ÅSIKT

Beirut, en explosion i Umeå

JOHN PETER NILSSON ser en våldsam historia

KULTUR
Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.

Konstens gränser sprängs ideligen, inte bara de estetiska utan även de kulturella och nationella. Vem skulle till exempel brytt sig om en lektion i samtidskonst från Beirut för tio år sedan? Då regerade fortfarande New York, i dag har världen tagit över.

Samtida arabisk bild: Beirut/Libanon presenterar 16 konstnärer, författare, filmare och arkitekter verksamma eller med bakgrund i Beirut. Vidare kan man följa 17 arabiska tvkanaler och under våren kommer föreläsningar och seminarier ta upp aktuella frågor med anknytning till arabvärlden. Ambitiöst och viktigt, som alltid på Bildmuseet .

Fransyskan Catherine David har sammanställt utställningen (som ursprungligen visades på Witte de With i Rotterdam förra året där hon är chef). Jag vet inte om urvalet är representativt (vet väldigt lite om samtidskonsten i arabvärlden överhuvudtaget). Men Walid Raad och hans Atlas Group Project blev rejält uppmärksammade på förra årets Documenta och Raad är med också här med två dokumentära videofilmer som tecknar en bild av Libanons moderna historia.

Hela utställningen är ett slags modern historieskrivning. Alltifrån Mohamed Soueids video Cinéma Fouad (1993) som handlar om en syrisk transvestit i Beirut, till en skulptur av Marwan Rechmaoui (2000) som föreställer Beiruts högsta byggnad som aldrig blev färdigställd men vars bärande konstruktion fortfarande finns kvar.

Tyngdpunkten ligger på dokumentärt färgade videor och på verk som utgår från litteratur. Tony Chakars lilla bok 4 Cotton Underwear for Tony (2001–2002) utgår autentiskt från en familjemedlems död i samband med inbördeskriget i Libanon. Utifrån ett fotografi av mannen målas en heroisk bild av en martyr: en historia om en person som kämpat både för politiska och religiösa ideal.

Mannen dog visserligen på riktigt – men ingen martyrdöd; både bilden och texten är fiktion. Chakar lyckas ställa bra frågor på vilket sätt döden kan användas som medel för att föra fram budskap. Bilden finns som vykort och både den och den lilla pocketboken kan besökarna ta med sig så länge lagret räcker.

Sakta växer här fram en bild av en labyrintisk tillvaro i ett krigshärjat Libanon med olika etniska, kulturella och religiösa grupper. I eländet finns en längtan efter normalitet – och vrede och sorg över någonting som man förlorat kontrollen över.

Paola Yacoubs och Michel Lasserres Al Manazer (2001) är både landskapsfotografier från södra Libanon och en videopro-jektion med textade citat från framförallt ambulansförare. Efter ett tag växer ett annat landskap fram. Citaten handlar om svårigheterna att veta vilken terräng som styrs av vilken fraktion, var ambulanserna överhuvudtaget kan ta sig fram. Det är ett skrämmande landskap, där mänskliga värden är satta ur spel och ersatta med representativa värden.

Beirut har alltid varit en kosmopolitisk smältdegel och med jämna mellanrum har stan exploderat. Politiken är inte vad som sägs utan vad som utelämnas. Utställningen gestaltar detta dilemma och sammantaget uttrycker den både tankar och emotioner som inte alltid kan enkelt definieras som svart eller vitt, rätt eller fel.

Människan är i fokus, människan på gott och ont.

Konst

John Peter Nilsson