ÅSIKT

...och vad sysslar de gröna med?

JOHAN EHRENBERG och STEN LJUNGGREN letar vidare efter visionerna

KULTUR
Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.

Om arbetarrörelsen saknar en vision om ett annat samhälle är frågan var man i så fall kan hitta den. Alternativet skulle möjligen kunna vara den gröna visionen. Miljöpartier och alternativa organisationers idéer handlar om småskalighet, decentralisering, ökad självförvaltning och kretsloppsekonomi. Regleringar och ekonomiska stöd ska med piska eller morot få företagen att ändra till grön inriktning. Det privata kapitalägandet ska inte förändras i grunden, däremot ska det spridas.

Den gröna visionen handlar därför mycket om skapa jämlikhet och bättre livsvillkor genom LÄGRE tillväxt. Vi ska producera mindre av onyttigheter och stoppa slitaget på jordens resurser.

Det är här vi tror att den gröna visionen hamnar i en återvändsgränd. Kan verkligen jorden räddas av att människorna gör mindre?

Och vem bestämmer vilka behov som är onyttiga?

Vem styr människans behov?

Av öststaternas planekonomi har vi lärt att behov sällan kan planeras. Människors drömmar och vilja till utveckling möts bättre av en fri marknad där varor och tjänster erbjuds människor utifrån vad de vill ha. (Hur tokiga saker det än må vara. Vill mänskligheten lyssna på Arvingarna så... varför inte?)

Vi tror på människans goda vilja. Erbjuds ekologisk mat på en fri marknad så föredrar alla den. Men det som gör att miljöslösande produkter äger marknaden är just att några få procent av västvärldens rika ÄGER och kontrollerar den. En grön vision som inte låtsas om det problemet blir kraftlös.

Medan arbetarrörelsen haft fackföreningarna, hot om strejk och politisk reglering som vapen i kampen mot ägarnas makt finns motmakten i den gröna visionen snarare hos den enskilde konsumenten. Genom aktiva val påverkar man i det lilla, genom gemensamma bojkotter påverkar man företagen.

Det är en metod som är lockande just för att den är så enkel. Sorterar jag soporna och köper kravkött så gör jag en del för en bättre värld. Miljövänlig energi ska växa genom konsumentval.

Problemet är att marknaden inte fungerar så länge kapitalägarnas behov styr produktionen. Konsumenten möter inte ett spektrum av val, han möter ett spektrum av LIKADANA produkter, alltså inget val alls. Konsumentens makt är begränsad av urvalet, det är svårt att aktivt välja det som BORDE finnas.

Om man ska förändra konsumtionen på en styrd och manipulerad marknad, måste man helt enkelt ha enorma resurser. Absurt nog är det ENKLARE att ändra världspolitiken genom globala rörelser än det är att ändra den lokala konsumentens marknad. Den förra kan skrämmas av protester, medan den senare istället styrs genom brist på verkliga val.

Miljörörelsen borde vara mycket större. Uppdraget är fantastiskt, rädda världen är budskapet och inom miljörörelsen finns många tänkare som har visat att det faktiskt är PRAKTISKT MÖJLIGT. I Sverige finns Stefan Ekman, som också varit rådgivare till Persson i tankarna kring ett grönt folkhem.

Ändå sker så lite. Vi kommer närmare katastrofen, inte längre från den.

En orsak är den gröna rörelsens ovilja att ta itu med frågan om ägandet och makten.

Varför produceras bilar som vi vet skadar oss och hotar vår överlevnad?

Varför bränns olja när INGEN säger att det är bra, varför försuras sjöar trots att alla förlorar på det. Och varför byggs fortfarande nästan alla hus som energislösande skokartonger?

Svaret är att ägarna av våra produktionsmedel tjänar MER på det. Här och nu.

Generellt är det alltid DYRARE att göra något bra än inte. Miljöbilen MÅSTE vara dyrare, det vill säga knäcka vinsten ett tag för den som satsar. Hållbara skor är dyrare att göra än plastdojor. Ekologisk mat ÄR dyrare än slaktavfallskorv.

Kapitalismen är inte långsiktig. Det är lönsammare med slöseri. Kapitalägarna är inte dumma, de gör det de ska, förmerar sitt kapital på snabbast möjliga sätt (och de som försöker göra det på ett annat sätt åker snart ut).

Den grundläggande tanken inom den gröna rörelsen – att miljöförstörelsen egentligen kan stoppas med förnuftsargument, genom att producenter övertygas och konsumenter kräver – är helt enkelt otillräcklig. Talar vi ekonomi påminner det om de keynesianska ekonomernas irritation över att ”makten” inte genomför det självklara som skulle gynna alla: höjd konsumtion. Oförnuft blir förklaringen till världens problem.

Men vi tror inte världen är oförnuftig.

Vi tror grundproblemet är att en liten elit äger världen och att vi andra accepterar detta ägande som något förnuftigt och bra.

En grön vision måste ta ställning till frågan om ägandet och makten om den inte bara ska bli ett Sörgården.

Det finns en grön vision om lokalsamhället – den självförsörjande lokala ekonomin – som är en reaktion på vänsterns tidigare planekonomiska tankar.

Om den verkligen genomfördes skulle den öka fattigdomen i världen eller förutsätta att vi skulle bli mycket färre människor på denna jord. Utan global (och därmed energikostsam) distribution av mat blir maten alltför knapp (och trist). Den miljard människor som är samlad i storstäder får det tufft.

Vi menar att den radikala rörelsen har allt att vinna på globaliseringen av handeln, informationen och ekonomin. Handel skapar utbyte av både tankar och ekonomi. Ska Syd bli rikare måste vi i Nord köpa deras produktion. Om barnarbetet ska försvinna måste vi betala de anställda i Indiens fabriker flera gånger mer. Ekologiska bananer från Malaysia som fraktas jorden runt med båtar är bättre för världen än dyra växthusodlade baner i lokalsamhällets gemensamma glashus.

Bakom tanken på lokalsamhällets idéer finns också tanken på knapphet när det gäller energi. Att inte slösa är bra, men vi är övertygade om att framtidens människor kommer att ANVÄNDA mer energi än vi. Med ett effektivt utnyttjande av de aldrig sinande energierna, jordvärme, sol, vind, vatten finns inget som talar för att mänskligheten skulle strunta i att göra livet och vardagen enklare genom höjd energikonsumtion. Det går inte ihop att å ena sidan tala om oändliga energikällor och å andra sidan hävda att vi måste odla maten lokalt.

De senaste tio åren har den gröna visionen i den praktiska politiken förvandlats till en stödpartirörelse. Såväl i Sverige, Tyskland som i andra nationer handlar den gröna politiken om mer eller mindre lyckad utpressning av socialdemokratin i profilfrågor. Ingenstans handlar politiken om det visionen om ett grönt samhälle egentligen lovar. Miljöpartiet har varit det mest extrema partiet när det gäller statskuldssaneringen i rädslan för att annars ”vältra över skulder på våra barn”. Trots att statsbudgeten haft ett överskott på 250 miljarder sedan 1998 har s-ledningen i grunden aldrig utmanats av den gröna rörelsen när det gäller nedskärningar, skattesänkningar eller bristen på miljösatsningar.

En märklig politik om man nu vet att världen är hotad av miljökatastrofer.

Vilka miljöinsatser hade dessa 250 miljarder kunnat innebära – i stället för att som nu bara vara vackra siffror i det land som hela tiden varit ett av EU:s minst skuldtyngda.

Eller, för att ta ett annat exempel: överskotten i statsbudgeten motsvarar kostnaden för att införa sex timmars arbetsdag – vilket kunde ha inneburit mycket i minskade sjukersättningskostnader.

Det finns ett djupt drag av demokrati i den gröna visionen – och det är viktigt. Politik och demokrati handlar om det egna agerandet, det egna ansvaret. Men sedan kommer man inte längre, eftersom det privata kapitalägandet står i vägen.

Om den gröna visionen kopplade samman visionen om makt över arbetstid, miljö och så vidare med makt över ägandet, om man diskuterade att ersätta det privata ägandet med ett gemensamt icke-ägande (se vår artikel i Aftonbladet i går) skulle påståendet om att en annan värld är möjlig bli både mer utmanande och möjligt.

Ja, hur motiverar en rörelse sin existens om den inte kan visa på faktiska resultat ELLER en genomförbar vision?

Ett svar är utanförskap.

Läser man ledande miljöpartister i Sverige, som Birger Schlaug, så finns det ett vi och ett dom i den egna berättelsen om politiken. DOM är en elit bestående av fackliga ledare, sossar och storföretagare. På sin sida har de en elit som styr medierna. Eliten, styrd av sitt särintresse, stoppar den gröna politiken.

Denna bild kan låta radikal (som när Schlaug i en krönika i ETC anklagar de fackliga ledarna för att vara ansvariga för kommunaltjejernas låga löner) – men miljöpartierna är ju en del av samma elit. Kommunallönerna beror framförallt på politiska nedskärningar, genomförda av s, v och mp.

Ett utanförskap som mer handlar om elitens girighet än om ekonomins funktionssätt och det privata kapitalägandets faktiska makt kan lätt slå tillbaka.

Här står vi idag.

S och v vill inte utmana ägandet längre. Avskräckta av planekonomins misslyckande står man utan alternativ till kapitalismen.

Den gröna rörelsen har aldrig gjort det. Istället försöker man gå bakåt i historien till lokalsamhället i sökandet efter en annan ekonomi.

Utan vision om något annat – utan att kunna peka på en annan möjlig ekonomi och demokrati – är det därför återtågets marsch de tillsammans administrerar.

Johan Ehrenberg

Sten Ljunggren

Författare till Ekonomihandboken

(Leopard), som kom i höstas.