ÅSIKT

Jan Myrdal: Skärpning, annars tar vi tillbaka det vi gav!

KULTUR
Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.

Nu diskuteras museerna. Men debatten spretar och bör hyfsas.

Alltså:

Jag börjar i det konkreta; det personliga. Jag är samlare. Men inte frimärkssamlare och inte som nordamerikanska miljardärer Rembrandt-samlare, utan jag samlar vad som på franska kallas vieux papiers. Gamla papper alltså. Tryck, tidningar, affischer. Skälet är dubbelt. Jag är intresserad av bilder och jag är överens med den store franske samlaren John Grand-Carteret som 1885 på tal om populärkulturens bildsyn påpekade att det som sysselsatte tecknarna i en viss tid ger oss möjlighet att lära känna de tankar vilka då styrde massornas öde.

Mina franska samlarvänner menar att det är fel att ge samlingar till bibliotek och museer.

– De missköter dem.

Visst har de rätt. Jag arbetade för tjugo år sedan med ”stack permit” i Library of Congress i Washington och nere i källaren bland det okatalogiserade på gamla Bibliothèque nationale i Paris och det jag då bevittnade var rätt ruggigt.

Men i Frankrike finns samlare. I Sverige hamnar gamla papper i papperscontainern. Alltså har Gun Kessle och jag skänkt samlingar till museer. Vanligtvis i samband med att vi ställt ut dem. Däribland vår – i det närmaste kompletta – samling André Gill till Nationalmuseum som saknade just den perioden. Till Folkens museum/Etnografiska lämnade vi tusentalet kinesiska affischer från kulturrevolutionen riktade till fattig- och lägre mellanbönder. Till Armémuseum skänker vi vår stora samling propagandaaffischer för krig och ockupation under de två världskrigen efter vår utställning där Att sälja krig som margarin nästa år.

Nationalmuseum litar jag ännu på. Men hur blir det med det vi skänkt till Folkens museum/Etnografiska?

Det intressanta med den affischsamlingen är att då bilderna skulle tala direkt till bybor var de i varje detalj exakta när det gällde redskap, bostäder, dräkter etcetera. Annars hade budskapet inte nått fram. Detta skulle – menade vi – i en framtid göra det möjligt för en ung doktorand att med hjälp av denna dokumentation från tidigt nittonhundrasjuttiotal forska vidare i den materiella kulturen

i dåtidens Kina. Också det politiska budskapet kunde naturligtvis diskuteras (det gjorde jag bland annat i katalogen).

Men det kostar att sköta en samling. Det behövs också fackkunskap. Men kommer med de pågående personalinskränkningarna någon att finnas som kan hantera den? (Per-Olow Leijon som för museets sida stod för arbetet kände ju förhållandena i Kina, hade därtill haft några av konstnärerna som lärare.)

Jag kan numera tänka mig att en framtida museiledning menar att det borde räcka med att ha kvar det hundratal affischer som ställdes ut i Stockholm och Köpenhamn och det hundratal som ställdes ut i Göteborg och Härnösand. De övriga åttahundra tar ju bara plats. De kunde säljas på auktion i London och för pengarna kunde man anställa någon nyutbildad och pigg allmänintresserad utställningsformgivare.

Då hade det varit bättre att vi skänkt samlingen till Musée d’Histoire Contemporaine i Paris. De är intresserade av ämnet.

Det gjorde vi ju faktiskt med en annan samling efter att ha ställt ut den på Kulturhuset; en från kinesiskt trettiotal. Vi hade tagit hem Bengt Göransson – som då var kulturminister – och bett honom ärligt svara på frågan om det fanns någon institution som kunde lova sköta och hålla samlingen tillgänglig. Det kunde han inte. Alltså gav vi den till Musée d’Histoire Contemporaine som hade den andra motsvarande samlingen i Europa och höll den tillgänglig för såväl forskare som intresserad allmänhet.

Det är med samlingar som med barn och hundar; den som inte kan sköta dem har ingen rätt att ha dem!

Jag menar att om inte kulturminister och regering klart säger ifrån att talet om att rensa bland museisamlingarna är byråkratmunväder så kommer ingenting längre att lämnas; det som är deponerat kommer att återtas. Det går då till institutioner i länder som kan sköta det.

Så till det mer allmänna. Jag känner inte igen det som professor Malmqvist (SvD 30/12 2002) skrivit om Östasiatiska. Under de senaste decennierna har Gun Kessle och jag där gjort tre utställningar (varit inblandade

i ytterligare några): Kampucheas heliga Angkor 1979 (den fotobok som också var utställningskatalog har just getts ut i Bangkok); Bortom berg och öknar. Tre kinesiska buddhistiska klipptempel 1991, Afghanistan i mitt hjärta 2001. Jag håller nu på med en annan till våren 2004. Sedan 1998 har jag därför i Tokyo på museer och med japanska samlarvänner – och här hemma i biblioteket – arbetat med en dokumentation med den krångliga arbetstiteln Specificiteten i den japanska populärgrafikens bildsyn från Edo-period till dagens Manga. (Utställningstiteln naturligtvis enklare.) För detta skall jag till Japan igen i vår i samband med bokutgivning och utställning där om fransk karikatyr 1830–1835.

Vad känner jag inte igen?

Att museet är stängt för ombyggnad vet jag. Den behövs. Att museet behöver mer pengar vet jag. Den förre chefen, Jan Wirgin, menade på sin tid att museet kanske helt måste stängas för besökare på grund av medelsbrist. Att Östasiatiska skulle överge sin uppgift att förmedla den stora konsten från Kina och Japan – samt Sydasien och Centralasien som också tillhör dess intresseområde – har jag inte hört talas om. Tvärtom.

Men här finns en allmän oro. När jag första gången hörde talas om världskulturmuseet verkade tanken bra. Göteborg behövde ett nytt museum då det gamla etnografiska stängdes. Att de olika museerna kunde samverka vore vettigt. Därtill var det viktigt, som mina vänner i Indien, Japan, Kina och Mexiko påpekade, att man i Europa och den övriga västliga världen (som i det lilla europeiska utkantslandet Sverige) tvingades inse att den västliga konsten blott utgör en mindre del av den stora världskonsten.

Japan, Kina och Mexiko har redan tvingat igenom att deras konst accepteras som världskonst även i ”Väst”. Indien – och den muslimska världen – kommer med säkerhet att göra det. Den stora konsten alltså men också själva grunden. Kunniga utställningar att för folket begripliggöra världen. Tag vattnet till exempel:

Wittfogels hydrauliska teori spökar fortfarande i debatten om Asien. Hur håller den inför den arkeologiska forskningen? Hur med kareztekniken och makten över vattnet i torra länder (herrar eller bysamfälligheter)? Iranska högplatån centrum men tekniken spridd till Turfan i öster och över Nordafrika och Spanien till Mexiko i väster! De ödeläggande herreprojekten – brittiska härskares i Indusdalen och centralbyråkraternas i Moskva

i Amu Darja. Sextiotalets så kallade

u-hjälp som rovdrift på fossilt vatten i Indien som Afrika. ”The dust bowl” i Förenta staterna; förgiftade vattendrag och översvämningar i Europa. Kampen om vattnet i Palestina; ja, i hela Västasien.

För att inte tala om pandemiernas roll i historien – pest, syfilis, aids, malaria, tuberkulos.

Vilka utställningar! De skulle göra världen begriplig.

Jag utgick alltså från att en världskultursatsning kulturellt skulle innebära vad Konfucius kallade ett återställande av orden. Öppna världen och ge rätt perspektiv.

Men det tycks som om jag hade fel. Jag hör de ansvariga tala i radio. Det är blaj! Visst kan idrottsrörelsen klotet runt vara en intressant utställningstanke för ett samtidshistoriskt museum – som vi inte har. Men att göra det möjligt för svenskar att lära känna världskultur – från de stora och utvecklade högkulturerna utanför den europeiska provinsen och tydliggöra kulturens materiella bas – det är något annat. Det kräver både verkligt kunnande och stora pengar.

Den svenska statens representanter är ingen bildad borgerlighet – som den vilken en gång satsade på British Museum. De genomför i stället en småsint och kulturperverterad ekonomisk krigföring mot det svenska folkets kulturinstitutioner. De trollar med truten när de talar om anslagen till museerna. Ty samma höga politiker och byråkrater som inte skäms för att ständigt höja sina egna inkomster – fringisar och sportler icke att förglömma – och som ständigt ynglar av sig med varandra i korridorerna, de tar ur de anslag de officiellt har gett institutionerna tillbaka till statskassan de medel institutionerna behöver för att tjäna folket; tjäna oss.

Kravet på att de statliga institutionerna (Nationalmuseum som Naturhistoriska riksmuseet som svenska centret i Paris och alla de andra) ur sina anslag skall betala marknadshyra till staten är så alltigenom perverst att det bara kunnat födas i en av paragrafer förgiftad byråkrathjärna. Ett bokföringsfiffel som skulle föra den ansvarige till fängelse om det gällt ett privat företag. Att politikerna accepterat detta säger det mesta om deras låga intellektuella och moraliska kompetens.

Ja, när Östasiatiska lyckats få in så mycket pengar på sin butiksförsäljning att museet kunde avlöna en extra vaktmästare att hålla museet öppet för allmänheten en kväll i veckan – då slog statsmakten till. Östasiatiskas handlande var straffbart. Betala in pengarna och stäng om kvällarna!

Så ligger det till.

Det är i kanslihuset fienden sitter – och de som försörjer sig på att företräda oss sitter som vanligt och tiger på Helgeandsholmen.

Jan Myrdal