ÅSIKT

SLAKT

JOHN PILGER om krig, en gammal lögn och ett nytt motstånd

KULTUR
Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.
Krigskyrkogård i Normandie.
Krigskyrkogård i Normandie.

I sin klassiska dikt från första världskriget, Dulce Et Decorum Est, beskrev Wilfred Owen unga soldater, dömda att dö, "som gamla tiggare under sina säckar", och en mans "hängande ansikte, som en djävuls sjukt av synd".

Om du kunde höra, vid varje skakning, blodet/ Som gurglar upp ur de fradgande lungorna/ Obscent som cancer, bittert som idisslandet av/ Vidriga, oläkliga sår på oskyldiga tungor./ Min vän, då skulle du inte upprepa med sådan iver/ För barn med brinnande längtan efter någon desperat ära/ Den gamla lögnen: Dulce et decorum est/ Pro patria mori*

Vad har förändrats sedan Owen skrev de orden, en kort tid innan han själv dog i skyttegravarna? Under Kuwaitkriget 1991 genomfördes slakten på irakiska värnpliktiga på ett liknande industriellt sätt. Tre brigader ur USA:s Första motoriserade infanteridivision använde snöplogar monterade på stridsvagnar och militära schaktmaskiner, mestadels nattetid, för att begrava tusentals irakiska tonåringar, varav många ännu var vid liv, inklusive de sårade, i skyttegravar som sträckte sig mer än 11 mil. En brigadchef, överste Anthony Moreno, sade: "Såvitt jag vet kan vi ha dödat tusentals."

General Schwarzkopfs policy var att de irakiska döda inte skulle räknas. "Detta är det första kriget i modern tid", sade en av hans medhjälpare, "där varje skruvmejsel, varje spik är redovisad." När det gällde människor däremot: "Jag tror inte att någon kommer att komma fram till en riktig beräkning av antalet irakiska döda." I själva verket presenterade Schwarzkopf siffror för kongressen som visade att åtminstone 100 000 irakiska soldater hade dödats. Han gav inte någon uppskattning av antalet döda civila. Nästan ett år senare publicerade Medical Educational Trust i London en omfattande studie över förlusterna i döda och sårade. Uppemot en kvarts miljon män, kvinnor och barn dödades direkt eller dog i sviterna efter den USA-ledda attacken.

Precis som 1914-1918 var kriget en slakt, men med en skillnad. Nästan alla döda och sårade återfanns på den ena sidan, och så många som hälften av dem var civila. En fjärdedel av de 148 amerikanska soldater som dog dödades av andra amerikaner. De flesta britter som dog blev också dödade av amerikaner, däribland nio stycken som sprängdes i bitar av en amerikansk stridsvagn. Mycket lite av detta rapporterades när det begav sig. Massakern på värnpliktiga och sårade avslöjades sex månader senare av en ensam, ihärdig reporter, Knute Royce på New York Newsday.

Fastän de journalister som skickades för att bevaka kriget vid Persiska viken hade oöverträffad kommunikationsteknologi till sitt förfogande, gick deras redaktörer med på att de inhägnades i ett självcensurerande "pool"-system. Ytterst lite hade förändrats sedan 1914-1918 när The Times korrespondent, sir Phillip Gibbs (lydiga mediestjärnor blev adlade på den tiden; numera handlar det snarare om att få en brittisk imperieorden) skrev: "Vi var våra egna censorer" vissa av oss skrev sanningen" bortsett från fasornas och förlusternas nakna realism, och kritiken av fakta som inte föll inom ramen för våra pennors frihet."

När kriget vid Persiska viken var över sade BBC:s utrikesredaktör J ohn Simpson: "När det gäller förlusterna i människoliv, som räknades i tiotusental, eller den brutala effekt kriget hade på miljoner andra människor" så såg vi inte mycket av det." Om Gulfkriget var det mest bevakade kriget i historien, så var det på samma gång det mest mörklagda. Massakern på så många människor ansågs inte vara en nyhet.

Nu görs kraftiga ansträngningar för att denna skändlighet ska upprepas. När BBC:s Jeremy Paxman intervjuade premiärministern förra veckan bestod hans enda anspelning på de mänskliga kostnaderna för Bushs och Blairs äventyr i att han upprepade en fråga från en kvinna i publiken. "Hon frågade dig", sade Paxman till Blair, "om oskyldiga människors död. Jag menar, hur känner du som kristen inför det att oskyldiga människor dör." Därpå lät han Blair slippa undan med ett självförhärligande svar som innefattade lögnen att han, före Natos attack mot Jugoslavien, "lät fredsförhandlingarna fortsätta i ytterligare flera veckor i syfte att försöka få dem att fungera".

Otroligt nog nämnde Paxman inte med ett ord den beräkning som FN gjort, med utgångspunkt i Världshälsoorganisationens siffror, om att "så många som 500 000 människor kan behöva medicinsk behandling till följd av direkta och indirekta skador" och att en attack "sannolikt skulle orsaka sjukdomsspridning av epidemiska, om inte pandemiska proportioner".

Inte heller frågade han Blair hur denne kunde rättfärdiga ett angrepp på en nation där nästan hälften av befolkningen är barn, och en stor andel av dem har drabbats hårt av konsekvenserna av en blockad som USA och Storbritannien genomdriver. Om de amerikanska och brittiska regeringarna inte har något otalt med det irakiska folket och vill befria dem, kunde Paxman ha frågat, citerande Blairs egna ord, varför blockerar då Förenta staterna just nu humanitära förnödenheter till ett värde av 5 miljarder dollar som säkerhetsrådet har godkänt?

Nej, BBC:s förmenta inkvisitor var mer intresserad av problematiken kring en andra FN-resolution, ett fikonlöv. Den tydliga undermeningen i hans frågor var att så länge dödandet av ett stort antal oskyldiga människor stöds av en andra resolution så är "problemet" löst. Att säkerhetsrådets viktigaste medlemmar själva är skyldiga till en mängd brott mot de mänskliga rättigheterna bedömdes inte som relevant.

Förtigandet av krigets mänskliga kostnad är "den gamla lögnen" i Wilfred Owens underbara dikt. Än en gång såg en privilegierad journalist tillhörig etablissemanget, vars höga lön betalas med offentliga medel, till att premiärministern inte behövde motivera den gamla lögnen.

Det faktum att en stor majoritet av det brittiska folket, och folk runtom i världen, motsätter sig ett oprovocerat angrepp på ett annat land har belyst oanständigheten hos dem som påstår sig tala för och dela allmänhetens väsentligen liberala värderingar. Bakom en humanitär mask främjar de mord. För den liberala mordlobbyn är det fel att döda oskyldiga människor om man är Saddam Hussein (ond), och rätt att döda dem om man är Tony Blair (god). De döda människorna och brottet att mörda är irrelevanta; det viktiga är vad deras mördare har för inställning.

Den 3 februari påpekade jag att Observer, i sin ledare den 19 januari, slutgiltigt hade begravt den tradition av principfast "fritänkande" som grundlades av tidningens framstående redaktör David Astor. Den tidning som 1956 hade gått emot den brittiska imperialismens angrepp på Egypten tillkännagav nu att den var för ett angrepp på Irak.

Den som ryckte ut till försvar för Observers förräderi mot sin historia och sina läsare var Guardian-gruppens senaste högerprovokatör, David Aronovitch, en fullgod representant för maskbärarna. Aronovitch, som marknadsför sig själv som "liberal", är en före detta apparatjik i det kommunistparti som stödde krossandet av den ungerska revolutionen 1956. Övergången från partifunktionär till krigshetsande Bushanhängare är en slät och jämn väg som trampats av många, naturligtvis. Obsceniteten hos sådana som Aronovitch utkristalliserar sig i tre ord i hans kolumn i Observer den 2 februari. Attacken mot Irak, skrev han, kommer att vara "den lätta biten".

"Den lätta biten" kommer att utgöras av ett våldsamt angrepp med hundratals missiler mot en försvarslös befolkning, och resultera i oräkneliga, och oräknade, civila dödsfall. Aronovitch försvarar sin nya arbetsgivares moraliska bedrägeri och den rovgiriga maktens rätt att göra vad den vill när den vill, från Ungern till Irak, och hans "lätta bit" är det känslolösa avfärdandet av oskyldiga män, kvinnor och barn som kommer att slitas i stycken av multipelbomber, släppta från säker höjd av amerikanska och brittiska piloter. "Som att skjuta fisk i en vattentank", som de amerikanska stridspiloterna kallade det 1991.

Till skillnad från Aronovitch och andra okunniga pratmakare har jag sett offren för multipelbomber. Här är en av många ögonblicksbilder: Två barn ligger och vrider sig på ett lergolv, på deras kroppar syns hundratals små öppna sår. De har bombarderats med pyttesmå plastföremål från en amerikansk "hagelbomb", prototypen för multipelbomben. De dör en fruktansvärd död i takt med att de små pilarna rör sig genom deras vitala organ; effekten är densamma som om de hade svalt syra.

"För många av oss [som stödjer en attack mot Irak]", skrev Aronovitch, "har detta blivit den svåraste och mest smärtsamma bedömningen att göra."

Smärtsam? Vad kommer Aronovitch att känna för smärta? Smärta är vad barnen på lergolvet kände. Smärta är vad döende irakiska spädbarn, som förväg-ras smärtstillande medel av den anglo-amerikanska blockaden, känner. Fråga Denis Halliday, FN:s förre biträdande generalsekreterare och humanitära samordnare i Irak, som såg dem dö och krävde att de som genomdriver embargot, exempelvis Blair, skulle åka med honom dit och höra barnens skrik.

"Ingenting ifråga om Irak är svårt för Pilger", skrev Aronovitch, "han var emot uppdämningen av Saddam genom tillämpningen av flygförbudszonerna, och han avfärdar hoten mot det kurdiska folket i norra delen av landet". Åter-igen retuscheras de ovärdiga offren bort. Fiskarna, bönderna, herdarna och deras familjer och boskap, som slaktas av maroderande "koalitions"-stridsflygplan, utelämnas helt enkelt. Deras död dokumenteras i en rapport från FN:s säkerhetssektion och bekräftas av FN:s humanitära samordnare i Irak.

När det gäller "hoten mot det kurdiska folket i norra delen av landet" har de kurdiska byarna i norra Irak år efter år attackerats skoningslöst av den turkiska militären, Natos väktare. De genomför sina illdåd i skydd av de illegala flygförbudszonerna och med brottslig medverkan från USA:s och Storbritanniens sida, som rutinmässigt utfärdar startförbud för sina egna plan så att deras turkiska allierade ska kunna fortsätta med dödandet av kurder. Detta rapporteras sällan.

I sin betydelsefulla essä The Banality of Evil hävdade Edward S Herman att den viktiga roll som vissa journalister och kommentatorer spelar handlar om att "normalisera det otänkbara i allmänhetens ögon". Det fantastiska i dessa dagar är att de har misslyckats. Det har aldrig tidigare förekommit ett så massivt folkligt motstånd mot ett krig innan kriget har börjat. Vad Aronovitch kallar "vänstern" är anständiga människor med sunt förnuft från överallt på den politiska skalan. Jag läste nyligen ett brev skrivet av en före detta konservativ australiensisk politiker, Bob Solomon, som skrev för andra australiensiska tories räkning. Den djupt förorättade och arga tonen i brevet är representativ för miljontals människors känslor. Han skrev: "Den avsiktliga sammanblandningen av `kriget mot terrorismen" och det påstådda hotet från Irak är en förolämpning mot vår intelligens, och om det finns något jag tycker är ännu värre än ett tanklöst krig så är det att bli behandlad som en idiot av personer som inte är smarta nog att veta att vi vet eller som fäster alltför stor vikt vid sin egen betydelse för att bry sig. George Bush den yngre är den värsta ledaren för en stor demokrati som jag har iakttagit på mer än 50 år."

I dag, runtom i världen, kommer den vanliga anständigheten hos majoriteten av mänskligheten att tala till Bush och Blair och deras privilegierade propagandister.

* Det är ljuvt och hedersamt att dö för fosterlandet

John Pilger