ÅSIKT

Hej alla barn nu blir det barnprogram,

ARNE HÖÖK granskar SVT:s storsatsning

KULTUR

Hej alla barn nu blir det barnprogram,

Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.

nu ska vi se vad tant Juttan tar fram:

Titta, det bidde en barnkanal

– politiskt korrekt och heldigital!

Vi var nog några hundratusen mammor och pappor som blev glatt överraskade när Sveriges Television släppte nyheten om Barnkanalen i fjol. Äntligen ett alternativ till det myckna skräp som TV 3, Kanal 5, Nickelodeon, Cartoon och andra helkommersiella kanaler spritt framför ungarna under åren.

Äntligen en rejält offensiv satsning från den ång-tv vi lärt oss lita på – och en satsning på barnen! Förmodligen började många envisa tvivlare till sist inse vad digital tv ger för möjligheter.

Allra gladast var vi nog veckorna före jul, när SVT återkommande körde en trailer för Barnkanalen i vanliga analoga sändningar. Pippi Långstrump, Emil i Lönneberga, Beppes gonattstund, Saltkråkan – det bästa av det bästa rullade över rutan.

Nu, en vecka efter starten, vet vi att det inte blev fullt så storartat.

Pippi och Emil låter vänta på sig, och vi har fått hålla tillgodo med annan, inte riktigt lika välhållen skåpmat: professor Balthazar, Doktor Krall (mer om honom senare), bilen Brum, clownen Manne, medeltidsserien Salve och Enid Blytons Vi fem, för att ta några exempel. Barnkanalen har åtagit sig att sända över 2 200 timmar om året, från halv sju på morgonen till sex på kvällen, fem dagar i veckan. Det är en mångdubbling av det hittillsvarande barnutbudet i SVT. Arkivets bästa inköpta bitar räcker förstås inte hur långt som helst. SVT:s egna produktioner har heller inte alltid varit i den toppklass vi gärna vill minnas (Testa själv – hur många av de runt 40 julkalendrarna kommer du ihåg?) Annat lär i dag kännas tröstlöst omodernt.

Jag hoppas till exempel att mina barn slipper Ville, Valle och Victor, Televinken och Andy Pandy.

Det är ändå inte illa pinkat av Jutterström och Co. Nya inköp, som modernt animerade tjejserien Angela Anaconda och mysterierna i Arkiv Zack lättar dammlagret över Balthazar och Manne. Interaktiva Twebby och någorlunda unga nya programledare håller sändningarna på plats i rätt årtionde. Brittiska dockserien Tweenies är däremot en plåga, en hysterisk symfoni av politisk korrekthet där de apliknande barnen spelar lyckohjul om huruvida de ska sjunga eller måla – och givetvis blir alla lika glada vad som än dyker upp.

Föga trovärdigt.

Detta dock ur vuxet perspektiv – jag noterar med förtjusning att det min nioåriga dotter gillar bäst är det jag själv tycker är allra sämst, den tecknade Mr Bean. Nivån på den är inte alls högre än Nickelodeons dussinvaror.

När jag en av mellandagarna smyger mig på dottern och hennes ett år äldre killkusin framför tv:n är det också den kanalen de själva valt. Det usla, genomkommersiella alternativet till SVTs jättesatsning.

Det är inte så konstigt om man tänker efter hur SVT lanserat Barnkanalen. I de drösar pressmeddelanden som gick ut inför starten finns inte en rad om hur skitkul barnen kan ha om de bänkar sig framför tv:n 06.45 och äter hela menyn fram till 18.00.

Istället är ledorden ”alternativ” (till de kommersiella kanaler som sänt på detta vis i många år), ”trygghet” (inget våld, politiskt korrekt, de snälla vinner jämt) och ”kvalitet” (på SVT gör vi de bästa barnprogrammen i världen). I den trailer som skulle sälja in idén visades genomgående de program vi som vuxna minns med mest värme. Men hur kul var det att som 10-åring se gamla repriser av stendöda Humle & Dumle? Och hur kul har en nioåring i dag åt kultförklarade Tårtan eller Doktor Krall? Jag är också, som vuxen, vän av Tårtan, men har alltid undrat om serien verkligen var så uppskattad av dem som var barn när den sändes.

Interaktiviteten i Barnkanalen innebär bland annat att tittarna (barnen) ska kunna önska sina favoriter i repris via internet. SVT säger själva att det företrädesvis är föräldrar födda på 60-70-talen som önskar. Barbapappa står högt på listan. (Ingen har önskat Vilse i pannkakan när detta skrivs.)

Ju mer man tittar på och läser om Barnkanalen, desto tydligare blir bilden att satsningen inte i första hand är gjord för barnen. Ta sändningstiderna – vardagar mellan 06.30 och 18.00. 80 procent av den tiden befinner sig barnen på dagis eller i skolan. Jag vågar påstå att en överväldigande majoritet av personalen där, trots nedskärningar, helst ser att barnen gör något annat än tittar på tv. Oavsett kanal.

Helger och sommarlov sänder Barnkanalen inte alls.

Tänker man istället tanken att Barnkanalen är gjord för föräldrarna faller bitarna bättre på plats. Ensamma mamman som skämts för att ungarna bor vid skit-tv-program halva dan kan lätta sitt hjärta – nu är det kvalité i rutan.

Stressade morsor och farsor får ett seriöst alibi för att slänga störiga barn framför tv:n morgon och eftermiddagar. Sura tv-recensenter som jag får chansen att återuppleva tryggheten i Fablernas värld och tänka att fan vad mycket bra de gjort på SVT ändå.

Oavsett hur SVT resonerat kvarstår ändå ett pedagogiskt problem för ett public service-företag som drar igång en Barnkanal. Tyvärr finns ju inga barn som har behov av tv tolv timmar om dagen veckan lång. Det finns inte en anständig förälder i Sverige som vill att ungarna ska bosätta sig framför tv:n, inte ens om SVT haft förmågan att fylla tablån enbart med Astrid Lindgren-filmatiseringar.

Vad SVT skapat är helt enkelt barnvakten som ingen egentligen vill ha, fast bättre klädd än konkurrenterna. Anställningen är också vältajmad, i februari startar jätten Disney sin barnkanal i Sverige.

Det är i det här sammanhanget förstås taskigt att påpeka att SVT satsar enorma summor på övergången till digital-tv, och att det hittills varit ett massivt fiasko – få har köpt boxen och bara 16 procent av licenshavarna har tillgång till barnblocket. SVT 24 lockar i stort sett inga tittare alls. Barnkanalen är det stora, tunga trumfkortet när SVT vill försäkra sig om sin ledande plats i Tv-sverige även i framtiden.

”Vi har relativt stora förväntningar på att kunna konkurrera med de kommersiella kanalerna. Hade vi inte det skulle vi inte starta kanalen”, sa Veronica Hedman, projektledare för Barnkanalen, före jul till Pressens mediatjänst.

Företaget och konkurrensen först alltså, med barnen som slagträ.

Hå och hej, sa Farbror Frej.

Arne Höök