ÅSIKT

Det finns ingen sanning, säger de

MAJA LUNDGREN om en debatt - och om postmodernismens förödande konsekvenser

KULTUR
Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.

"Det finns ingen sanning". Jag vet inte om ni känner igen påståendet. Det har blivit allt vanligare - i medierna, och nu också bland politiker. "Det finns ingen sanning, det finns bara perspektiv". Postmodernismen har ganska förödande effekter. Den kan användas av var och en som vill svänga sig med fakta som om de vore godtyckliga, och möblera om verkligheten efter eget behag. Konsekvenserna blir oöverskådliga:

En kula kan fastna i magen på en ensam kille som kastar en liten sten mot en rad poliser bakom sköldar. Men det finns ingen sanning, ingen kula och inga tjänstefel - bara perspektiv. Trista perspektiv. Stress, vrede, subjektivitet, javisst - men ingen sanning och därmed inget ansvar.

Framför allt finns det inget åtal mot polisen, bara nerlagda förundersökningar.

En annan demonstrant ur högen dömdes till två och ett halvt års fängelse för att ha sprungit med en folkmassa mot en polispostering utanför ett gymnasium. En av världshistoriens mest tragikomiska språngmarscher. Ingen kom till skada, men det blev inte heller någon... dialog. Två och ett halvt års fängelse var det värt. Då finns det plötsligt inte ens några perspektiv, eller ska vi säga proportioner.

Jag har varit på debatt om händelserna i Göteborg, och sett representanterna för det politiska etablissemanget gömma sig bakom två floskler: "det finns ingen sanning om Göteborg" och "vi måste ha en dialog". Mötet ägde rum på Södra latin i Stockholm i lördags. Frågan gällde demokratin efter händelserna i Göteborg. Det var upprörande. Ingvar Carlsson, ordförande för Göteborgskommittén, var kanske den som ivrigast hävdade att det inte finns någon sanning, och att det därför är desto viktigare med "dialog". Ändå har Göteborgskommittén fastslagit något slags antydan till faktum - att polisens agerande vid Hvitfeldtska gymnasiet hade en oerhört negativ inverkan på händelseutvecklingen i Göteborg. Kanske var Carlsson oroad över vilka konsekvenser det skulle kunna få om kommitténs betänkande togs riktigt på allvar. Men då borde han inte säga att det inte finns någon sanning. Bara att det inte får bli några konsekvenser. Carlsson fick medhåll av den moderate riksdagsledamoten Fredrik Reinfeldt.

Denne hävdade att sanningen inte bara är obefintlig, utan att alla sanningsanspråk per definition är totalitära. Och vidare: "man ska inte lyssna till den som ropar högst, utan till den som är mest lyhörd". Bra rutet av en nyliberal. Men ett flertal av de åsikter som framfördes av publiken avfärdade Reinfeldt som korkade. "De passar inte med konsensus". Civil olydnad tog han avstånd ifrån. Inte ska man väl börja skattefuska bara för att på sikt få igenom en skattesänkning?

Vilka av publikens åsikter var det då som var korkade och inte passade med konsensus? Jo, att ifrågasätta Schengenavtalet, till exempel. Eller att ifrågasätta om George Bush är en riktigt demokratisk regeringschef. Det var ett av de perspektiv som betraktades som ogiltiga, ja till och med skrämmande av delar av panelen, när publiken gav uttryck för dem. Lars Stjernkvist började plocka på sin skjorta när frågan om toppmötenas legitimitet kom på tal. "Dialogen" hade sina begränsningar. Allra räddast blev politikerna när någon i publiken vräkte ur sig att George Bush var en massmördare. Begripligt. För vad skulle de säga? De kunde ju inte längre hävda att det inte var "sant".

Någon som bidrog till att sätta frågetecken kring det mesta var för övrigt Beatrice Ask: "Vår demokrati fungerar. Det betyder inte att den fungerar bra". Hon menade också att det inte är bra för polisen som yrkeskår att bli ifrågasatt.

De frågor som ställdes av publiken var relevanta, sakliga, allvarligt syftande och pålästa, men få av dem - kanske ingen - fick ett nöjaktigt svar. Det som tycktes oroa de flesta av politikerna i panelen var nämligen att polis och rättsapparat var ifrågasatta - inte huruvida polis och rättsapparat hade gjort fel. Den efterlängtade "dialogen" tycktes vara ett luftslott. Bäst klarade sig kristdemokraten och juristen Peter Althin, som insisterade på att det mesta var ifrågasättbart utom just sanningen.

Ungefär.

Påpekandet från publiken att Högsta domstolen först mycket sent - när den första politiska paniken efter Göteborg hade lagt sig - tog upp ett fall till prövning och därefter kraftigt sänkte straffet för den dömde, och att detta borde leda till omprövning för de andra dömda, avfärdades av justitieminister Thomas Bodström. Han kunde inte lägga sig i domstolarnas arbete betonade han, och det är helt korrekt - det vore ministerstyre. Men principfrågan kunde justitieministern ta ställning i. Det händer ofta att HD tar upp fall och fäller prejudicerande domar, men dessa verkar aldrig retroaktivt, sa Bodström. På frågan om Göteborg inte borde ses som ett och samma tillfälle, särskilt som domarna i så hög grad var kollektiva - individer har fått bära ansvar för helheten - svarade Bodström: "Det får stå för dig om du tycker att domarna var kollektiva".

Var och en står bara för sig. Politikergrodor är politikergrodor. Begreppen "dialog", "sanning", "demokrati", "rättssäkerhet" - allt står på ett gungfly. Nu gäller det att välja sitt eget perspektiv. Postmodernismen är farlig, rentav anarkistisk.

Maja Lundgren