ÅSIKT

Lyssna till den 7 juli 2001!

Mikael Strömberg hör Jonas Bohlins tonsättning av utrikesnyheter och tv-tablåer

KULTUR
Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.
Jonas Bohlin.
Foto: SUSANNE SANDSTRÖM
Jonas Bohlin.

Under 60-talet föddes ovanligt många Jonas i Sverige. Här är en av dem, Jonas Bohlin, punkaren och styckaren på köttlagret som tänkte om och nu skriver noter för klassiska orkestrar.

Vi talar med varandra på telefon och efter bara någon minut har han avslöjat sig som tonsättare. Direkta känslor. Dramatik. Dokumentär inspiration. Det är ovanligt med så tydliga konstnärer.

Ta stycket Trakt med KammarensembleN till text av Katarina Frostensson (finns på cd:n Haunt, Phono Suecia PSCD 125). Pang på, slag mot trä, xylofon och block. Uppbrott och avbrott, söndriga klanger och en övergiven sopran som sjunger rätt ut i rymden. Och pang slut. Inte heller texten är särskilt munter: "Marken är täckt med grå astrar. Murarnas hjärnhud spänd."

Även senare kom det att handla om döden, i I saw it all. Dokumentärfilmaren Göran Olsson hade varit i Tjetjenien och intervjuat barnsoldaten Sula och fångat hans beskrivning av när han får ett gevär i sina händer och för första gången dödar en människa.

Jonas Bohlin berättar i boken 33 Nya Svenska komponister av Göran Bergendahl: "Jag försökte skapa en form av osäkerhet, med eterisk och vacker musik, som kontrasterade mot de här bilderna" Barnsoldatens röst, sopranen, står för barnet som försvann i och med att han sköt sin första ryska soldat""

Han skrev också filmmusiken till tv-succén Det nya Landet. Och det förlorade barnets röst skulle följa honom även in i projektet som nu presenteras: Sjunde juli - Medieoratoriet.

Idén är lika enkel som genial. Välj en dagstidning vilken som helst och skriv musik till innehållet. En dag i världen, sida upp och sida ner. Just den dagen med allt vad den innebär av tragikomik. Författaren Torbjörn Elensky sträckte ut handen i pappersinsamlingen och fick fatt i Dagens Nyheter den sjunde juli år 2001 med Sissela Kyhle på förstasidan. Redan här kunde man ana nyhetstorka. Som en brutal redaktör bytte han ändå inte tidning utan började att sålla ord och öden ur flödet av födslar, krig, börskrönikor, kontaktannonser, väderleksprognoser... ungefär som när en dokumentärfilmare råklipper sitt material.

Av dagen då ingenting och allting hände har sedan Jonas Bohlin skrivit ett konceptuellt musikstycke som formmässigt följer den liturgiska kyrkoordningen med rötter i skapelse- och passionsberättelserna. Och det har sina skäl, en dags nyheter i tvärsnitt skapar både friktion med det bibliska, samtidigt som dagstidningen lätt upphöjs till var mans bibel.

Åtta huvudsatser fick oratoriet. För när man bläddrade i tidningen insåg man att den innehöll allt från genomarbetade reportage om världens 20 miljoner föräldralösa barn till tvivelaktiga hälsokostannonser.

Det börjar i världens mest utbredda kallprat, vädret. Därefter ett instrumentalt intro som följs av en katalogaria med bildframkallande musik, över en tevetablå med amerikanska långfilmer. I vetenskapsavsnittet möter oss ett exakt tonspråk (med små klacksparkar till de polisiära krafter från 60-talet och framåt som vill förbjuda durackord!) Det handlar om amatörforskare som stirrar ut i rymden efter nya nebulosor.

Dödsdelen går i passacaglialiknande stil med tydlig baslinje; "vår älskade", "vår saknade", memoriam och runor. Följt av ett recitativt parti som kretsar kring texten om föräldralösa barn. Politiken representeras av en baryton som broderar ut hur det är att vara politiker. Följt av en liten räntehöjnings-duett.

Så ett hallucinatoriskt konsumentavsnitt som drunknar i prylar och hälsokostartiklar. Kulturkonsumenten tvingas uthärda ett kulregn av "kulturevenemang" och snart börjar vi närma oss kontaktannonserna där en mezzosopran tom och ödsligt vacker sjunger en mängd superlativer om sig själv.

Oratoriet avslutas med sångare som vittnar om bosniska krigsoffer. "Tusentals och åter tusentals"... "Tusentals och åter tusentals"... Inalles blir det tre musikstilar; sorglig dödsmusik, uttrycksfull modernism och en mera kontemplativ repetitionsmusik. Musiken kröker och skapar spänningar mellan den yttre, tyngre oratorieformen och det flyktigare, mediala innehållet.

Kom och lyssna på hur dagstidningens bräckliga demokratibegrepp - "Ge folk vad folk vill ha"- har blivit religion. Och tvärtom!

Musik

Mikael Strömberg