby äntligen lyckats ta sig fram till mästerskapsfinalen. Den rätt blyge, vite grabben Blackie råkar avgöra matchen, men planens dominant är hans kompis, som är aborigin.

När priset till planens bäste ändå går till en vit spelare blir det en tändande gnista till raskravaller i vilka Blackies kompis blir skjuten av Blackies far.

Berättelsen kompliceras ytterligare av att Blackie sällskapar med kompisens syster och bryter alla tabun genom att gå på begravningen. Fadern förvandlas i den stunden från skenheligt ångerfull till en rasande våldsmaskin.

Han förkroppsligar därmed en brutalitet med historiska rötter, och för en ung generation med nya grundvärderingar finns bara ett alternativ: att lämna en miljö där det härskande vita samhällets gamla synsätt cementerats och rashatet sitter i väggarna.

Dessa två filmer är exempel på en trend som varit tydlig ett tag: politiken är tillbaka i filmen och med klara ställningstaganden.

Ett annat exempel är irländaren Paul Greengrass Bloody Sunday, berättelsen om vad som hände i Derry, Nordirland, den 30 januari 1972 när engelsk militär sköt vilt in i en Civil rights-demonstration. Filmad med handkamera och utan självklart berättarcentrum uppnås en skakande autenticitet som står dokumentären nära.

Att Greengrass tar ställning mot en kolonialmakt som löper amok är knappast något att uppröras över.

Och så har vi då gamle Ken Loach, vars Sweet sixteen med sedvanlig inlevelse skildrar de sociala villkoren för några ungdomar i Glasgows slum, med våld och knark och sönderslitna sociala relationer.

Helt lätt att följa otextad är den dock inte: här talas inte "the Queens English" precis, det mest begripliga är olika böjningsformer av "fuck".

Gunder Andersson