ÅSIKT

Stora män eller mer makt åt fler?

NAOMI KLEIN efter World Social Forum

KULTUR
Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.

Nyckelordet vid årets World Social Forum, som avslutades i förrgår i Porto Alegre i Brasilien, var "stort".

Stor uppslutning: mer än etthundratusen delegater allt som allt! Stora föredrag: mer än 15 000 människor packade ihop sig för att lyssna på Noam Chomsky! Och först och främst, stora män. Lula da Silva, Brasiliens nyvalde president, kom till forumet och talade inför 75 000 hängivna fans. Hugo Chávez, Venezuelas kontroversielle president, gjorde ett oannonserat besök för att meddela att hans hårt ansatta regim var en del av samma rörelse som forumet självt.

"Vänstern i Latinamerika håller på att födas på nytt", deklarerade Chávez, samtidigt som han lovade att besegra sina motståndare till varje pris. Som bevis på denna återfödelse pekade han på valet av Lula i Brasilien, Lucio Gutierrez valseger i Ecuador och Fidel Castros uthållighet på Kuba.

Men vänta lite: hur i hela världen kunde ett möte som skulle vara till för nya gräsrotsrörelser börja ägna sig åt att hylla män med förkärlek för tretimmarstal om hur oligarkin ska krossas?

Naturligtvis bestod inte forumet, i hela sin svindlande, globala mångfald, endast av tal med enorma åhörarskaror som alla stod vända åt samma håll. Det fanns massvis av mötescirklar, där små grupper av människor satt vända mot varandra. Det förekom tusentals improviserade möten med aktivister från olika delar av världen som entusiastiskt utbytte fakta, taktiska synpunkter och analyser i sin gemensamma kamp. Men det storskaliga satte sannerligen sin prägel på evenemanget.

För två år sedan, vid det första sociala världsforumet, var nyckelordet inte "stort" utan "nytt": nya idéer, nya metoder, nya ansikten. För om det fanns något som de flesta delegater var överens om (och det var inte mycket) så var det att väns-terns traditionella metoder hade misslyckats, antingen för att de var befängda eller därför att de helt enkelt var oförmögna att hantera den storföretagsstyrda globaliseringens mäktiga krafter.

Denna slutsats kom ur dyrköpta erfarenheter, erfarenheter som förblir sanna även om vissa vänsterpartier gjort bra val på sistone. Många av delegaterna vid det första forumet hade ägnat sina liv åt att bygga upp arbetarpartier, bara för att hjälplöst se på medan de partierna svek sina rötter när de väl nått makten och till punkt och pricka genomdrev den politik som dikterades av de globala marknaderna. Andra delegater kom med ärrade kroppar och brustna hjärtan efter att ha kämpat hela sitt liv för att befria sina länder från diktaturer eller apartheid, bara för att se sitt befriade land sälja ut sin suveränitet till Internationella valutafonden i utbyte mot ett lån.

Ytterligare andra som deltog i det första forumet var flyktingar från doktrinära kommunistpartier som till slut hade konfronterat det faktum att de socialistiska utopierna i Östeuropa hade förvandlats till centraliserade, byråkratiska och auktoritära mardrömmar. Men vid sidan av dessa veteranaktivister utgjordes den överväldigande majoriteten av delegaterna av en ny och energisk generation unga människor som aldrig hade litat på politiker och som höll på att upptäcka sin egen politiska röst på gatorna i Seattle, Prag och São Paulo.

När detta globala patrask samlades under sloganen "En annan värld är möjlig" var det uppenbart för alla utom den mest rigida nostalgiska minoriteten att om det skulle gå att förverkliga denna andra värld så kunde det inte ske genom att man återupprättade det förflutnas felaktiga modeller, utan genom att man föreställde sig nya rörelser som utnyttjade det bästa i dessa erfarenheter och samtidigt lovade att aldrig upprepa deras misstag.

Det sociala världsforumet lade inte fram något politiskt program - en bra början - men det fanns ett tydligt mönster i de alternativ som kom fram. Politik måste handla mindre om att lita på välmenande ledare, och mer om att ge människor makt att fatta sina egna beslut; demokratin måste vara mindre representativ och bygga mer på aktivt deltagande. De idéer som fladdrade runt innefattade kvartersråd, deltagarbudgetar, starkare stadsfullmäktige, jordreformer och kooperativt jordbruk - en vision om politiserade gemenskaper som skulle kunna samverka internationellt för att stå emot ytterligare angrepp från IMF, Världsbanken och Världshandelsorganisationen. För en vänster som hade brukat förlita sig på centraliserade statliga lösningar för att lösa nästan varje problem var denna betoning på decentralisering och direkt deltagande ett genombrott.

Även vid det första sociala världsforumet hyllades Lula: inte som en heroisk figur som lovade att ta sig an marknadskrafterna och utplåna hungern, utan som en innovatör vars parti stod i främsta ledet när det gällde att utveckla verktyg för fattiga människor att tillgodose sina egna behov. Sorgligt nog lyste dessa idéer om djupgående deltagardemokrati i stort sett med sin frånvaro i da Silvas presidentvalskampanj.

I stället berättade han om och om igen en personlig historia om hur väljarna kunde lita på honom eftersom han vuxit upp under fattiga förhållanden och förstod deras smärta. Men att stå upp mot den internationella finansmarknadens krav handlar inte om huruvida en enskild politiker är pålitlig, det handlar om det faktum att, som da Silva redan håller på att bevisa, ingen person och inget parti är tillräckligt starka på egen hand.

Just nu ser det ut som om Lula bara har två valmöjligheter: att överge sina vallöften om omfördelning av välståndet eller att försöka tvinga igenom dem och hamna i ett inbördeskrig à la Chávez. Men det finns en annan möjlighet, en som hans eget arbetarparti har prövat förut, en som gjorde Porto Alegre själv till en ledstjärna för en ny slags politik: mer demokrati. Han skulle helt enkelt kunna vägra att spela messias eller den ensamme vandraren, och i stället ge tillbaka makten till medborgarna som valde honom, i viktiga frågor - från betalning av utlandsskulden till jordreformer till frågan om medlemskap i det amerikanska frihandelsområdet. Det finns en mängd mekanismer som han skulle kunna använda sig av: folkomröstningar, valförsamlingar, nätverk av lokala råd och församlingar. Valet av en alternativ ekonomisk politik skulle fortfarande leda till våldsamt motstånd, men hans motståndare skulle inte ha förmånen att vara emot Lula, så som de är emot Chávez, utan skulle i stället tvingas motsätta sig majoritetens gång på gång uttryckta vilja - de skulle tvingas vara emot själva demokratin.

Orsaken till att deltagardemokrati håller på att trängas undan på socialt världsforum av stora män och svimmande folkmassor är kanske att det inte ligger så mycket ära i det. För att den ska fungera krävs genuin ödmjukhet från valda politikers sida. Den innebär att en seger vid valurnorna inte är detsamma som carte blanche för de kommande fem åren utan början på en ändlös process som går ut på att återge makten till väljarna om och om igen.

För vissa är de politiska partiernas och de mäktiga männens kidnappning av forumet ett bevis på att rörelserna som kämpar mot den storföretagsstyrda globaliseringen till slut håller på att mogna och bli seriösa. Men är det verkligen så moget, mitt bland gravarna på de misslyckade vänsterpolitiska projektens kyrkogård, att tro att politisk förändring ska komma genom att man röstar på den senaste karismatiska ledaren och sedan håller tummarna och hoppas på det bästa? Var seriösa nu.

Naomi Klein , kultur@aftonbladet.se (kultur@aftonbladet.se)