ÅSIKT

Munken som röt

Anita Goldman läser eremiten, succé-
författaren och krigs-
motståndaren Thomas Merton

KULTUR
Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.
Thomas Merton.
Foto: SIBYLLE AKERS/AP
Thomas Merton.

Häromveckan demonstrerade en halv miljon människor i den amerikanska huvudstaden och tvåhundratusen i San Francisco mot Irakkriget. Det finns en fredsrörelse i USA, men ändå kan jag inte så här på rak arm komma på en enda namnkunnig amerikansk kritiker med en röst så sann och säregen att den forcerar mediebruset och likgiltigheten och lögnerna och gör en verklig skillnad i samtiden. Tomrummet blir så mycket ödsligare när man jämför med Vietnamkriget, då legendariska röster - de jesuitiska bröderna Daniel och Philip Berrigan, den katolska aktivisten Dorothy Day från The Catholic Worker, Joan Baez, Allen Ginsberg, Martin Luther King - inte endast entusiasmerade amerikanska medborgare, utan även människor över hela världen. De hade en gemensam nämnare; de var människor för vilka den andliga erfarenheten och uttrycket var hjärtat i deras verksamhet.

I dag är det den amerikanska högern - med den sittande presidenten som centralfigur - som tagit vad man skulle kunna kalla "det religiösa initiativet". Som rättfärdigar sina handlingar och tänkande i Guds namn. Kanske är detta en av anledningarna - i ett USA där religionen alltid spelat en stark roll i samhällsdebatten - till att motståndet mot högern är så tamt.

Den i dag mest läste av 60-talets andliga radikaler i USA är Thomas Merton, en katolsk munk som förolyckades 1968, endast 53 år gammal.

Merton var på sin tid en av de mest prominenta rösterna mot kärnvapen och krig och i dag är han en av 1900-talets mest lästa och inflytelserika andliga författare. Över 70 böcker av Merton finns i tryck, översatta till 28 språk, hans Seven Storey Mountain som utkom 1948 har sålt i över en miljon exemplar och brukat förekomma på listor över århundradets hundra viktigaste böcker. Och nu har den senaste - och kanske mest personliga och spännande - boken av Merton lyckligtvis utgetts på svenska av Artos förlag; ett urval på nära femhundra sidor från Mertons dagböcker 1939-1968.

Den svenska utgåvan kallas Brännpunkter och det är inte ett dåligt valt namn. För här bränner det till när Mertons olika roller och världar stöts mot varandra; munken som tagit tysthetslöften mot den världsberömde och otroligt produktive författaren, den kontemplative eremiten och den efterfrågade föredragshållaren, katoliken som avgivit lydnadslöften men som gör uppror mot kyrkan som radikal aktivist, den kristne tänkaren som introducerar och utövar zenbuddhism, den katolske prästen med sitt kyskhetslöfte och den jordiske mannen passionerat förälskad i en ung kvinna (ett av bokens mest rörande och upprörande stycken, som i mina ögon endast gör Merton mer mänsklig, mer tillgänglig).

Själv diskuterar, analyserar, förkastar, tvivlar och omprövar Merton dessa motsägelser. Ständigt självkritisk, nyfiken, på väg. Trots sina många år som eremit i skogen bortom hemklostret i Kentucky (och denna eremitstatus är något han under åratal får kämpa för mot kyrkans auktoriteter!) är Merton med sina tvivel och sitt sökande och sina uppror en typisk 1900-talsmänniska.

Den franskfödde Merton växte upp i England i en sekulär, konstnärlig familj. I USA undervisade han i engelska vid Columbiauniversitetet innan han gick i kloster. I början är Merton extatisk över att ha funnit sin väg och den rätta platsen i livet, "den skönaste platsen i Amerika".

Men med tiden finner Merton klosterrutinerna alltmer tomma. Han utvecklar den kontemplativa tystnaden, samtidigt som han paradoxalt nog kastar sig över omvärlden och läser med en glupande aptit. Sociala och politiska frågor kommer alltmer i fokus: "29 december 1957: I en värld med en så komplicerad ekonomisk struktur som vår är det inte längre en fråga om att "min broder" är medborgare i samma land. Från det ögonblick då ett annat lands ekonomi är av intresse för mitt eget lands affärer, har jag ansvar för dem i det andra landet som "är i nöd". Vad består detta ansvar i? Vad förpliktigar det mig till? Vem kan svara? Har Marx rätt då han säger att den kapitalistiska världen varken vill eller kan söka ett ärligt svar? Jag är böjd att hålla med honom. Härav följer det problematiska i att samarbeta med exploatörerna. Ett skrämmande komplicerat problem. Vad har moralteologerna hittills gjort för att öppna nya horisonter? Ingenting, så vitt jag vet. Härav följer min skyldighet att studera historia, ekonomi, etc, så gott jag kan. Denna skyldighet ligger inte på något sätt i konflikt med min "kontemplativa" kallelse. Inte förrän min "kontemplation" befrias från sina andefattiga och konstlade inskränkningar (de som hittills härskat och som nästan kvävt den) kan jag bli "en gudsman" eftersom jag annars inte kan leva i Sanningen, som är första förutsättningen för att kunna bli en gudsman."

Men så ser inte kyrkans ledare saken. Och Merton blir alltmer kritisk: "Den 23 november 1959. Det vore vedervärdigt att behöva dö i detta kloster. Det vore att slutgiltigt kapitulera inför det slätstrukna."

På 60-talet blåser det upp till full storm mellan klosterorden och dess mest berömde medlem. 1961 skriver Merton mot USA:s kärnvapenpolitik för den radikala katolska rörelsen The Catholic Worker; Det verkar "som om jag är en av de få katolska präster i landet som entydigt har gått ut och tagit ställning för en oförsonlig kamp för krigets avskaffande, för användandet av icke-våldsmetoder i lösandet av internationella konflikter. Härav följer inte bara att vara emot bomben, mot kärnvapenprov, mot Polarisubåtarna, utan också att vara emot allt våld. Det är oundvikligt att jag måste förklara detta så småningom. Ickevåldshandlingar, inte bara passivitet. Hur jag ska kunna förklara mig och försvara en bestämd position inom rimlig tid, när det tar minst två månader att få även en kort artikel genom Ordens censorer, är en fråga jag inte ens vågar mig på att försöka besvara. På ett sätt tycker jag att Ordens hållning i själva verket är orealistisk och absurd. Att ingen i Orden ska ha något med världens realiteter att göra i såna här tider ["] och detta i den största moraliska krisen i mänsklighetens historia: för mig är det obegripligt. ["] Det fåfänga i att försöka ta upp ämnet och lösa det är uppenbart. Jag talade med fader Clément de Bourmont, generalabbottens sekreterare, om saken, och det var som att prata med en vägg. Total oförståelse och brist på sympati. ["] Om inte annat känner jag mig renad av att ha upplyst om vad som egentligen är den sanna kristna uppfattningen. "

1964 stoppar Orden ett par artiklar Merton skrivit om kärnvapenfrågan:

"En grym insikt i kyrkans försoffning, trots alla försök som gjorts, alla ansträngningar för att väcka henne! Allt faller på plats. Pius XII och judarna, Kyrkan i Sydamerika, behandlingen av neg-rerna i USA, katolikerna bland den franska högern i Algerietfrågan, de tyska katolikerna under Hitler. Allt formar en stor bild, och vår kontemplativa besinning imponerar inte särskilt när den betraktas som ännu en liten bit som skall passa in i pusslet. Jag kan heller inte lämna klostret för att protestera, eftersom själva meningen med protesterna bygger på att jag är kvar. Hur som helst så är jag definitivt tystad vad gäller kärnvapenfrågan. Jag har en fruktansvärd huvudvärk."

Men självrättfärdighet är inte Mertons utmärkande drag. I stället en ständig smärtsam självprövning. Den gäller såväl den egna andliga utvecklingen som författarskapet och kanske framför allt förhållandet mellan de bägge:

"Den 19 januari 1961. Synden i att vilja vara överstepräst, att vilja höras, att vilja ha proselyter, lärjungar. Eftersom jag gått i kloster trodde jag inte att jag ville ha det. Naturligtvis ville jag ha det, och alla vet om det. Jag måste vända mig bort från detta innan jag äntligen kan vara mig själv."

Och två år senare: "I dag är det fjorton år sedan jag blev prästvigd. Jag hade önskat att jag kunde säga att det var fjorton år av ständigt ökande tillfredsställelse, fördjupat lugn och fördjupad förening. Olyckligtvis är det inte fallet. Det har på ytan varit år av relativt stor lycka och produktivitet, men nu förstår jag alltmer djupet av min frustration och inser att mitt nederlag verkar vara slutligt. Jag har verkligen inte passat in i de konventionella - eller ens traditionella - mönstren. ["] Jag är nästan femtio. Folk tror att jag är lycklig."

Samtidigt vallfärdar människor till Mertons lilla eremitstuga i Kentucky och han dränks av brev med förfrågningar om deltagande i konferenser, skrivande av förord till böcker och så vidare. En alltmer trängd eremit skriver att han känner sig "som en man som tappat alla hämningar och hamnat i säng med ännu en hora, mot sin vilja." Men trots att han är kritisk mot sina motiv för skrivandet kan han inte upphöra att skriva. I sina ljusare ögonblick ser han skrivandet som bön. Hans lovsång till skrivandet blir den lovsång till livet som jag tror att alla kan inspireras av:

"17 juli 1956. Antingen uppfattar du universum som en mycket dålig skapelse, som ingen kan göra något av, eller så uppfattar du ditt liv i universum som oändligt rikt och fullt av saker att intressera sig för. Outtömligt öppnar det sig ut mot oändligheten med än fler möjligheter till lärdomar och kontemplation och lovprisning. Bortom allt och i allt finns Gud. Kanske är Livets bok, till slut, den bok du har levat. Om man inte har levt så finns man inte i Livets bok. Jag har alltid velat skriva om allting. Det innebär inte att skriva en bok som täcker in allt - vilket vore en omöjlighet. Utan en bok där allt får plats. En bok med lite av allt, som skapar sig självt ur intet. Som har sitt eget liv. En trons bok. Jag betraktar den inte längre som en "bok"."

Samhälle

Anita Goldman