ÅSIKT

Psykiska problem

HÅKAN JAENSSON granskar några granskare

KULTUR
Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.

Jag tror det ligger en del i vad professor Stig Arne Nohrstedt med flera påstår i Kosovokonflikten, medierna och medlidandet (Rapport nr 190 från Styrelsen för psykologiskt försvar): medierna lät sig i mycket styras av Natos propaganda.

Kanske finns det också ett uns av sanning i antydningarna att Aftonbladet, en av de undersökta tidningarna, i sin krigsrapportering skulle ha varit känslomässig, labil och Natovänlig, åtminstone under de dagar som rapporten tar upp.

Jag vet inte, har inte haft möjlighet att dubbelkolla rapportens uppgifter.

Men en sak vet jag: bilden hade blivit annorlunda om hela tidningen hade räknats.

Genom att lusläsa tidningen under sju olika, händelserelaterade perioder på ett par dagar åt gången har rapportskrivarna missat det mesta av den litet mer långsamma kulturjournalistiken.

Två kulturartiklar, av Edward W Said respektive John Pilger, finns nämnda. De flesta hamnade mellan perioderna, utanför undersökningen. Bortåt trettio stora texter av Ozren Kebo (i Sarajevo), Vladimir Arsenijevic (Belgrad), Edvard S Herman, Johan Ehrenberg, Jan Myrdal, Maria-Pia Boëthius, Torsten Kälvemark, Robert Fisk, Claudio Magris med flera ofta starkt Natokritiska artiklar existerar inte i det spalträknande som ska berätta något om Aftonbladets hållning under Kosovokriget.

Ledarsidan nämns i förbifarten (som Natovänlig, framför allt

i början) och debattsidorna om-talas, ganska ospecificerat, på några ställen i rapporten.

I stort behandlas opinionsjournalistiken, de annorlunda vinklar och de alternativa nyheter som är en del av tidningen, ytterst lättvindigt.

Har forskarna över huvud taget brytt sig om den sorten?

På en mejlfråga från mig svarar professor Nohrstedt att man i tidigare studier ägnat sig helt åt nyhetsjournalistiken, men att man den här gången - efter att ha fått kritik - också tagit in opinionsmaterial. De kulturartiklar som handlade om Kosovo finns alltså med i analyserna (fast betecknade som "debatt") - även om detta "beklagligtvis" inte framgår av slutrapporten.

Alltså: det är ett fall framåt när en fet, statlig rapport om hur medierna hanterat ett krig åtminstone något bryr sig om de opinionsbildande sidorna.

I andra färska rapporter från Styrelsen för psykologiskt försvar, om 11 september och terrorkriget, existerar kultursidor över huvud taget inte. Det är tydligen bara nyheter som kan bekymra våra stackars psyken.

Gert Z Nordströms rapport Terrorkriget i kvällspressen sorterar nyhetstexter i "iscensättningsformer" - episka, lyriska eller dramatiska - medan Lars Nord/Jesper Strömbäck i Tio dagar som skakade världen granskar de stora tidningarnas och tv-bolagens nyhetsjournalistik.

På 170 sidor text och tabeller kommer de, bland annat, fram till att "kommersiella" tidningar som Aftonbladet (först med ett team i Afghanistan) gjorde jobbet minst lika seriöst som morgontidningarna. (Sådant kan bara förvåna en pressforskare. Och vilken tidning är inte kommersiell? Kvällstidningen som säljer tidningar till läsare eller morgontidningen som säljer läsare till annonsörer?)

Den i alla avseenden tunnaste skriften heter 11 september och handlar om svenska myndigheters agerande.

Bortsett från att det tog åtskilliga minuter innan hovet släppte in en budbärare som kunde berätta vad som hänt för statsministern i utrikesnämndens möte på Slottet, gick det riktigt bra. Rapporten gör ett stort nummer av att UD:s växel höll öppet hela natten, trots att ingen liksom hade kommit på att ge order om detta!

Sverige är i trygga händer, i det fallet.

Men Styrelsen för psykologiskt försvar kanske kan se över sina rutiner, nu inför nästa krig. Trots min djupa okunnighet om akademiskt rapportskrivande vågar jag påstå att de som ska psykförsvara folket borde fördjupa undersökningarna: till exempel läsa alla sidor i tidningen flera dagar i sträck - och ge en bild av hela den journalistik som folket möter och som bidrar till att forma opinionen.

Kanske missar man chansen till något entydigt, klatschigt påstående. Men man kommer närmare sanningen. Och det är bra, om inte annat för allas våra psyken.

Håkan Jaensson