ÅSIKT

Hur kan de bara tiga och vänta på slagen?

EDWARD W SAID om arabvärldens häpnadsväckande hjälplöshet

KULTUR
Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.

Man öppnar New York Times varje dag för att läsa den senaste artikeln om de krigsförberedelser som äger rum i Förenta staterna. Ännu en bataljon, ytterligare en grupp krigsfartyg, ett ständigt växande antal flygplan, nya kontingenter officerare flyttas till området kring Persiska viken. Ytterligare 62 000 soldater skickades förra helgen. En enorm, avsiktligt skräckinjagande styrka byggs upp av Amerika utomlands, medan de dåliga inhemska ekonomiska och sociala nyheterna obevekligt mångfaldigas. Den gigantiska kapitalistiska maskinen tycks vackla, i samma stund som den utarmar den stora majoriteten av medborgarna.

Icke desto mindre föreslår George Bush ännu en stor skattesänkning för den rikaste procenten av befolkningen. Det offentliga utbildningssystemet befinner sig i djup kris, och för 50 miljoner amerikaner existerar helt enkelt inte någon sjukförsäkring. Israel begär 15 miljarder dollar i nya lånegarantier och militärt bistånd. Och arbetslöshetssiffrorna i USA stiger obönhörligt, i takt med att allt fler jobb går förlorade varje dag.

Ändå fortsätter förberedelserna för ett ofattbart kostsamt krig, utan vare sig något godkännande eller något dramatiskt märkbart ogillande från allmänhetens sida. Administrationens krigshetsande och dess underligt ineffektiva svar på den utmaning som Nordkorea nyligen riktade mot den har mötts av utbredd likgiltighet (som kan dölja omfattande rädsla, okunnighet och ängslan). I fallet Irak, som inte har några massförstörelsevapen att tala om, planerar USA ett krig; i fallet Nordkorea erbjuder USA ekonomisk hjälp och energileveranser. Vilken förödmjukande skillnad mellan föraktet för araberna och respekten för Nordkorea, som är en lika hård och grym diktatur.

I den arabiska och muslimska världen framstår situationen som mer egendomlig. Under nästan ett års tid har amerikanska politiker, regionala experter, regeringstjänstemän och journalister upprepat de anklagelser som har blivit standard när det gäller islam och araberna. Det mesta i denna körsång föregår 11 september, som jag har visat i mina böcker Orientalism och Covering Islam.

Dagens praktiskt taget enstämmiga kör har förstärkts med auktoriteten hos FN:s Human Development Report, som konstaterade att araberna på ett dramatiskt sätt släpar efter resten av världen ifråga om demokrati, utbildning och kvinnors rättigheter. Alla säger (med viss rätt, naturligtvis) att islam behöver reformeras och att det arabiska utbildningssystemet är en katastrof, i själva verket en skola för religiösa fanatiker och självmordsbombare som finansieras inte bara av galna imamer och deras förmögna anhängare (som Usama bin Ladin) utan också av regeringar som är Förenta staternas förmenta allierade.

De enda "goda" araberna är de som framträder i medierna och reservationslöst fördömer den moderna arabiska kulturen och samhället. Jag erinrar om det livlösa tonfallet i deras meningar därför att de inte har något positivt att säga om sig själva eller sitt folk och sitt språk, utan helt enkelt rapar upp de trötta amerikanska formler som redan översvämmar etermedierna och tidningssidorna. Vi saknar demokrati, säger de, vi har inte utmanat islam tillräckligt, vi måste göra mer för att förjaga den arabiska nationalismens spöke och den arabiska enighetens credo. Allt det där är misskrediterad ideologisk smörja. Bara det som vi, och våra amerikanska instruktörer, säger om araberna och islam - vaga, återanvända orientalistiska klichéer av det slag som upprepas av en outtröttlig medelmåtta som Bernard Lewis - är sant.

Det övriga är inte tillräckligt realistiskt eller pragmatiskt. "Vi" måste ansluta oss till moderniteten, och moderniteten är västerländsk, globaliserad, marknadsliberal, demokratisk - vad än de orden kan tänkas betyda.

Den civilisationernas kamp som George Bush och hans hejdukar försöker fabricera som täckmantel för ett föregripande olja-och-hegemoni-krig mot Irak förmodas resultera i en triumf för demokratiskt nationsbyggande, regimföränd-ring och framtvingad modernisering à l"américaine. Bry er inte om bomberna och de förhärjande sanktionerna som inte omnämns. Detta kommer att bli ett renande krig vars mål är att kasta ut Saddam och hans män och ersätta dem med en omritad karta för hela regionen.

Irakierna, får vi höra av irakiska dissidenter, kommer att välkomna sin befrielse och kanske helt glömma sina tidigare lidanden. Kanske.

Under tiden förvärras hela tiden den förödande situationen i Palestina. Det tycks inte finnas någon kraft som är kapabel att stoppa Sharon och Mofaz, vilka skriker ut sitt trots mot hela världen. Vi förbjuder, vi bestraffar, vi bannlyser, vi slår sönder, vi förstör. Störtfloden av oavbrutet våld mot ett helt folk fortsätter.

Samtidigt erbjuder den palestinska myndigheten en återgång till fredsförhandlingar och, förmodligen, till Osloavtalet. Efter att ha blivit bränd i tio års tid, tycks Arafat av något oförklarligt skäl vilja göra ett andra försök. Hans trogna medhjälpare gör uttalanden och skriver debattartiklar i pressen, och antyder att de är villiga att acceptera i princip vad som helst.

Anmärkningsvärt nog tycks emellertid den stora massan av detta heroiska folk villiga att fortsätta, utan fred och utan andrum, blödande, hungrande, döende dag för dag. De har alltför mycket värdighet och tro på det rättfärdiga i sin sak för att skamligen underkasta sig Israel, som deras ledare har gjort. Vad skulle kunna vara mer nedslående för den genomsnittlige Gazainvånaren som fortsätter att göra motstånd mot den israeliska ockupationen än att se sina ledare knäfalla som supplikanter inför amerikanerna?

I hela detta panorama av ödeläggelse är det mest iögonfallande den fullständiga passiviteten och hjälplösheten hos arabvärlden som helhet.

Varför råder en sådan tystnad och en sådan häpnadsväckande hjälplöshet?

Den mäktigaste nationen genom historien upprepar oavlåtligt sin avsikt att starta ett krig mot en suverän arabisk nation som nu styrs av en fruktansvärd regim, ett krig vars uppenbara syfte inte bara är att krossa Baathregimen utan också att omstöpa hela regionen. Pentagon har inte gjort någon hemlighet av sina planer på att rita om kartan för hela arabvärlden, och kanske förändra andra regimer och åtskilliga gränser på samma gång. Ingen kan skydda sig mot katastrofen när den kommer (om den kommer, vilket fortfarande inte är helt säkert). Och ändå hörs bara en lång tystnad följd av några framklämda artiga invändningar till svar. Miljontals människor kommer att påverkas, när allt kommer omkring. Amerika planerar föraktfullt deras framtid utan att tillfråga dem. Förtjänar vi ett sådant rasistiskt hån?

Detta är inte bara oacceptabelt: det är omöjligt att förstå. Hur kan en region med nästan 300 miljoner araber passivt vänta på att slagen ska falla utan att försöka åstadkomma ett kollektivt vrål av protest och en ljudlig proklamation av ett alternativ. Har den arabiska viljan försvunnit fullständigt? Till och med en fånge som strax ska avrättas brukar ha några sista ord att säga.

Men vem ställer nu de existentiella frågorna om vår framtid som folk? Uppgiften kan inte lämnas till en kakofoni av religiösa fanatiker och undergivna, fatalistiska får. Men det tycks vara vad som sker. De arabiska regeringarna - nej, de flesta av arabländerna uppifrån och ner - lutar sig tillbaka och bara väntar medan Amerika intar position, ställer upp sig, utfärdar hot och sänder fler soldater och F-16-plan för att utdela slaget. Tystnaden är bedövande.

Åratal av uppoffring och kamp, av krossade ben i hundratals fängelser och tortyrkammare från Atlanten till Persiska viken, ödelagda familjer, fattigdom och lidande utan slut. Enorma, dyra arméer. För vilket syfte?

Detta handlar inte om partier eller ideologier eller fraktioner: det handlar om vad den store teologen Paul Tillich kallade grundläggande allvarlighet. Teknologi, modernisering och i synnerhet globalisering är inte svaret på det som just nu hotar oss som folk. Vi har i vår tradition en betydande sekulär och religiös diskurs som handlar om början och slut, om kärlek och vrede, om samhälle och historia.

SSS

SSS

Denna tradition finns där, men ingen röst, ingen individ med stora visioner och moralisk auktoritet tycks kunna använda den och uppmärksamma den. Vi står inför en katastrof som våra politiska, moraliska och religiösa ledare bara kan kritisera lite grann, samtidigt som de bakom slutna dörrar planerar för att på något sätt rida ut stormen.

De tänker på att överleva, och kanske på himlen. Men vem ansvarar för nuet, för det världsliga, jorden, vattnet, luften och liven som är beroende av varandra för sin existens? Ingen tycks ta detta ansvar.

Är det inte hög tid för oss att kollektivt kräva och försöka formulera ett genuint arabiskt alternativ till den ödeläggelse som håller på att uppsluka vår värld? Detta är inte bara en trivial fråga om regimförändring, även om Gud vet att vi skulle behöva en hel del av den varan. Det kan väl sannerligen inte handla om en återgång till Osloprocessen, ytterligare ett erbjudande till Israel om att acceptera vår existens och låta oss leva i fred, ytterligare en svansande, krypande, ohörbar vädjan om nåd?

Kan ingen träda fram och ge uttryck åt en vision för vår framtid som inte bygger på ett manus skrivet av Donald Rumsfeld och Paul Wolfowitz, dessa två symboler för tom makt och omåttlig arrogans? Jag hoppas att någon lyssnar.

Edward W Said