ÅSIKT

Simenon - ett eget universum

Jan Myrdal om Maigrets skapare - 100 år i dag

1 av 2
Tillsammans med hustru nummer två, Denise - hon som kallade honom Guldkuken.
KULTUR
Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.

I sitt äktenskap med försäkringstjänstemannen Désiré Simenon skall Henriette Simenon (född Brüll) fött ett gossebarn i hemmet, 26 rue Léopold, Liège, Belgien, tio minuter efter midnatt fredagen den 13 februari 1903. Enligt den officiella födelseattesten skulle barnet dock fötts halv tolv på kvällen torsdagen den 12 februari. Skälet till denna oklarhet skulle enligt den muntliga familjetraditionen vara att den djupt troende katolska Henriette, den yngsta av tretton syskon, förfärats över att hennes förstfödde fötts tio minuter in på den olycksbådande fredagen den trettonde och därför tubbat barnmorskan och mannen att uppge fel födelsetid till registraturen i stadshuset.

Hur som haver, född före eller efter midnatt har det nu gått hundra år sedan den

Georges Simenon vilken avled 1989 som världens mest översatte författare med uppskattningsvis 500 000 000 läsare på 50 språk föddes.

Om man bortser från de 172 romaner av mycket skiftande kvalitet han publicerade under olika pseudonymer när han lärde sig hantverket åren 1921 till 1931, de mycket intressanta reportage och essayer vilka samlats i - vad jag kan se - 6 volymer och de 25 självbio-grafiska texterna (där de senare i serien dikterats och blivit lite upplöst mångordiga) publicerade Georges Simenon under eget namn åren 1931 till 1972 193 romaner som alla är läsvärda och av vilka några självklart ingår i den stora världslitterära traditionen.

Man kan säga att han med dessa romaner i likhet med Honoré de Balzac skapar ett eget mänskligt universum. Det är möjligt för en läsare att gå in i en Simenons värld; att kunna stänga dörren efter sig och länge vistas där. Många författare har sökt göra något liknande. Zola försökte. Hardy försökte. Också svens-kar har försökt. Riktigt lyckades de inte. Man kan säga att Simenon lyckades då han inte försökte och spände sig utan bara skrev. Det blev ett universum.

Detta märks på hans språk. Det vore fel att säga att det är enkelt på så sätt som när olika pedagoger för en generation sedan sökte förenkla det svens-ka skriftspråket och platta till läroböckerna; Simenon använder exakta ord, är noga med detaljerna. Hans beskrivningar är inte bara åskådliga, han förmedlar med ord alla sinnesintryck. Hans höstdagar luktar höst i språket, hans enkla vita viner känns i gommen. Den som vill lära sig läsa och förstå franska bör skaffa en halvmetersbunt Simenon och sedan - med hjälp av ordbok i början - läsa sig igenom böckerna. Efter att den sista av dessa fyrtio, femtio volymer är läst har franska språket helt öppnat sig. Sedan är det bara att gå vidare med Balzac!

Den nordiske författare som ligger närmast hans skrivsätt är nog Arthur Omre. Typiskt är att Simenon - som inte var snorkig annat än mot sådana han fann fejklitterära - bidrog till att introducera honom på den franska marknaden. Det förord han i november 1944 skrev till den franska utgåvan av Flykten är samtidigt en hans tydligaste programförklaring. Omre gav honom, skrev han, en lycklig känsla av att han var en av de våra:

"... det finns ingen intrig. Det finns aldrig några intriger i ordets gamla mening i de romaner jag hänvisar till. Endast ett längre eller kortare ögonblick i en människas liv. Det är oväsentligt om skeendet är dramatiskt eller vardagligt då det som betyder något är människan själv, människan i sitt förhållande till världen, eller, för att vara mer exakt, till livet."

Det är en utmärkt beskrivning av det specifika i Simenons eget verk. Det är därför Boileau-Narcejac när de sammanfattade detektivromanens teori kunde påpeka att Simenon: "... icke kan räknas till detektivromansförfattarna. Det är endast på grund av ett missförstånd Maigret anses vara en av de stora detektiverna."

Maigret härstammade, menade de, inte från Edgar Allan Poe utan från Honoré de Balzac. Vilket är helt korrekt. (Även om Balzac själv år 1841 med En skum historia inte bara skrev en den första roman policier på franska utan även just den roman som fick kritiken att mynta detta uttryck vilket än i dag betecknar detektivroman på franska språket.)

Man kan dock, som en detektivromanens teoretiker som Eisenzweig föra in Simenon som egen kategori genom att hävda att det finns tre typer av roman policier. Den klassiska ( Sayers); den hårdkokta Black Mask-typen (som Hammet, Chandler, Léo Malet, Ross Mac Donald) och sedan Georges Simenons verk.

Denna egenart kan förklara varför fem förläggare refuserade den första riktiga Maigretboken (han hade skissat på figuren i några tidigare pseudonyma verk), den första roman med vilken han ville framträda under eget namn; Pietr-le-Letton 1931 (som jag inte tror finns på svenska).

"Ty den ansågs vara, sade Simenon, en policier utan att vara en policier. Jag hade inte följt genrens regler. Min hjälte var tjock och fet och utan poesi. Det fanns i boken inga sympatiska personer och heller inte några motbjudande och någon kärlek förekom inte."

Kommissarie Maigret är som gestalt egentligen märkvärdigare än vad kritiken brukar lägga märke till. Han är vardaglig, han har umgänge, han äter (god husmanskost!), dricker vardagligt intressanta viner och har en hustru som med åren blir allt tydligare utmejslad som människa (samtidigt som Maigrets cynism och grovhet i de första böckerna slipas bort). Vi ser dem gå på gatorna, sitta på terrasserna, vara i hemmet. Ja, vi ser dem till sängs. Men inte i någon enda av de 76 Maigretböckerna ända från 1931 till Maigret och monsieur Charles 1972 finns en smekning eller ens ett ord som antyder någon könslig relation mellan de (lyckliga) makarna. (Utom kanske år 1933 i L"Écluse No 1 - som jag inte tror finns på svenska - en antydan om en dotter som dött i tidig ålder.)

Det märkliga är att Maigret inte framstår som kastrat eller könlös utan i sitt lyckligt svala kamratäktenskap närmast verkar vara som en förstående katolsk pater i ett kyskt förhållande till sin trogna hushållerska. Hur och varför Simenon valde denna gestaltning bör diskuteras.

Författaren själv - som den andra hustrun hätskt kallade En kuk av guld - var dock samtidigt som han skrev dessa Maigretböcker enligt egen utsago som en kanin den där knullade varje tillgängligt kjoltyg.

Också själva tidsaxeln är anmärkningsvärd. Jules Maigret föddes år 1887 nära Moulins mitt i Frankrike. När Simenon år 1929 lärde känna honom - som han uttryckte det - var Maigret nästan fyrtiofem år och Simenon tjugofem men fyrtiotre år därefter var Maigret ännu blott femtiotre år och såg fram mot pensionering om två år (vilken dock beskrivits redan 1933). Sällan förekommer exakta tidsangivelser men i Maigret och den ensamme mannen finns alldeles i början en tidsangivelse till 1965 då Hallarna ännu fanns kvar. Var Maigret då 78 år gammal eller blott nästan femtio? Den som intresserar sig för denna maigretknappologi kan få en hel del att tänka på i Maigrets memoarer från 1951. (Samt i Alfred Marquart, Über Kommissar Maigret, Fischer Taschenbuch 1986.)

Som polis anser många att Maigret är ovanlig. Men i många kriminalares ögon är han en rätt typisk kollega; en framstående en. Det just genom sitt försiktiga och nästan trevande sätt att söka sig fram. Han blev också tecknad efter modell. Det var, påpekade Simenon för Figaro littéraire 1963, efter de tre, fyra första Maigretromanerna som polischefen Xavier Guichard inbjöd honom att närmare lära känna polisens arbete. Simenon undervisades av - och blev nära vän - med kommissarie Marcel Guillaume, chef för kriminalpolisen och med kommissarie Massu som efterträdde honom vid hans pensionering. Det var så kommissarie Maigret kunde utvecklas från skiss till personage.

Men här ryms mångtydighet. Massu som var född 1889 och gick till polisen samtidigt med Maigret - 1911 - blev Frankrikes mest berömde polis med tretusentvåhundrafemtiosju gripanden på sitt konto. Men den 20 augusti 1944 - direkt efter Paris befrielse - arresterades han. Han fängslades, fråntogs hederslegionen och ställdes inför utrensningskommissionen. Han hade ju verkat i Paris under hela ockupationen. Han anklagades för delaktighet i judedeportationer och arrestering av patrioter. I pressen anklagades han för att vara torterare. Han försvarade sig med att han enbart sysslat med vanliga brott - ej politiska - och att han i tjänsten varit tvungen att sammanträffa med ockupationsmaktens säkerhetstjänst. Han befanns ha brustit men släpptes ur fängelse 20 april 1945 och gick i pension 1946. År 1954 återupprättades han av polisprefekten och befordrades i efterhand till commissionaire divisionnaire från 1 juli 1946.

Detta är dock också Simenons egen historia. Han hade haft nära kontakter före kriget med de belgiska fascisterna i Rex. Under ockupationen arbetade han åt ockupationsmaktsägda företag och skrev i kollaboratörstidningar. Han undersöktes. Han anklagades för samröre med fienden. Hans yngre bror Christian hade verkligen samarbetat - med vapen i hand - flytt från Belgien och i en tredskodom blivit dömd till döden för högförräderi. Simenon hjälpte in honom i främlingslegionen. I pressen började det skrivas om Simenon som kollaboratör.

Men i augusti 1945 lyckades Simenon få visum till Förenta staterna för sig och sin hustru och kunde lämna det Paris som blivit honom farligt. Det skulle ta tio år innan han åter bosatte sig i Frankrike.

Jan Myrdal