ÅSIKT

En godkänd arab

Edward W Said återser en gammal bekant: Kanan Makiya - en samvetslös karriärist som vill ta över efter Saddam Hussein

KULTUR
Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.
Kanan Makiya alias Samir Khalil, mannen som vill efterträda Saddam Hussein.Foto : BARRY CHIN
Kanan Makiya alias Samir Khalil, mannen som vill efterträda Saddam Hussein.Foto : BARRY CHIN

Den strida strömmen av rapporter, läckt information och desinformation om USA:s hotande krig mot Saddam Husseins diktatur i Irak fortsätter att intensifieras. Det är emellertid omöjligt att veta hur mycket av detta som utgörs av en skickligt utformad psykologisk krigföringskampanj mot Irak, och hur mycket som är offentligt famlande av en regering som är osäker på vilket steg den ska ta härnäst. I vilket fall som helst tycker jag det är lika möjligt att tro att det kommer att bli krig som att det inte kommer att bli det. Med tanke på den markerade dunkelheten i George W Bushs tänkande är dennes verkliga avsikter svåra att avläsa. Men det råder inget tvivel om att hela världen är bekymrad - ja, djupt oroad - över det katastrofala kaos som kommer att bli resultatet av ännu en Afghanistanliknande bombkampanj mot det irakiska folket.

Men det finns ett inslag i den mediala flodvågen av åsikter och fakta som är mycket oroande i sig självt - och det är de många artiklarna om hur Irak efter Saddam ska se ut. En sådan artikel som jag skulle vilja diskutera ingår uppenbarligen i en pågående kampanj av exilirakiern Kanan Makiya för att lansera sig själv som landsfader för vad han kallar ett "icke-arabiskt" och decentraliserat Irak efter Baathpartiets avlägsnande från makten.

Nu är det ju uppenbart för var och en som bryr sig det allra minsta om detta rika och förut välmående lands vedermödor att åren med Baathpartiet vid makten har varit katastrofala, trots regimens tidiga program för ekonomisk utveckling och uppbyggnad. Så det är inget att orda om att man försöker föreställa sig hur Irak skulle kunna se ut om Saddam störtas antingen genom en amerikansk intervention eller genom en inhemsk statskupp.

Makiya har bidragit till denna uppgift en längre tid, både i etern och i kvalificerade tidskrifter där han ges en plattform för att uttrycka sina åsikter, vilka jag strax ska tala om. Vad som emellertid inte har framgått klart är vem han är och vad han har för bakgrund. Jag tror det är viktigt att känna till dessa saker, om så bara för att kunna bedöma värdet av hans bidrag och för att bättre förstå vad som är särskilt utmärkande för hans tankar och idéer.

När jag först lärde känna honom i början av 1970-talet var Makiya nära knuten till Demokratiska folkfronten för Palestinas befrielse. Som jag minns det var han arkitekturstuderande vid MIT, men han sade nästan ingenting vid de tillfällen jag träffade honom. Sedan försvann han ur sikte, eller snarare ur mitt synfält. 1990 dök han åter upp under namnet Samir Khalil, författare till en rosad bok med titeln The Republic of Fear, vilken beskrev Saddam Husseins välde med åtskilligt av skräck och dramatik. The Republic of Fear var en av de medialt uppmärksammade böckerna vid tiden för det första Gulfkriget, och den hade tydligen skrivits - enligt en inställsam intervju i New Yorker - medan Makiya var tjänstledig från sitt arbete i faderns arkitektfirma i Irak. Han medgav i intervjun att Saddam på sätt och vis indirekt hade finansierat skrivandet av boken, även om ingen anklagade Makiya för att kollaborera med en regim som han uppenbarligen avskydde.

I sin nästa bok, Cruelty and Silence, gick Makiya till angrepp mot arabiska intellektuella som han anklagade för opportunism och bristande moral därför att de antingen hyllade olika arabiska regimer eller höll tyst om de olika regeringarnas övergrepp mot sina egna befolkningar. Makiya sade naturligtvis ingenting om sin egen tystnad och medbrottslighet på den tiden han själv gynnades av den irakiska regimens frikostighet, även om han självklart hade rätt att arbeta för vem han ville.

Men han sade de grövsta saker om sådana som Mahmoud Darwish och undertecknad, och anklagade oss för att vara nationalister och för att stödja extremism och, i Darwishs fall, för att ha skrivit ett ode till Saddam.

Det mesta av vad Makiya skrev i sin bok var, enligt min uppfattning, vämjeligt, baserat som det var på fega insinuationer och feltolkningar, men boken åtnjöt naturligtvis viss popularitet eftersom den bekräftade den västliga bilden av araber som skurkaktiga och sjaskiga konformister. Det verkade inte spela någon roll att Makiya själv hade arbetat för Saddam eller att han aldrig hade skrivit någonting om de arabiska regimerna förrän The Republic of Fear publicerades, det vill säga inte förrän han hade lämnat Irak och var färdig med sitt arbete där.

Han hyllades här och där i Amerika som en modig samvetsman som hade trotsat de arabiska intellektuellas självcensur, men detta beröm östes oftast över Makiya av personer som inte kände till det faktum att Makiya själv aldrig skrev något i ett arabiskt land eller att det lilla han lyckades prestera hade skrivits i skydd av en pseudonym och en välbärgad, riskfri tillvaro i väst.

Frånsett sina två böcker och en artikel som uppmanade den amerikanska administrationen att ockupera Bagdad under det första Gulfkriget hördes Makiya i stort sett inte av efter det. Fram till dess att Bushadministrationens kampanj mot Irak bröt ut för några månader sedan hade Makiya inte sagt mycket om kriget mot terrorismen, händelserna den 11 september eller kriget i Afghanistan. Jag minns emellertid mycket väl att jag i slutet av sommaren råkade höra en radiointervju med honom där han för första gången presenterades som ansvarig för en grupp inom det amerikanska utrikesdepartementet som höll på att planera för hur Irak skulle styras efter kriget och efter Saddam.

Den mest kompletta versionen av hans planer för Irak efter en amerikansk invasion, vilka utformats inom ramen för hans nuvarande anställning på USA:s utrikesdepartement, återfinns i novembernumret av Prospect, en bra liberal brittisk månadstidskrift som jag prenumererar på. Makiya inleder sitt "förslag" med att lista de häpnadsväckande antaganden som ligger bakom hans argument, varav två nästan per definition är otänkbara.

Det första är att "avsättandet" av Saddam inte ska föregås av ett bombkrig. Makiya måste ha befunnit sig på planeten Mars för att kunna föreställa sig att det i händelse av krig inte skulle genomföras ett massivt bombangrepp trots att varenda plan för regimföränd-ring i Irak som blivit offentlig uttryckligen har slagit fast att Irak ska bombas skoningslöst.

Det andra antagandet är lika fantasifullt, eftersom Makiya i strid med all bevisning tycks tro att USA är intresserat av att åstadkomma demokrati och nationsbyggande i Irak. Varför han tror att Iraks situation liknar Tysklands och Japans efter andra världskriget (som båda återuppbyggdes som ett led i det kalla kriget) begriper jag inte; för övrigt nämner han inte en enda gång det faktum att USA har bestämt sig för att störta den irakiska regimen på grund av landets oljetillgångar och därför att Irak är fiende till Israel. Han börjar således med att göra befängda antaganden som står i direkt motsättning till välkända fakta.

Utan att låta sig avskräckas av sådana oviktiga överväganden ångar han på. Irakierna vill ha federalism, säger han, i stället för en centraliserad regering. De bevis som han anför för detta påstående är ganska försumbara. Var federalismen som system ska komma från (annat än från hans skrivbord på State Department) bryr han sig inte om att förklara. Uppenbarligen planerar han för att den ska tvingas igenom utifrån, även om han för fram det i stort sett ogrundade påståendet att "alla" är överens om att federalism i Irak bör bli resultatet. Detta "innebär att makten decentraliseras från Bagdad till provinserna", förmodligen genom ett penndrag av general Tommy Franks.

Man kunde tro att Jugoslavien efter Tito aldrig existerat och att detta tragiska lands federalism var en fullständigt framgång. Men Makiya är så uppfylld av sina åsikter och sin roll som majestätsliknande statsteoretiker att han helt enkelt ignorerar följdverkningar, historia, befolkning, minoritetsgrupper och verkligheten överhuvudtaget för att kunna föra fram sina löjligt osannolika argument. Detta är naturligtvis exakt vad USA:s regering vill ha, det vill säga diverse arabiska intellektuella som inte är ansvariga inför någon och som manar på USA:s militär att starta krig samtidigt som de låtsas att detta ska skapa "demokrati" i Irak helt i strid med Amerikas verkliga syften och dess faktiska historiska praktik. Makiya tycks inte ha hört talas om USA:s förödande interventioner i Indokina, Afghanistan, Central-amerika, Somalia, Sudan, Libanon och Filippinerna, eller att USA för närvarande har militär närvaro i omkring 80 länder.

Det är svårt att veta om man ska skratta eller gråta åt Makiyas poserande. Detta är en man utan någon dokumenterad erfarenhet av politiskt arbete, eller ens av medborgarskap. Han befinner sig mellan länder och kulturer utan något synligt engagemang i någonting (utom sin uppåtgående karriär), och han har nu funnit en tillflyktsort djupt inne i den amerikanska administrationen som han använder för att underblåsa sina enastående spekulativa fantasier.

För att vara en person som har predikat om intellektuellt ansvar och självständigt omdöme för sina likar erbjuder han själv inte något exempel på vare sig det ena eller det andra. Tvärtom. Uppflugen på en predikstol och befriad från all ansvarsskyldighet förefaller han nu tjäna en herre som har betalat honom väl för hans tjänster - på samma sätt som han tidigare anlitades av Saddam - och för hans flexibla samvete.

Det är för mig obegripligt att Makiya kan tillåta sig så mycket skenhelighet och fåfänga, men varför skulle han å andra sidan inte göra det? Han har aldrig deltagit i någon offentlig debatt med någon av sina irakiska landsmän, han har aldrig skrivit för en arabisk publik, aldrig kandiderat till ett ämbete eller till någon som helst politisk roll som kräver personligt mod och engagemang. Han har antingen skrivit under pseudonym eller angripit människor som inte haft någon möjlighet att svara på hans ärekränkningar.

Det är sorgligt att Makiya implicit låter förstå att han själv är det framtida Iraks röst. Och att tänka på att tusentals liv redan har förlorats på grund av hans beskyddares grymma sanktioner och att många fler liv kommer att utsläckas genom den elektroniska krigföring som George Bushs regering kommer att utsätta hans land för. Men denne man berörs inte av detta. Blottad på såväl medkänsla som verklig förståelse pladdrar han på för en angloamerikansk publik som tycks nöjd med att till slut ha hittat en arab som uppvisar lämplig respekt för deras makt och civilisation, utan att fästa avseende vid den roll Storbritannien spelade i den imperialistiska styckningen av arabvärlden eller den skada USA tillfogat araberna genom sitt stöd för Israel och för de arabiska diktaturerna.

Makiya är i sig själv ett övergående fenomen. Han är emellertid ett symptom på flera saker samtidigt. Han representerar den intellektuelle som blint tjänar makten; ju större makten är, desto mindre tvivlar han. Han är en fåfäng man utan medkänsla, en som inte har någon påvisbar medvetenhet om mänskligt lidande. Saknande stabila principer eller värderingar är han typisk för de cyniska antiarabiska hökarna (såsom Richard Perle, Paul Wolfowitz och Donald Rumsfeld) som fyller upp Bushadministrationen. Den brittiska imperialismen, Israels brutala ockupationspolitik eller USA:s arrogans uppehåller honom inte ett ögonblick. Värst av allt är att han är en pretentiös och ytlig man som inbillar sig att han är klok samtidigt som han dömer sitt eget folk till ännu mer lidande och umbäranden.

Edward W Said