ÅSIKT

Skärpning! Filmurvalet är för ojämnt!

Gunder Andersson sammanfattar Stockholms filmfestival

1 av 3
"The Good Girl."
KULTUR
Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.

Förr fick Stockholms filmfestival kritik för att den innehöll för mycket våldsfilm. Det gäller inte längre. I årets upplaga fanns tvärtom en hel del komedier och "feel-good" från olika kontinenter. Sammanfattningsvis gäller ändå att kvaliteten är för ojämn för den stora kostymen och den rätt pretentiösa framtoningen.

Tävlingsklassen (där Gaspar Noés Irréversible vann, min favorit var den irländska Bloody Sunday) höll som sig bör hyfsad klass. I övrigt var det alltför ofta en skärande diskrepans mellan programtidningens säljbudskap och det man faktiskt fick se.

Den franska Demonlover (regi Olivier Assayas) kallas IT-thriller och handlar om handel med rättigheter till sexsajter på internet. En lovande början övergår i att dubbel- och trippelagenter slår knut på sina lojaliteter och åskådaren antar gestalt av frågetecken.

Sexhandel var det också i kanadensaren Thom Fitzgeralds The Wild Days. Miljön ett Budapest som drunknar i dvd-kolorit, liksom filmens handling.

Den iranska Iranian Spread (regi Kianoosh Ayyari) berättar om hur en falsk 1000-tomanersedel vandrar ur hand i hand. Denna gobelängartade historia, som ger ett tvärsnitt av iranskt liv, blir ändå enerverande tjatig och förutsägbar.

Smoking Room av spanjoren J.D. Wallovits sades handla om några rökares kamp för sina mänskliga rättigheter på ett USA-ägt företag som vill införa amerikansk renlevnadsstil. En film som dränks i ett Niagarabubbel av envetet babbel och helt verkar sakna manus.

John Malkovichs thriller The Dancer Upstairs, om en polismans jakt på en gerillaledare i Latinamerika (förebilder: Mexico, Peru) är hyfsat bra, med poetisk bildspråk och bra skådespeleri. Visningen saboterades delvis av att kopian var spansktextad, vilket störde ens förmåga att uppfatta replikerna, men framför allt att halva dialogen var oöversatt spanska. Något som gjorde hela upplösningen oklar.

Till ljuspunkterna måste räknas Miguel Artetas The Good Girl, en american independentfilm om en ung kvinna som blir sitt trista livs egen livsdramaturg. Via den ena lögnen efter den andra hamnar hon i omöjliga valsituationer som det blir allt svårare att ta sig ur. Rakt och lugnt berättad, utan hollywoodsk komediflåsighet.

Riktigt skojig var också thailändaren Pen-Ek Ratanaruangs Mon-Rak Transistor, en gammal hedervärd melodram som i starka färger fläskar på med hela känsloregistret till sång och musik.

Att avslutningsfilmen 8 kvinnor (regi Francois Ozon), med en massa superstjärnor, skulle väcka applåder var väntat. Det är en höjdarrulle och finns på repertoaren före jul.

Annars applåderas det nästan aldrig i Stockholm, i motsats till i Göteborg. där alla filmer får applåder. Å andra sidan: i år fanns det tyvärr alltför ofta inga skäl till större ovationer.

Gunder Andersson