ÅSIKT

Var är visionerna?

JOHAN EHRENBERG och STEN LJUNGGREN hävdar att en annan politik är möjlig

KULTUR
Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.

Arbetarrörelsen verkar ha tappat tanken om att en annan värld är möjlig. Det man har kvar inom s och v är en vilja att minska klyftorna (fast man i själva verket ökat dem), alltså en något trevligare värld, färre tiggare på trottoarerna och färre Porschebilar på gatorna. Socialliberalt och fint. När Gudrun Schyman i valintervjuerna skulle ange ALTERNATIVET till kapitalismen blev det pinsamt tyst. Inte ens ett så enkelt krav som att de anställda ska få ta över företag som hotar med nedläggning gick att fastslå.

När Göran Persson nån gång får samma fråga blir svaret att löntagarna måste köpa mer aktier.

Men ingen politik klarar sig utan visioner.

Det räcker inte att hanka sig fram som administratörer, leverera de lagar och regler som ekonomin behöver för att fungera. Arbetarrörelsen blir då lika utrotningshotad som socialistpartiet i Frankrike eller det gamla kommunistpartiet.

I grunden handlar detta om att varken s eller v längre ifrågasätter det privata kapitalägandet. Målet att avskaffa ”det privata ägandet av produktionsmedlen” (som bägges partiprogram skrutit med) är försvunnet.

Varför?

Vi tror att av de stora problemen är att man inte gjort upp med spöket planekonomi.

Planekonomi är i dag det enda alternativ vänsterkrafter presenterar mot en kapitalism där lönsamma industrier läggs ner, där miljardföretag byter ägare över natten och där tiotusentals sägs upp för att rädda en börskurs.

Även om man inte kallar det planekonomi utan ”samhälleligt inflytande” eller ”löntagarstyrd ekonomi” eller ”ekonomisk demokrati” så är det en planekonomi man lutar åt. Även den s-vänster som ännu finns kvar talar om ”ökat samhällsägande”.

Men att i dag säga att privatkapitalismen ska ersättas med planekonomi eller statsföretag är att tigga om stryk, resultatet blir att arbetarrörelsen säger sig vara är emot kapitalismens ”avigsidor” men inte för något annat.

Som socialister vill vi föreslå en annan väg. Det första steget är enkelt.

Ta avstånd från varje tanke på planekonomi.

Planekonomi är diktatur.

Planekonomi, där samhället ses som ett enda gigantiskt företag, är inte Marx idé utan skapades i Sovjet. Den fick totalt grepp om ekonomin när stalinismen tog över. Planekonomi är en liten politisk elits metod för att kontrollera den ekonomiska makten i ett samhälle. Planen är EXPERTSTYRD. Si och så många kilowattimmar el, si och så många ton stål och si och så många cyklar per år. Vill människor något annat får de vänta till nästa femårsplan.

Liksom kapitalismen är planekonomin framgångsrik för att skapa tillväxt.

Räknar vi BNP så var Sovjets utveckling i flera decennier bättre än USA:s. DDR var mot slutet rikare än Storbritannien i BNP per invånare. Sammanbrottet berodde mer på oförmågan att svara på människors behov och drömmar än på förmågan att tillverka robotar och skördetröskor.

Kapitalismen har en annan metod för att tillfredsställa människors behov. Kapitalisterna erbjuder sina varor via en marknad. För att få en säker avkastning tar de kontrollen över marknaden.

Microsoft försöker kontrollera alla datorer (och snart mobiltelefoner), oljebolag skapar karteller, svenska livsmedelsindustrin är en enda stor kartell som ger oss skyhöga matpriser och så vidare.

Storföretagen vill styra marknaden och de lyckas väldigt väl.

Om marknaden verkligen fick vara FRI så skulle Linux vinna över Microsoft. Då skulle miljöbilar krossat bensinbilen, då skulle kärnkraften aldrig ha existerat och då skulle dataspelen inte varit en miljardindustri utan en gratis internetekonomi ungdomar emellan. En fri marknad hotar inte schlagermusik, skvallertidningar eller hamburgare. Däremot ger den plats för annat också.

Marknaden måste vara fri.

Men hur blir en marknad fri? Jo, först när ALLA har FRI och JÄMLIK tillgång till den, först när alla har rätt att på samma villkor sprida sina varor och idéer på marknaden.

Det innebär alltså att en fri marknad är omöjlig så länge vi har privat ägande över produktionsmedlen. En fri marknad är omöjlig under börskapitalismen, så länge bara en procent av svenska folket äger och styr företagen.

En fri marknad är omöjlig så länge man kan missbruka och sälja andras idéer i form av ”patent”.

En fri marknad är omöjlig så länge man kan äga makten över distributionen och informationen.

Därför bör en fri marknad vara arbetarrörelsens mål, runt den kan vi bygga verklig demokrati.

Men? om inte företag, aktier eller patent ska ägas privat, vem ska då äga dem?

Staten? Arbetarna? Kooperativ?

Vårt svar är – ingen alls.

Ett alternativ till kapitalismen bygger i grunden på detta: INGEN ÄGER produktionsmedlen.

Makten över dem ligger istället hos människorna som använder dem.

Ta Volvo: det är idag värt miljarder. Det styrs av några amerikanska multimiljardärer som har rätten till allt det kunnande som finns i Volvo – och som har rätten att sälja eller kasta bort det.

Det de äger är människorna. Om Volvos alla forskare, administratörer och arbetare slutade i morgon vore företagen noll kr värt.

Men tänk om ingen skulle äga Volvo. Det innebär att de anställda styr, väljer ledning och inriktning. Att de lanserar sina varor på marknaden och möter människors behov. Om andra tillverkar trevligare, miljövänligare bilar måste de Volvoanställda ställa om. Och de KAN göra det eftersom ekonomin bygger på samarbete, inte utslagning.

Att ingen äger är det centrala. Om man vill förstå det idag är en kommun ett bra exempel. Kommunerna är en av de största ekonomiska krafterna i Sverige.

Men vem ÄGER dem, egentligen? Jo, alla medborgarna – det vill säga ingen.

Men hur blir det med småföretagen? Inget hindrar företagande. Det enda man inte kan göra är att sälja sig själv eller de anställda till andra. Politiken kan erbjuda räntefria lån för investeringar, rätten att starta företag för att presentera sina idéer på marknaden kan vara grundlagsskyddad. Att ingen äger hindrar inte enskilda att starta verksamheter. Tvärtom.

En vision om ett alternativ till kapitalägandet handlar alltså om att ta bort själva ägandet och ersätta det med självförvaltning.

Men sen då? Vi har demokratisk kontroll när det gäller arbetet. Men allt är ju inte varor, allt möts inte på en marknad?

Det är här politiken tar över. Alla de saker som vi anser ALLA måste ha rätt till, oberoende av sina egna prioriteringar, måste politiken styra och prioritera.

Vård, utbildning – men också kommunikationer. Det finns till exempel inget behov av en marknad för kollektivtrafik, den kan istället vara avgiftsfri och styrd av politiska beslut. Det finns på samma sätt ingen MARKNAD för teleoperatörerna. Telefonerna och tjänsterna kan marknaden hantera, men själva infrastrukturen blir billigast om den styrs politiskt och erbjuds alla gratis.

På samma sätt är en elmarknad bara ett påhitt för spekulationskapital, privata banker en absurditet.

Så var har vi hamnat? I en socialistisk vision där ägandet avskaffas, där en fri marknad styr produktionen och där politiken styr över våra grundläggande behov. Allt detta kan styras demokratiskt.

Visst, det är förenklat liksom alla visioner. Och nej, tankarna är inte nya (vilka tankar är det?).

Vår poäng är att den vänster och arbetarrörelse vi tillhör inte kommer framåt om man inte vågar avvisa planekonomin.

Och om man inte vågar diskutera en ekonomi utan ägande och med en fri marknad som metod.

I morgon ska vi diskutera ekologismen och miljörörelsens återvändsgränd som vision.

Johan Ehrenberg

Sten Ljunggren