ÅSIKT

Alla vet hur det kan bli fred, men...

SLAVOJ ZIZEK om en neurotisk konflikt

KULTUR
Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.

Det stora mysteriet apropå den israelisk-palestinska konflikten är: Varför består den under så lång tid när alla vet hur den enda hållbara lösningen ser ut - att israelerna drar sig tillbaka från Västbanken och Gaza, att en palestinsk stat upprättas, att palestinierna avsäger sig flyktingarnas rätt att återvända innanför Israels gränser före sexdagarskriget 1967 och att något slags kompromiss uppnås i fråga om Jerusalem? Så fort ett avtal tycktes inom räckhåll drogs det oförklarligt tillbaka - hur ofta har det inte hänt, när freden bara tycktes vara en fråga om att hitta den rätta formuleringen av något mindre viktigt uttalande, att allt plötsligt rasade samman och avslöjade den framförhandlade kompromissens bräcklighet? Det finns i själva verket något av ett neurotiskt symptom i Mellanösternkonflikten - alla ser hur hindret ska övervinnas men ändå vill ingen ta steget, som om det fanns något slags patologisk libidinös vinst med att låta dödläget bestå.

Konflikten kan uppenbarligen inte lösas under rådande förutsättningar: det enda sättet att bryta den onda cirkeln är genom en handling som skulle förändra konfliktens själva koordinater. Följaktligen är inte problemet med Ariel Sharon att han överreagerar, utan att han inte gör tillräckligt mycket, att han inte tar itu med det verkliga problemet - långt ifrån att vara en hänsynslös militär verkställare är Sharon förebilden för en ledare som bedriver en förvirringens politik som vacklar mellan oförenliga mål. Israels våldsamma militära aktivitet är i sista hand ett uttryck för impotens, en frustrerad passage à l"acte: det sätt på vilket de israeliska militära operationerna gång på gång misslyckas och skapar motsatsen till det avsedda resultatet (pacificering leder till mer våld) pekar mot en underliggande strukturell nödvändighet.

Man frestas att här tala om en symptomknut: är det inte så, i den israelisk-palestinska konflikten, att de vanliga rollerna på något sätt är ombytta, vridna som i en knut? Israel - som officiellt representerar den västliga liberala moderniteten i regionen - legitimerar sig i termer av sin etnisk-religiösa identitet, medan palestinierna - som fördöms som förmoderna "fundamentalister" - legitimerar sina krav med utgångspunkt i det sekulariserade medborgarskapet. Här råder således den paradoxala situationen att staten Israel, den förmenta liberala demokratiska modernitetens ö i Mellanöstern, svarar på de arabiska kraven med ännu mer "fundamentalistiska" etnisk-religiösa anspråk på sitt heliga land.

Och som sagan om den gordiska knuten lär oss är det enda sättet att bryta ett sådant dödläge inte att trassla upp knuten utan att hugga av den. Yitzhak Rabin tog det första steget i denna riktning när han erkände PLO som palestiniernas legitima representant och därmed som den enda verkliga motparten i förhandlingar. När Rabin tillkännagav omsvängningen i den israeliska politik som gick ut på "inga förhandlingar med PLO, en terroristorganisation", och uttalade de självklara orden "låt oss upphöra med de här charaderna [det vill säga förhandlingar med palestinier som inte har några officiella kopplingar till PLO] och börja samtala med våra verkliga motparter", så förändrades situationen över en natt. Däri ligger effekten av en verklig politisk handling: den förändrar situationens koordinater och gör det otänkbara tänkbart. Rabins militära förflutna hänfördes omedelbart till det mindre viktiga förflutna - han blev mannen som erkände PLO som en legitim motpart. Från att ha betraktats som ett terroristiskt monster förvandlades palestiniern till israelens nästa i ordets strikt judisk-kristna betydelse. Och för israeler i dag betyder

"älska din nästa!" i praktiken "älska palestiniern!" (som är deras nästa, neighbor, par excellence) eller så betyder det ingenting alls.

Trots att Rabin var labourpolitiker åstadkom han således en gest som är utmärkande för konservativa politiker när de är som bäst. Det israeliska valet den 28 januari 2003 var däremot ett tydligt bevis på moderna konservativa politikers misslyckande, på deras oförmåga att utföra historiska handlingar i de Gaulles stil eller ens Richard Nixons. Endast en de Gaulle kunde bevilja Algeriet självständighet; endast en konservativ som Nixon kunde upprätta diplomatiska relationer med Kina. På liknande sätt vet 70 procent av israelerna att labourkandidaten Amram Mitzmas förslag - om att Israel villkorslöst ska dra sig tillbaka från Västbanken och Gaza - är det enda sättet att lösa krisen; men eftersom Mitzma är en anständig etisk figur som saknar den "starke mannens" karisma så litar de inte på hans förmåga att åstadkomma detta. Vad som behövs är därför (i Rabins efterföljd) att en sådan som Sharon övertar Mitzmas program - vilket Sharon naturligtvis är oförmögen att göra.

Det underliggande problemet är inte bara att araberna inte egentligen accepterar staten Israels existens - israelerna själva accepterar inte egentligen den palestinska närvaron på Västbanken. Vi minns alla Bertolt Brechts vits apropå arbetar-upproret i Östberlin i juli 1953: "Partiet är inte tillfreds med sitt folk, så det kommer att upplösa folket och välja ett nytt som stöder partiets politik." Är inte något motsvarande märkbart i dag i relationerna mellan staten Israel och palestinierna? Den israeliska staten är inte tillfreds med befolkningen på Västbanken och i Gaza, så den överväger möjligheten av att ersätta den med ett annat folk " Att just judarna nu överväger en radikal "etnisk rensning" ("förflyttningen" - en perfekt orwellsk felbeteckning - av palestinierna från Västbanken) utgör den slutgiltiga paradoxen, som behöver undersökas närmare.

Om det någonsin funnits en passionerad hängivenhet för det förlorade objektet, en vägran att acceptera förlusten av det, så gäller det den judiska hängivenheten för det egna landet och för Jerusalem, "Nästa år i Jerusalem!" - och är inte de nuvarande problemen det främsta beviset för de katastrofala följderna av en sådan radikal trohet, när den uppfattas bokstavligt? Under de senaste 2 000 åren, när judarna i grunden var en nation utan land, och levde i permanent exil, utan några starka rötter på den plats där de levde, så var deras omnämnande av Jerusalem i grunden rent negativt, ett förbud mot att "skapa en bild av hemmet", mot att känna sig hemma någonstans på jorden. I och med den process av återvändande till Palestina som började för 100 år sedan blev emellertid det metafysiska Annorstädes direkt identifierat med en bestämd plats på jorden. När judarna förlorade sitt land och upphöjde det till det mytiska förlorade objektet blev "Jerusalem" till mycket mer än en bit mark - det blev metaforen för Messias ankomst, för ett metafysiskt hem, för slutet på den vandring som karakteriserar den mänskliga existensen. Mekanismen är välkänd: efter att ett objekt förlorats förvandlas det till stand-in för mycket annat, för allt det som vi saknar i våra jordiska liv. När en tusen år gammal dröm till slut är nära att förverkligas, måste ett sådant förverkligande förvandlas till en mardröm.

Det är därför lätt att besvara den stora frågan: Vad skulle vara en verkligt radikal etisk-politisk handling i Mellanöstern i dag? För både israeler och araber skulle den bestå i att avsäga sig den (politiska) kontrollen över Jerusalem, det vill säga i att acceptera att det gamla Jerusalem omvandlas till en utomstatlig plats för religionsutövning som (temporärt) kontrolleras av någon form av neutral internationell styrka. Vad båda sidorna bör förstå är att de, genom att avsäga sig den politiska kontrollen över Jerusalem, i praktiken inte avsäger sig någonting - de uppnår Jerusalems upphöjning till en genuint icke-politisk helig plats. Vad de skulle förlora är blott och precist vad som redan förtjänar att förloras, nämligen reduceringen av religionen till en bricka i det politiska maktspelet.

Slavoj Zizek