ÅSIKT

Livsfarlig Karlsson på taket

TOMAS LAPPALAINEN om Carl-Henning Wijkmarks lysande debut i ny upplaga

KULTUR
Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.

Den handlar om en makaber fest och det är en fest att läsa den. Huvudpersonen Hermann Görings jaktparty på Karinhall 1936 är en orgie i makt, mat och sex och Stewe Sem-Sandberg slår huvudet på spiken när han i förordet skriver att romanen utforskar ondskans förhållande till överflödet, excessen, genom att själv utgöra en excess.

Romanen tycks frilägga den nazistiska maktens anatomi i samma rörelse som den sensibelt och med en ytterst detaljerad och pervers blick skildrar fläskberget Görings minsta sexuella skälvning när han vältrar sig på slottets horor. Den är en storpolitisk thriller och spionroman där individers fåfänga och maktlystnad knyts ihop till ett oöverskådligt trassel som ändå hänger ihop – så som ett samhälle underligt nog hänger ihop – och mitt i centrum står Göring och inkarnerar alltsammans. Han förkroppsligar allt och allas hemliga drömmar. I förordet lyfter Sem-Sandberg fram bokens mest innebördsdigra stycke:

”Men jag ska säga er en sak i förtroende” fortsatte han (Göring) med plötslig livlighet /.../ ”Det är för mitt överdåd som jag är älskad i de många hemmen... Folk ser ingenting cyniskt i min livsföring, de ser att jag lever så som de själva skulle leva om de ’haft tur’ som de säger. Så ligger det till. Jag är gripbar som en önskedröm för dem. De tycker det känns tryggt att führern, som de oss emellan inte alls förstår sig på – rent mänskligt, menar jag, – har mig vid sin sida. Som förtöjer honom vid jorden så att säga, så att han inte stiger till väders – eller oss alla åt huvudet”.

Görings kropp är alltså centrum. Så har den trotskistiske agenten Stieglitz skaffat sig ett privilegierat tillträde till maktens hjärta genom att bättre än Göring själv veta vad han rent sexuellt går igång på. Han är således horanskaffare och genom sina förfinade insikter i Görings begärsstruktur förbluffar han även Göring själv – som genom Stieglitz inblickar i honom finner sig vara en annan än han trodde.

Således finns här inte särskilt mycket identitetspsykologiskt finsnickeri: människor är sina begär och deras handlingar följer logiskt. Möjligen är denna brist ett pris som måste betalas för att romanens överrikedom i and- ra avseenden ska kunna hållas vid liv. Det är dock omöjligt att inte imponeras av den på en gång intellektuellt kalla och närmast smeksamma stilrikedom med vilken texten om och om igen ringar in Görings fåfänga och maktvilja och därmed hans litenhet på jorden. Han blir som en livsfarlig Karlsson på taket. ”Den där” hojtade han med en gest mot radion ”är bara en blygsam början. Vi experimenterar redan med televisionssändningar mellan Berlin och München. Om några år finns det folkmottagare i handeln, och då ska vi på allvar få fason på tyckandet och tänkandet här i landet!”

Det är högt tempo, man är oavbrutet fängslad av skeendet och man får välbehövliga andningspauser när den allvetande berättaren tar en med på luftfärder som panorerar hela kringgeografin på värsta 1800-talsmanér. Boken bågnar av intressanta reflektioner om allt från kolonialismen över italienska blickar på det tyska till den brittiska överklassens kompetens när det gäller att behålla makten.

Den är dessutom full av snygga formuleringar. ”Det var nästan onaturligt klart, luften stod full av förstoringsglas och kyrkan på andra sidan sjön hade tagit ett par steg närmare i morgonljuset.”

Min favorit är emellertid denna. Göring pratar till sin stabschef. Problemet med att nazisterna förbjudit prostitution dyker upp i anledning av den förestående Berlinolympiaden. Naturligtvis ska vi ha fnask, säger Göring, det är en politisk nödvändighet och dessutom självklar gästfrihet:

”’Vi löser alltså frågan på administ-rativ väg: polisen får order att blunda och anmälningar från den gamla käringen allmänheten sopas under mattan. Lagstiftarna förresten, är det inte närmare bestämt vi själva!’ ’Voilá’, svarade stabschefen fyndigt på den uppford-rande blicken. Helst hade han velat säga ’Titta inte på mig!’”

I detta ”voilá”, tycks det mig, samlas all den historiens oautentiska smuts som vi inte blir av med så länge vi lever i ojämlika klassamhällen, den knivs-udd protest som det otyska med ordet innebär inräknad. Tänk så många sätt det sägs voilá på, ofta till och med i form av några lätt kritiska ord, i morgon på svenska arbetsplatser!

Ojämlikhet alstrar lögn.

Roman

Tomas Lappalainen