ÅSIKT

Våld och väckelse

Essä: JIHAD av Ahmed Rashid

KULTUR
Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.

”Centralasien, som består av republikerna Kazakstan, Kirgizistan, Tadzjikistan, Turkmenistan och Uzbekistan, är i det närmaste förutbestämd att bli nästa globala slagfält.”

Citatet är hämtat ur boken Jihad och är värt att ta på största allvar. Författaren Ahmed Rashid slösar nämligen bara med sitt oerhörda kunnande, inte med enkla spekulationer eller krigsmånglande.

Rashid skrev den första kvalificerade analysen av al-Qaida. Den stod att läsa i Foreign Affairs, långt före 11 september. Hans studie om talibanerna och Afghanistan var på en gång journalistiskt elegant och vetenskapligt gedigen.

Boken om Centralasien och dess militanta islam konstrueras med Rashids traditionella metoder och oemotståndliga pedagogik. Historien måste klarläggas, från de centralasiatiska krigarna, Djingis Khan, imperiebyggaren Timur Lenk till Stalin och Bill Clinton.

Geopolitiken utreds: Sidenvägen som förbindelse mellan Europa och Kina och som handels-och kunskapsförmedlare. Det stora spelet mellan Ryssland och England om makten och hegemonin i området. Stalins uppstyckande av länderna och USA:s förvandlande av dem till oljeleverantörer och militärbaser.

Rashid undervisar om den religiösa utvecklingen. Sufismens styrka på landsbygden. Drömmarna i städer och akademier om det nya osmanska kalifatet. Den våldsamma religiösa väckelsen efter Sovjetimperiets fall. Tusentals moskéer byggdes på några få år.

Ibland kan man misstänka att Rashid, viktig medarbetare i Far Eastern Economic Review, skriver med marxistisk ansats: ekonomisk och social bas. Ideologisk överbyggnad.

De ekonomiska och sociala villkoren för dagens centralasiatiska republiker bestäms till stor del av det koloniala arvet från Sovjettiden. Stater och länder styckades hänsynslöst som en gång i Afrika. Folk deporterades, ryska utsända tog makten, religionen förtrycktes och ekonomin bands till de sovjetiska behoven av råvaror och billig arbetskraft.

När Sovjet föll spred sig en väldig religiös våg över länderna. De etniska konflikterna slet sönder länderna och förhållandet dem emellan, ungefär som på Balkan. Många tiotusentals människor dödades. I Tadzjikistan beräknas inbördeskriget ha krävt 50 000.

Den religiösa frigörelsen kolliderade med republikernas politiska struktur. Gamla kommunister styrde, ängsliga för att ha övergivits av Sovjet och ständigt beredda att slå ned varje försök till organiserad religiös verksamhet eller, värre, religiöst uppror.

Många av republikernas manliga medborgare hade skickats som sovjetiska soldater till Afghanistan. Där fick de nära relationer till den afghanska befolkningen och kom att stödja kampen mot ockupanten. Många radikaliserades religiöst. Det tydligaste exemplet är Juma Namangami, som bildade IMU, Uzbekistans islamska rörelse. Från olika cent-ra, främst i den väldiga Ferganadalen, har han lett uppror och militära attacker mot främst Uzbekistan. Han samarbetade nära med talibanerna och med Usama bin Ladin. Till betydande del tycks hans rörelse finansieras via smuggling och knarkhandel. IMU rekryterar bland ungdomarna från de religiösa skolorna också i Pakistan och Saudiarabien. I motsats till en annan radikal muslimsk rörelse HT, som är tämligen reformistisk och tror på kalifatet, så tycks IMU ha en mer diffust upproriskt fundamentalistisk syn. Namangami jämförs med Che Guevara. Märkligt nog har han delvis stöd från Ryssland, som skött om hans och hans soldaters transporter till Afghanistan.

Än en gång finns, skriver Rashid, Centralasien mitt inne i det stora politiska spelet, där huvudrollerna sköts av USA, Ryssland och Kina. Birollerna av Saudiarabien, Iran, Afghanistan, Turkiet och Pakistan. Bakom de tre storas överenskommelse att trygga de centralasiatiska republikernas integritet finns ytterst skiftande motiv. Kina vill inte ”smittas” av uppror från centralasiatiska minoriteter som också finns i det stora väldet. Ryssland vill bygga gränser mot islam och kopplar samman tjetjeners uppror med centralasiatisk fundamentalism. USA har sitt självklara intresse i oljan och den är så åtråvärd att den stora demokratin ingår militärt partnerskap med Uzbekistan, styrt av den gamle kommunisten Islam Karimov, som utplånat all opposition, störtat sitt land i ekonomisk misär och packar fängelserna med politiska fångar. Fast han upplät villigt baser för USA:s krig mot Afghanistan och tar gärna emot militär rådgivning för att enklare krossa oppositionen. Europeiska utvecklingsbanken har groteskt nog beslutat förlägga nästa stora möte till Karimovs land.

Rashid gör mot slutet av boken ett slags ansvarsfördelning: ”Den verkliga krisen i Centralasien finns hos statsapparaterna, inte hos dem som gör uppror”.

Och som han också påpekar: Jihad, stora Jihad, betyder inte krig och våld utan ”sökande inåt. Strävan efter en moralisk disciplin och ett engagemang i islam och i politiskt arbete”.

Essä

Olle Svenning